söndagen efter jul 08

Det står ingenting om en predikan i agendan, och kanske är det ett misstag gjort i Andens ingivelse, för det finns ingenting tröstande att säga när man konfronteras med dessa ord, och denna händelse. Men inte kan de stå obemötta, oförklarade, oreagerade på heller.

Ängeln sade för bara några dagar sedan:
Se! Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket!

Knappt har ekot dött bort, förrän orden är som aska i munnen. En glädje…för vem? Inte för mödrarna i Betlehem, och säkert en mycket tveeggad sådan för Maria, som måste fly med sin nyfödde. En glädje för hela folket. Julens bittra eftersmak.

Barnamord har skett förr, och de har skett efter. De har alltid upprört, men sällan har de påverkat länder och härskare. Än idag sker det, barn som offras på de vuxnas altare av girighet, maktlystnad och egoism.
Än idag tvingas barn fly undan död och smärta.

Var är glädjen i det?

Men det är ju just det. Barnet Jesus föddes just på grund av sådant här. Barnet Jesus fick dela vår smärta och rädsla, redan som liten, och att det fortfarande är så här på vår jord skickar det tydliga budskapet att vi inte har förstått någonting.

Julen handlar om fred, och ändå producerar vi vapen.
Julen handlar om barn, och ändå ser vi på när barn tvingas till fattigdom och förnedring.
Julen handlar om kärlek, och ändå stänger vi av tv-n när nyheterna blir för jobbiga, för att inte störa harmonin.

Julen handlar om hur Gud delar vårt liv. Och ändå kan vi inte se hur Gud är i dem som vi vägrar dela med.

Ja, orden är beska och smärtsamma. Rakel begråter sina barn. Och hon har inte slutat. I Betlehem dör barnen ännu. Inte bara där, och inte ens bara långt borta. Barn dör. Även när det är jul. Och det kan vara svårt och sorgligt att vara människa, även när det är jul. Men julen kan få vara ett ljus i det mörkret.

Vi ska inte sluta fira jul. Vi ska fira den trots död och ondska, vi ska fira den för att vi vet att Gud vill fred och försoning, vi ska fira den för att Gud valde att dela den med oss. Vi ska fira, eftersom det finns hopp för vår framtid, för Rakels framtid, för att ett barn föddes för att dela vårt mörker. Ett barn föddes för att dela vår sorg, och göra den till ljus.

Därför är hans födelse en glädje för hela folket. Trots allt.

Christmas sermon w children 2008

I'd like your help to tell this story.

Those of you on this side – whenever I mention sheep, could you say ”baaaaah” loudly? OK? Shall we try? Sheep! Excellent!

And you on this side, when I say cow or cows, can you ”mooooo” really loudly? Let's try: Cow! Brilliant!

And you children in the choir, who sing so prettily for us, can I ask you too a favor? When I mention angel or angels, can you sing ”aaaaaaaah”, just like an angelic choir? Testing: angel! Wow. Thanks!

And finally, something for us all together. I will say star at one point. Can you then put your hands up in the air, all of you, and twinkle with your fingers, like this? Let's try it: star! Cool! Very, very good.

Then, let's tell this story!

...............................................................

Bethlehem was absolutely packed full with people. There were people sleeping everywhere. The inns were full. The hotels had been completely booked for months. Everyone who knew anyone in Bethlehem had arranged to stay in their homes, sleeping in livingrooms, on floors, in kitchens, terraces and even hallways. Even the good places outdoors were occupied, and visitors slept under trees and bushes.

Even the stables were full. And in one specific stable the most important thing in history was about to happen.

In that stable, there might have been a couple of horses and donkeys. Some that belonged there, and some that belonged to visitors. There probably lived some hens, and of course cows! (mooooooo) The cows (mooooo) probably lived there all the time, but most of the animals were strangers to each other. Maybe they were standing there in silence, glaring at each other, wondering who the others were. The horses munched their hay and made an effort not to talk to the cows (mooooo), the donkeys flapped their ears and disturbed the hens that tried to sleep. The atmosphere was kind of tense.

And suddenly, the door to the stable opened, and two humans and a donkey entered. The donkeys refused stubbornly, 'cause donkeys are stubborn, to make room for the new donkey, so she had to stand with the cows (mooooooo). The hens flapped their wings in a displeased manner, and the horses kept really quiet, hoping no one would move them.

The humans sat down in the hay among the cows (mooooooo). And there, in the middle of the night, it happened. A child was born, right there among the hay and straw. The hens stopped cackling. The donkeys all of a sudden found they had room for more, and the horses put their soft muzzles down to smell the little baby. And the cows (moooo) backed away from their crib so that the baby could have somewhere to sleep. The stable was at peace.

Outside Bethlehem, there were not nearly as many people. Maybe the shepherds that were huddling there on the field wished to be with all the others in the warmth. Maybe they had already been taxed, maybe they didn't count. In any case, they were alone with their sheep (baaaaah) in the dark and cold. They sat around the fire, and the sheep (baaaaah) lay around them, not sharing their body heat.

But all of a sudden, the sky was full of angels (aaaah). The sheep (baaaah) must have been as scared as the shepherds. The darkness gave way for light, the silence and baahing of the sheep (baaaah) – yeah, just like that, gave way to the song of the angels (aaaaaaaah). And right there they got the message from the angel (aaaaaaaah), and decided to go into Bethlehem, sheep (baaaaah) and all.
Imagine them bustling though the narrow streets of Bethlehem, looking for the stable the angels (aaaah) had been talking about.

The little stable was filled to bursting. There were donkeys, cows (moooooo), hens, sheep (baaaaaah), horses, people and angels (aaaaaah). And in the middle of it all a baby was sleeping, in spite of all the noise. A baby that gave them all hope. Maybe the sheep (baaaaah) dreamed of juicy leaves, maybe the cows (moooo) dreamed of green pastures, maybe the angels (aaaaah) dreamed of eternal song, maybe the humans dreamed of peace.

But the child, that made Gods dream of love and faith real, slept. The animals hushed. And over them all the star (twinkle) shone, as a sign telling everyone that now there was light in the darkness, now there was hope and faith in the future. Now it was clear that God was in the midst of creation, and drew it back through love. And the cows (moooooo), and the sheep (baaaaah) and all of the others slept.

betraktelse julbön med små och stora 08

Jag skulle vilja be er om lite hjälp att berätta den här historien.
NI som sitter på den här sidan – skulle ni kunna säga bääää varje gång jag säger får. Kan vi testa? Får!

Och ni som sitter på den här sidan – kan ni tänka er att säga muuuu varje gång jag nämner kor? Ok, vi testar. Kor!

Och kören. Ni sjunger så vackert att jag skulle vilja be er sjunga änglarnas del. Varje gång jag säger änglar, kan ni tänka er att sjunga aaaaaaaah? Ska vi testa? Änglar!

Och så allihop. När jag säger stjärna, kan ni hålla upp era händer i luften och "blinka", så här? Vi testar. Stjärna! Tjusigt!

Då börjar vi.

.......................................................

Det var fullt överallt i Betlehem. Det var fullt på varje värdshus, hotellen var fullbokade sedan månader tillbaka. Varje familj hade gäster sovandes i vardagsrum, på golven och terrasserna. Alla de bra utomhusplatserna var säkert fulla med folk också – under buskar och träd låg folk och sov.

Det var till och med trångt i stallen. Och i ett speciellt stall utspelade sig det viktigaste som någonsin hänt.

I det stallet fanns det säkert några hästar och åsnor. Där fanns garanterat hönor, och så kor (muuuuuuu) förstås! Korna (muuuuuu) bodde nog där mest hela tiden. Åsnorna hade kanske följt med sina ägare till skattskrivningen, och hästarna likaså. De var främlingar för varandra, och kanske stod de där i tystnad och blängde och undrade vilka de andra var. Hästarna mumsade på sitt hö och försökte låta bli att prata med korna (muuuuuu), åsnorna envisades med att vifta med öronen trots att hönorna försökte sova.

Och mitt i alltihop öppnades dörren och ett par människor klev in, tillsammans med en åsna. Åsnorna tänkte då minsann inte flytta på sig för att den nya åsnan skulle få plats, så hon fick stå med korna (muuuuuu). Hönorna flaxade missnöjt, och hästarna, som ju var lika stora som korna (muuuuu) stod så stilla de kunde och hoppades att ingen tänkte flytta på dem i alla fall.

Människorna slog sig ner med korna (muuuuuu). Och där, mitt i natten, hände det. Ett barn föddes, bland hö och halm. Hönorna tystnade. Åsnorna fann att de plötsligt hade plats för andra i spiltan, och hästarna snusade med mjuka mular på det lilla barnet. Och korna (muuuuuu) backade från sin krubba så att barnet hade någonstans att ligga. I stallet sänkte sig friden.

Utanför Betlehem var det inte lika fullt av folk. Herdarna önskade kanske att de var tillsammans med alla andra i värmen. Kanske hade de redan klarat av skattskrivningen och återvänt till sina arbeten, eller så kanske de inte räknades.

I vilket fall som helst var de ensamma med sina får (bääääää) i mörkret och kylan. Och lukten av får (bääää), men den kände de nog inte längre.

Helt plötsligt var himlen full av änglar (aaaaah). Fåren (bääääää) måste blivit lika förbluffade som herdarna. Mörkret vek för ljus, tystnad och ett enstaka bräkande från fåren (bääää) ersattes av änglarnas (aaaaah) sång. Och herdar och får (bääää) lämnade ensamheten och trängde sig in i Betlehem, för att änglarna (aaaah) berättat för dem om stallet.

Det lilla stallet var plötsligt fyllt till bristningsgränsen. Åsnor, kor (muuuuu), hönor, får (bäääääää), hästar, människor och änglar (aaaah). Och i mitten ett litet nyfött barn, som sov sig genom oväsendet. Ett barn som gav dem alla hopp. Kanske drömde korna (muuuuuu) om ständigt gröna fält, kanske drömde änglarna (aaaah) om sång, kanske drömde fåren (bääääää) om saftiga blad och kvistar. Kanske drömde människorna om fred.

Men barnet, som gjorde Guds dröm om kärlek och tro verklig, sov. Och över dem alla lyste stjärnan (blink), som ett tecken på att nu fanns det ljus i mörkret, nu fanns det hopp och framtid. Nu var det tydligt att Gud var mitt i sin skapelse, och älskade den tillbaka till sig. Och korna (muuuuuu), och fåren (bäääää) och alla de andra sov.

Betraktelse på skolavslutning (internationell + svensk skola) Sermon on an end of semester cerenomy for a school

Some people, and I’m not sayin’ you are those people, think that what is on the surface of a person is a correct description of what’s underneath.
And this might actually be true. In a few, very rare cases. But most of the time the surface only reflects a tiny, tiny portion of the person, and sometimes, not at all.

Vi människor envisas med att bedöma varandra efter utsidan. Vi tror att en människas sanna jag finns där, avslöjas där. Till exempel tror min femåriga dotter att alla tjuvar har svart- och vitrandiga kläder, och att de emellanåt tar på sig andra kläder över dessa, för att luras. Jag har en svart- och vitrandig halsduk, och jag undrar vad hon tänker när jag tar på mig den.

(We humans insist on judging others by the way they look on the outside. We believe that a person's true self is there, revealed there. For example, my five-year-old daughter believes that all thieves wear black and white striped clothes, and that they sometimes put on other clothes on top, to cheat others. I have a black and white striped scarf, I wonder what she thinks when I put it on.)

As we all are aware of how much impressions matter, we dress accordingly. Today, I wear this fancy cope, because this is a big day for all of you, and I want to celebrate along with you. I wear white, which is the church’s color for feast. There are others here too that have special clothes.

Många av er har på sig sina finaste kläder idag. Andra har det inte. I en del fall är det svårt att avgöra – N har slips och kostym, vilket skulle kunna vara finkläder, men nog är närmast vardag för honom, eller hur?
Men oavsett hur vi är klädda, är det personen inuti som är viktig.

(Many of you have your finest clothes on today. Others have not. In some cases it's hard to tell - N has a suit and tie, which could be finery, but for him is almost every day wear, right?
But no matter how we are dressed, it's the person inside that is important.)

I could remove this cope and this surplice, and still be a priest, still be Maria.
N will still be N when he comes home tonight and takes off his tie.
And all of you guys will still be you when you are in your pj’s and go to bed.
Maybe even more you.

Våra kläder och uniformer säger något om vilka vi är och vilka vi vill vara, men innerst inne är det sanna jaget gömt. Även tjuven tar av sig sina svart-vitrandiga kläder och kramar sitt barn innan sängdags. Och det är där julens budskap kommer in. Vi önskar en massa saker, men glömmer ibland bort vad vi verkligen behöver – att bli sedda och uppskattade för de vi verkligen är.

(Our clothes and uniforms say something about who we are, and who we want to be, but deep inside the true self is hidden. Even the thief takes off his black and white striped clothes and hugs his child before bedtime. And that's where the message of Christmas comes in. We wish for a lot of things, but sometimes we forget what we really need - to be seen and appreciated for who we really are.)

So, this Christmas, I ask you to remember need instead of want. What do you need? What does your family and friends need? What does the stranger and the ones who have nothing need?
I don’t need this cope. But there is one baby here, who needs me to think of him, and thru him all the others without clothes or home. Today, I give my cope. Tomorrow, let’s all think of the ones without. Let’s think of need and want. And let’s remember that it’s the person and not the surface that matters in the end.

(took off my cope and put it over baby Jesus in the Nativity)

God Jul allihop!
Merry Christmas everybody!