Predikan pingst 2012

Det är pingst, och igår kväll skrev den här predikan i stort sett sig själv.

Varför, varför kan inte det här ögonblicket vara för evigt?

I kväll, i kväll är evigheten en öppen dörr.

Nej, sluta aldrig göra de saker du gör.

Lämna mig inte, i varje andetag jag tar andas jag dig.

Eufori.

För evigt tills tidens slut.

Från och med nu bara du och jag.

Vi tar oss upp-upp-upp.

Eufori.

Ett evigt konstverk.

En bultande kärlek i mitt hjärta.

Vi tar oss upp-upp-upp.

Vi är här alldeles själva i vårt eget universum.

Vi är fria, allting är tillåtet och kärleken kommer först.

För alltid och evigt tillsammans, vi seglar in i evigheten.

Vi är högre och högre och högre, vi sträcker oss efter gudomlighet.

Eufori.

I går natt vann, vilket jag tror de flesta av er här vet, Loreen Talhaoui från Västerås den stora melodifestivalsfinalen med sången Euphoria, vars text ni just hörde lite snabbt översatt. Loreen gjorde sig besvärlig under veckan innan festivalen då hon valde att använda delar av sin fritid till att träffa människorättsförkämpar, vilket värdlandet Azerbadjan inte uppskattade. Men musikens språk bryter ner sådana barriärer, och Loreen fick 18 tolvor, den högsta poängen man kan få, från såväl grannländer som från länder som Israel, Spanien och Belgien.

I den jättelika hallen i Baku var det kaos, förstås. Tjugosex tävlande, och ytterligare sexton som blivit utslagna i finalen. Massor av olika språk talas och sjungs. Journalister från olika hörn av vår värld, direktsändningar till platser man inte ens kan tänka sig kan vara intresserade av vårt melodifestivalspektakel. Som en väldigt tydlig påminnelse av verkligheten efter Babels torn, språk och kulturer och traditioner i en osannolik röra.

Och mitt i alltihop står en späd kvinna av samma sorts mixade ursprung som många av oss, som många i Sverige och resten av världen. En fot i Marocko, en i Sverige. Men med blicken riktad uppåt, utåt. En ung kvinna som vill använda sitt kändisskap till att belysa orättvisor.

Jag känner henne inte, jag vet inte vad hon kommer att bli eller vad hon tycker om massor av saker. Men jag känner djup respekt för att hon förmådde lyfta blicken från glamouren och ville se det fula undertill. Och när jag läste texten till sången fann jag det inte speciellt svårt att se gudomlig inspiration, eller ens att se hur den lika gärna kan handla om pingstens fest.

I varje andetag jag tar andas jag dig.

En bultande kärlek i mitt hjärta.

Vi är fria, allting är tillåtet och kärleken kommer först.

För alltid och evigt tillsammans, vi seglar in i evigheten.

För vad är det som hände den där, likaledes kaotiska, dagen i Jerusalem? När lärjungarna väller ut på gatan talar de alla världens språk, de är yra av glädje och ande, och de kan inte vara tysta. Gud har kommit till dem, tagit plats i deras hjärtan. En bultande kärlek. Andens vilda frihet bor i dem, det enda som spelar någon roll är Kärleken med stort K. I detta ögonblick har de blivit ett med Gud, Andats in Gud, de sträcker sig efter gudomligheten, seglar mot evigheten med Andens bultande kärlek i sina hjärtan. Och om sådant kan man inte hålla tyst.

De jublar, och de måste tala om Guds stora gärningar. Om Guds son, Jesus, som kom till oss för att dela våra liv, och som led med oss, dog med oss, för att sedan ge oss evigt liv igen. Om Skaparen som andats in liv i oss, som skänkt naturen all dess skönhet och mening, som skapar och aldrig slutar skapa. Ett evigt konstverk. Och om Anden som kommit för att binda oss ännu närmare Gud. Om hur Andens verklighet inte känner några gränser, om hur språk och kulturer och traditioner inte längre spelar någon roll. De talar om allas värdighet, om allas barnaskap hos Gud, om allas välkomnande. De berättar om allas helighet. Och där på stället döps tretusen människor.

Eufori! Den dagen, som alla dagar därefter, var evigheten en öppen dörr. Den dagen, som alla dagar därefter, lovade Gud att aldrig lämna. Den vetskapen ger trygghet nog att våga lyfta blicken. Vi bär Guds bultande kärlek i våra hjärtan. Den driver oss till att se varje människas värde, varje människas del i det eviga konstverket som är Guds skapelse. Den driver oss till att kämpa för mänskliga rättigheter, till att ta vara på vår natur, till att glädjas tillsammans över nydöpta prinsessor, löparprestationer i vår stad, musik på gator och torg... Till att njuta av livet vi givits, att till att tacka Gud.

Predikan 2012-05-20 "Hjälparen kommer"

Det är intressant, det här med kroppslighet, inte sant?

Våra kroppar. Alltid föremål för intresse, dyrkan, förakt. Alltid utsatta för diverse disciplinåtgärder, för att döljas eller visas upp. Hur de är skapta, och hur de utvecklas, orsakar bilolyckor och köer ibland, som när en stor affärskedja tapetserade det offentliga rummet med en Marilyn Monroe-kopia i underkläder för något decennium sedan. Dessa våra kroppar modifieras och emellanåt opereras de. De tränas och dekoreras. Det tar aldrig slut, kroppstänket.

Och någonstans under all fixeringen ligger en gammal platonsk idé om att det som är andligt är högre och finare än det som är kroppsligt. Så vi föraktar i hemlighet kroppen, så den verkligen ser ut, och strävar efter att den ska uppnå något ganska så abstrakt ideal. Och vi misslyckas naturligtvis.

Idealet går nämligen inte att uppnå. Sådana är idealen – ouppnåeliga.

Jag är säker på att ni alla har sett eller hört talas om dem som fastnar i ett beroende av plastikoperationer. De blir aldrig färdiga, det finns alltid någonting litet att fixa till. Eller naturligtvis alla träningsfanatiker, alla som försöker kontrollera sin kropp med hjälp av mat, eller genom att inte äta... Vår relation till vår gudagivna kropp är i sanning störd.

Den används naturligtvis också som argument i diverse hetsiga och långdragna debatter. Det är endast ca femtio år sedan som afroamerikaner inte var välkomna på universitet och colleges i den amerikanska södern, på grund av färgen på deras kropp. Det är endast fyrtio år sedan som kvinnor inte fick rösta i Schweiz, och det finns fortfarande platser i vår värld där de inte får rösta, på grund av att de har kvinnors kroppar. Det finns platser i vår värld där kvinnor inte får visa sina kroppar ens med kläder på, och andra platser där kvinnor inte ens bör gå ut. På grund av att de har kvinnors kroppar. För argumentet är alltid att de distraherar männen, eller att deras kroppar är skapta för barnafödande, inte beslutsfattande.

Så blir kontrollen av kroppen också en politisk kontroll. Och en religiös. Samma argument har använts mot kvinnor i religionerna. Kan inte dela samma bänk som männen, för distraherande. Kan inte visa håret, för distraherande. Kan inte leda, för de ska föda barn, och är för distraherande.

Lärjungarna tyckte samma sak. Den där kvinnan, ska hon verkligen få röra dig, Herre? När kvinnorna är de första att möta Herren efter uppståndelsen, då tror lärjungarna inte på dem.

Auktoriteten hålls ju av omskurna judiska män. Inga kvinnor, inga utlänningar. Och där hade vi kunnat vara fortfarande, om inte något hänt som för alltid ändrade historien. Jesus försvann.

Missförstå mig rätt. Det var naturligtvis en chock och en sorg. Så snart efter att de hade fått honom tillbaka var han borta igen. Men han lämnade dem med en försäkran om att Hjälparen skulle komma, och Hjälparen, Sanningens Ande, ska alltid vara hos dem.

Istället för en person, på en bestämd plats, i en bestämd tid, blir nu Gud tillgänglig, till och med inneboende, hos alla som tror. Alla. Helt plötsligt suddas de tidigare hierarkierna ut. Världen förstår inte, nej. De som har makten vill behålla den, och det med alla medel som står till buds. Men vi som har den heliga Ande djupt i våra hjärtan, vet att sanningen är en annan.

Sanningen är att vi alla är heliga, önskade, älskade. Sanningen är att det inte finns något kroppsligt ideal som gör dig eller mig mer helig, mer värdig. Sanningen är att vi alla är kallade. Alla våra kroppar är fyllda med helig ande. Omskurna eller ej. Kvinnokroppar eller manskroppar. Barnakroppar, mörkhyade kroppar, och bleka. När Jesus lämnade oss, kastade han också ut tanken på att våra kroppar ska vara det som avgör vår helighet. Han slängde ut tanken på Idealet. Istället vändes begreppen upp och ner. Vi är alla givna helig ande i våra dop, och därmed alla värdiga. Värdiga att vara Guds barn, värdiga att uppbära auktoritet i Guds församling. Värdiga att älska och glädjas och sjunga och älskas. Och jag säger detta här och nu, för att vi ska inte komma på fall. Makten säger något annat, världen vill inte förstå. De glassiga magasinens trådsmala omslagsflickor eller muskelstinna pojkar trumpeterar ut min och din ovärdighet, politiker diskuterar din och min kropp som vore den deras att diskutera. Religiösa ledare grubblar över fortplantning eller lämpliga kläder. Men Anden låter sig inte begränsas av våra mänskliga regler. Våra kroppar tillhör ingen annan än Gud. Guds Ande har valt var hon vill vara. I oss, bland oss, genom oss, för oss. Kroppsligen och andligen, för sanningen är, vänner, att den ena inte är större än den andra. Heligheten fyller oss, hela våra kroppar i all deras variation, om vi låter den, och vittnandet om Guds rike börjar med oss.

Predikan 20120513 Bönsöndagen

Gud älskar dig som sin utvalda, som sitt barn, och hör din bön.

Egentligen går det att stanna där, och ändå är det så mycket kvar att säga. Flera minuter av tillämpning, faktiskt. Och en dag som den här finns det många trådar att väva in. Jag har dem här, på korten. Det här kortet säger ”Domare och änka”. Det här, vackert rosa, säger ”Stolthet”, och det här ”Mors dag”. Och det här ”Kommunikation”.

Jag tror vi börjar här, med ”Domare och änka”. Jesus väljer inte de båda kategorierna människor av en slump. Domarnas uppdrag var att skipa rättvisa, att upprätthålla balansen i det judiska samhället, och de hade ett särskilt uppdrag att se till de mest utsatta i samhället. Dessa nämns ofta i Gamla Testamentet. De är främlingar, faderlösa och änkor. En rättfärdig man, en sådan som Abraham letar efter i Sodom och Gomorra i dagens gammaltestamentliga text, han tar sig an främlingen, den faderlöse och änkan. I själva verket var det just bristen på sådan rättfärdighet som var Sodoms brott. En rättfärdig engagerar sig för dem som ingen annan tar sig an, de som ingen annan har. En rättfärdig agerar för att lagen inte ska drabba de svaga, de som inte har familj och vänner som skyddar, de som ser fel ut eller tillber en annan gud. Det är domarens uppdrag, men den här domaren bryr sig inte ett spår.

Och där kommer vi till den här lappen. ”Stolthet”. Brussels Pride, den stora festivalen för homosexuella, bisexuella och transpersoner, går av stapeln i helgen. Under ytan av all glamouren och fånerierna som når tidningsrubriker och löpsedlar, finns något mycket svårare och allvarligare: för några veckor sedan mördades en man i Liège för att han var homosexuell. Han är inte den förste som har gått det ödet till mötes, men han är den förste här i Belgien vars mördare kommer att ställas inför rätta för hatbrott. En domare kommer att få uppdraget att återställa balansen, att tala för de svaga och utsatta. För oavsett vad man tycker om gaykultur och Prideparader, är det ett faktum att människor som älskar andra av samma kön blir mördade och misshandlade för det, och det är ont. Det är inte rättfärdigt. Och på andra sidan domarskranket står den här gången inte en främling, men en familj som bor mitt bland oss. Inte en faderslös, utan en far som mist sin son. Och inte en änka, utan en mor som mist sin son.

”Mors dag”, alltså. Hur är man mor utan ett barn? Hur ska mördarens mamma orka? Hur ska den dödade mannens mamma någonsin kunna fira den här dagen? Hon är en kvinna som alltid kommer att höra hans röst. Hon kommer titta efter hans nummer i sin telefon, behålla hans foton. Hans kläder kanske kommer finnas kvar, och fortfarande dofta av honom. Sonen som inte fick leva. Han som bara genom att finnas väckte några andras hat så till den milda grad att de tog hans liv. Han, vars kärlek inte var värd att finnas.

Som förälder gör det ont att tänka sig att ens barn kan bli så hatat. Och att överhuvudtaget kunna tänka sig att ens barn skulle kunna bli dödat, det är så vansinnigt hemskt att det nästan inte går. Man vill inte släppa barnet ur syne, alltid ha kontakt. Kärleken är för stark, för mäktig. Rädslan för stor. Och om då Guds kärlek är sådan att det knappt går att fatta höjden och bredden och djupet, hur stor måste då inte Guds rädsla för vår skull vara? Hur angelägen om att höra ifrån oss måste inte vår förälder i himlen vara?

Och det för oss till det här kortet. ”Kommunikation.” Vilken relation det än vara månde, så är det a och o. Texterna idag vittnar om flera samtal: mellan Herren och Abraham, mellan Paulus och församlingen i Efesos, brevledes, och mellan Jesus och hans lärjungar. Och de talar om olika sätt att kommunicera. Abraham förhandlar, Paulus bönfaller, änkan i liknelsen tjatar. Men alla kommunicerar de. Att be handlar om kommunikation. Det handlar inte om HUR vi kommunicerar med Gud. Ibland tjatar vi, ibland förhandlar vi. Ibland skriker och gråter vi, andra gånger viskar vi. Emellanåt använder vi stora och högtidliga och traditionsrika ord, andra gånger ber vi utan ord. I allt kommunicerar vi med Gud. Som i en familj.

Vår stora familj är inte en som passar in i någon norm. Vi är spridda över kontinenter, och vi har bara en förälder. Vi är gamla och unga, hetero och homo, vita och svarta. Vi talar olika språk, och om vi skulle försöka att komma överens om vilket tv-program vi ska se på lördagskvällen är det rätt så kört. Vi är dysfunktionella på alla möjliga sätt och vis, och det måste vara en av vår förälders allra största sorger att vi inte kan komma överens, eller ens förmår älska varandra. Hur klarar vår himmelske förälder att barnen dödar varandra? Det sägs att vår tro ska uttryckas i hur vi behandlar våra systrar och bröder. Ska då Människosonen finna någon tro här på jorden när han kommer?

Idag när vi ber, låt oss be för vår stora familj av kristna syskon.

Låt oss be för alla som blir förföljda och mördade för sina åsikters, sin läggnings, sin religions, sitt utseendes och sitt folkslags skull. Låt oss be för alla som inte kan förmå sig att älska. Låt oss be för dem som utestängs, och för dem som av okunnighet eller rädsla utestänger.

Idag är domaren du och jag. Idag är änkans roll fylld av en annan. Låt oss stå fasta och vara stadigt rotade i Kristus, så att vi, och hela världen, kan förstå höjden och djupet och bredden och längden av Guds kärlek.