berättelse: vägskäl

En natt hade en flicka en dröm. Hon gick på en väg i en vacker bokskog. Solskenet strilade ner mellan de ljusgröna löven. I fjärran hörde hon barnskratt och röster, och mellan trädstammarna skymtade hon andra vandrare. En del var bekanta, andra kände hon inte alls igen.

När flickan tittade bakom sig såg hon att vägens början försvann i dimma, och att det låg både uppförsbackar och långa mjuka nerförsbackar bakom henne.
Efter en kort stund kom flickan fram till en vacker glänta i skogen. Hon visste inte vad hon skulle göra, och hon såg hur många vägar ledde från den, men ingen av dem gick rakt fram.
Medan hon stod där och funderade på vilken väg hon skulle ta, kom en man fram till henne.
Han såg bekant ut, men hon kunde inte säga varför. Mannen sade:
”När jag var i din ålder ville jag ta den där vägen”, och pekade mot en solig stig som ledde åt höger. ”Ta den vägen, och jag lovar dig att du får en lätt vandring, och staden som den leder till är rik och vacker. Där kommer du att trivas.”
Så flickan slog in på den soliga stigen. Till en början kändes det riktigt bra, vandringen var lätt och solen lyste, men allt eftersom vägen bara fortsatte började hon irritera sig på att hon liksom inte valt själv, och på att det var för varmt, och på att hon inte fått chansen att prova några av de andra vägarna. Visserligen var den här vägen lätt, men den var också oändligt tråkig. Runt omkring den såg hon tulpanfält efter tulpanfält, och även om tulpaner är fina, var det ju solrosor som var flickans favoritblomma. Förvirrad satte hon sig ner bland tulpanerna. Hon hade kommit för långt för att vända, men framåt ville hon inte gå. Då såg hon en liten skylt bredvid en liten, liten stig som ledde bort från vägen. På skylten stod det ”Gläntan”, och hon hade knappt börjat gå längs den lilla, lilla stigen, förrän hon återigen var i gläntan i skogen.

Den här gången funderade flickan ett bra tag. Till slut valde hon en väg som ringlade bort under grenarna på ett stort päronträd. Efter solen på tulpanstigen sökte flickan något helt annat, och det var skönt att gå längs den svala och skuggiga vägen. Men det blev snart allt mörkare och allt kallare.Till slut orkade flickan inte gå längre. Det var för svårt. Hon grät för att hon stod helt själv i mörkret och kylan, och hon visste inte hur hon skulle komma därifrån.
Plötsligt glimmade någonting till just utanför hennes synfält. När hon tittade närmare såg hon en solros lysa bredvid vägen, och bortom den ännu en, och ytterligare en. Flickan torkade tårarna och följde solrosorna, och var snart tillbaka i gläntan.

Hon provade flera andra vägar, men ingen var bra. Någon ledde ner i ett träsk, en annan var för ful, eller för blåsig, och en gång ledde vägen utför ett stup.
Trött och ledsen stod flickan i gläntan igen. Hon såg sig omkring, men såg bara vägar hon hade provat. Med en suck vände hon sig mot den som hade varit minst illa, den med tulpanerna, och skulle just börja gå när hon hörde en harkling bakom sig. Under en stor ek stod en person som var så gammal att det inte gick att se om det var en man eller kvinna. Vitt hår hängde ner runt ett ansikte där rynkorna var raviner, och ögonen glittrade djupt i kratrarna.
”Du har inte provat min väg än.”
Flickan tittade bakom den gamle.
”Den ser ganska tråkig ut.”
”Tja”, sade den gamla, ”den är som alla vägar. Den är stenig och går brant uppför. Det finns svajiga repbroar och för att nå ända fram måste du ta dig över en djup sjö. Men skillnaden är att du aldrig kommer gå ensam.”
Flickan funderade. Det kändes inte roligt att gå tillbaka på någon av de andra vägarna, och sällskapet var välkommet, så efter bara en liten stund började flickan och den gamle att gå. Ibland pratade de, ibland var de tysta. Snart blev vägen stenigare och stenigare. Men tillsammans kom de överens om att stenarena var diamanter, rubiner och smaragder. När uppförsbacken kom stöttade de varandra, och på krönet kunde de njuta av utsikten tillsammans. Vid den första repbron fattade de varandras händer, och sedan släppte de aldrig igen.
När de kom till kanten av den djupa sjön, vände den gamla sig till flickan.
”Där borta bor jag” sade den gamle, och pekade mot glimmande torn på andra sidan sjön. ”Vill du komma hem till mig och stanna?”
”Inte kan jag lämna dig nu!” svarade flickan.
”Men det finns en hake, min vän. Vägen dit går genom den djupa sjön här.”
Flickan blev rädd. Då och då under vandringen hade hon tänkt på sjön, men varje gång hade hon slagit bort oron med att tänka att det säkert skulle ordna sig med en båt eller något. Nu insåg hon att det skulle bli mycket svårare än så.
”Du måste gå ensam men jag lovar dig att du kommer klara det. Jag har gått före dig hela vägen, och allting som kan hända dig har hänt mig också. Nu går jag före för att förbereda din välkomstfest.”
Den gamla försvann, och flickan vände sig mot den mörka och djupa sjön. Långsamt steg hon ner i vattnet. Det var varmare än det såg ut, och alltefter det blev djupare fick hon syn på alla de vackra fiskarna, och hur sjögräset böljade i strömmarna. Det var fridfullt och vackert, och inte otäckt alls. Under vattnet försvann tiden, men till slut vadade flickan upp på den andra stranden. Där väntade hennes vän på henne. Hon kände igen vännen på ögonen, men allt det som hade varit gammalt var nu tidlöst, och det som hade varit trasigt och slitet lyste nu.
”Välkommen, du min allra käraste vän! Välkommen hem.” sade Gud.

Långsamt öppnade flickan ögonen. I taket hängde mobilen hon gjort som barn, och på väggarna hängde de välbekanta affischerna. Hon sträckte på sig, satte sig upp, och gick ner till den väntande frukosten.
”God morgon älskling! Har du sovit gott?” frågade hennes pappa.
”Ja” sade flickan, ”jag hade en sån underlig dröm…”.
”Du, jag kom på en sak” sade pappan, ”vad sägs om att välja natur? Det ville alltid jag gå, och det passar ju dig och leder till bra möjligheter för att plugga vidare och jobba så småningom.”
Flickan log, och mindes vägen med tulpanerna. Hennes liv låg framför henne, med oändligt många möjligheter, men hon visste att oavsett vad hon valde, skulle hon aldrig vandra ensam.

den som hålls

Aningen bättre med barn. Maken tyckte att den var bättre överhuvudtaget. Oh well, det är ju bra i så fall.

Predikan 2 Septuagesima 12 februari
När jag var liten bråkade jag och min syster alltid om vem som skulle få den största biten kaka eller glass. Min mamma löste det med att en fick dela, och den andra välja först. Och sen blev vi jättesura om vi valde fel, och den andra fick den största biten ändå. Ett tag var vi tvungna att ha en linjal liggande i köket. När sedan vi fick en lillasyster, blev allt mycket enklare. Hon fick de minsta bitarna. Hon fick de gröna vingummina. Och hon var jättenöjd, ända tills hon fattade. Sedan var linjalen tillbaka i köket.

Sådana var arbetarna i vingården vi just läste om. Millimeterrättvisa, kallas det visst. Alla ska få exakt så mycket de har gjort sig förtjänta av, varken mer eller mindre.

Tänk själv:Du ska springa ikapp med några andra. Det är en lång sträcka ni ska springa, men du gör ditt allra, allra bästa och springer som en gasell, med vinden i håret. Och så kommer du fram, först. Hurra! Guld! Fast när du ser dig omkring ser du att det är en massa andra där också som du inte har sett förr. Och de verkar inte alls lika trötta. Och när du hör dig för visar det sig att de inte behövde springa lika långt, utan fick starta mycket längre fram än dig. Fy vad orättvist! Och dessutom får de också guldmedalj. Usch. Slut med den tävlingen, eller hur?

Fast grejen är ju att för Gud är det allra viktigaste att du kommer fram, inte hur långt du har sprungit. Gud är som en sån där förskolelärare som tycker att alla ska få vara lucia. En sån som ger alla godis, även de som inte varit speciellt snälla. Och ibland tycker den som skulle varit ensam lucia att alla andra inte ska få vara det, men då säger Gud: ”Men du blir ju inte mindre lucia för att alla andra också får vara det.” Precis som guldet du fick för kapplöpningen ju är belöningen för att du sprang så snabbt och bra, inte för att alla de andra inte gjorde det.

Och det kan lära oss att vara glada för varandra. Även om det innebär att jag inte är bäst själv längre utan att vi är bäst tillsammans. Och det kan lära alla oss som är äldre att de som kommer efter, de yngre eller mer oerfarna, är lika mycket värda i Guds ögon som alla vi som nötit kyrkbänk i tio, tjugo eller femtio år. Oavsett hur stökiga de kanske är, eller hur skötsamma vi är. Eller tvärtom. Alla får vi guld när vi nått målet.

predikan som inte hålls

Jag gillar den, definitvit. Tycker den är bra. Men...det är ju en massa barn med. Får spara till någon gång när det bara är tonåringar och uppåt.

Predikan Septuagesima 12 februari 2006
In på arbetsförmedlingens kontor stiger den store telekomföretagschefen. Han ser sig omkring. Här och där i rummet sitter arbetssökande. De väntar antingen på att en handläggare ska ha tid med dem, söker jobb via datorn eller bläddrar lite uppgivet i Platsjournalen. I en soffa i hörnet sitter två tjejer, de kan knappt vara mer än femton år gamla, och viskar. Då och då hörs ett halvkvävt fniss, annars är det väldigt tyst där inne. Någonstans innanför receptionsdisken ringer en telefon.
Den store chefen harklar sig. Flickorna i hörnet exploderar i fniss. De andra i lokalen tittar upp från vad det nu än var de gjorde.
”Ehm, jo, jag skulle behöva några som vill jobba”, sade den store chefen.
Snabbt som ögat var två av de arbetssökande männen framme vid honom. En av dem var nog runt 55, och hade kraftiga händer. Han såg ut att ha jobbat utomhus hela sitt liv. Den andre kom säkert från Somalia eller något annat land i nordöstra Afrika.
”Toppen”, sade den store chefen, ”kom med mig”.
Lugnet lade sig över lokalen igen. En ung kille tog över somalierns plats vid datorn, en kvinna med färgat rött hår plockade upp 55-åringens kölapp. Alltmer otåligt bläddras det i tidningen och söks på Internet. Ingen handläggare syns till, då och då ger en av de arbetssökande upp och går därifrån. Tonårstjejerna har slutat viska, och sitter nu och stirrar uttråkat framför sig. Dörren öppnas. Telekomchefen är tillbaka.
”Ursäkta…”. Ansikten vänds mot honom. ”Det visade sig att vi hade lite fler platser kvar. Är det någon som skulle kunna tänka sig att jobba för oss?”
Och så fortsatte det. Till slut fanns det inga arbetssökande kvar längre i lokalen. Till och med tonåringarna följde med den store chefen. Och när Solveig Hakkala, handläggare, till slut tryckte fram nummer efter nummer utan att någon kom dit, skakade hon förundrat på huvudet, och lämnade luckan för att ta sig en kopp kaffe i personalrummet. Kanske skulle hon unna sig en smal bit tårta också.
När månaden började närma sig sitt slut, satt arbetskamraterna som anställts den där dagen och åt lunch tillsammans. Ahmed, från Somalia, skrattade och skämtade med Sussi, en av tonårstjejerna. Natta, den andra tjejen, läste just sitt lönebesked.
”Sussi, har du sett vad du får i lön?!”
Nyfiket tystnade konversationen runt bordet.
”17.500 efter skatt! Så mycket pengar har jag aldrig haft!”
De glada minerna bleknade när de andra förstod vad de hade hört.
”Det kan inte stämma”, sade den rödhåriga kvinnan, som hette Sara, ”du har ju ingen utbildning alls, och jag är elingenjör! Vi kan omöjligen fått samma lön.”
Men det omöjliga visade sig vara möjligt. De hade allihop fått lika mycket pengar, oavsett hur mycket erfarenhet eller utbildning de hade. När Sara, och några av de andra, stormade in till den store chefen, sade han bara:
”Ni har fått precis så mycket i lön som är rinligt, eller hur?”
Det kunde de inte säga emot.
”Då så. Jag gör som jag vill. Att de andra fått lika mycket drabbar väl inte er, eller? Var inte missunnsamma, ni har fått er del, de fick sin.”

Hur gick det sen? Kanske gick Sara vidare med sin protest till facket. Kanske agerade de för att ge tonårstjejerna mindre lön. Kanske sade de mer högutbildade upp sig i protest. Jag vet inte. Men jag är säker på att missnöjet skulle vara stort, precis som vingårdsarbetarna är synnerligen missnöjda med ägarens generositet. För av någon anledning har vi människor svårt att ta just den typen av logikbrott. Att andra människor svälter, eller orimliga löneskillnader mellan kvinnor och män, eller att bönder i Latinamerika måste odla kokabuskar istället för kaffe för att vi inte vill betala mer än absolut minimum för vår eftermiddagskopp, det upprör inte på samma sätt. Nej, vi lägger vår energi på att förhindra andra att få det lika bra som vi. Vi blir tokiga när företag anställer folk från andra länder, eller när rikare kommuner tvingas ge bidrag till fattigare.
”Jag har förtjänat att ha det bäst, de har förtjänat att ha det sämst.”
Men det är inte Guds logik. Gud ger det som behövs. Oavsett nationalitet eller ålder, oavsett utbildning eller förutsättningar. För Guds kärlek kan inte förtjänas, Guds nåd ges i lika mått till alla som vill ta emot. Så missunna inte den som kommit till Gud sent. Stirra inte på den som är ny och osäker. Rynka inte på pannan åt den omvände, eller den nyomvände. Men var medveten om att när du än vill, hur du än vill, och oavsett vad du gjort, är Guds nåd till också för dig. Alltid för dig.

beredelseord: vulkanen

Vetenskapsmannen stod och tittade ut över Taormina, staden på Sicilien där han hade sitt kontor. Han njöt av den vackra utsikten, och förundrades, inte för första gången, över hur ljuset bröts så att himlen såg så där oemotståndligt medelhavsblå ut, och hur solens strålar träffade vattnets saltkristaller så att det såg ut att glittra.
”Och så säger folk att vetenskapsmän saknar känsla för poesi” tänkte han, medan han noggrannt mätte upp den exakta mängden nymalet kaffe till sin eftermiddagsespresso. Dr Ettore Ricci satte kaffepannan på plattan, exakt i mitten, och nynnade sakta sitt favoritstycke, Nessun dorma. Han gick till andra sidan kontoret och sneglade upp mot orsaken till att han bodde och arbetade i just Taormina. Etna, Europas mest aktiva vulkan, slumrade vidare högt ovanför apelsinträden.

Senare på dagen satte sig dr Ricci i sin jeep och körde upp mot vulkanen. Det var dags för inspektion. En gång i veckan körde han vägen upp till vulkanen, passerade bondgårdar och apelsinlundar. Egentligen ogillade han all slags bebyggelse på Etnas sluttningar, det var helt enkelt inte säkert. Så sent som 2002 var det senaste utbrottet, och 1928 hade ju lavaströmmarna från vulkanen förstört en hel stad. Om han skulle få bestämma skulle ingen få bo ens i närheten, för säkerhets skull.
När han kom uppåt passerade han till slut gränsen för mänsklig bebyggelse, utom förstås alla försäljare som ställt upp små stånd där de sålde allt mellan himmel och jord till nyfikna turister. ”Madonnastatyer av lavasten, visst” fnös dr Ricci för sig själv, det kunde väl till och med en obildad utlänning se att det bara var svart keramik och ingen lava. Han fortsatte uppåt. Luften började lukta svavel. På vägen passerade han en liten stuga som låg mitt i ödemarken. Han hade passerat förbi den många gånger förr, och då och då undrat över om de som bott där hade överlevt när lavan hade vällt förbi. Nu kastade han bara en snabb blick på stugan, men tvärbromsade med ens.
Ur skorstenen ringlade sig en liten strimma rök, och vid husknuten stod en vespa parkerad. Nyfiken svängde dr Ricci in, klev ur bilen och knackade på dörren. Strax öppnades den, och en ung man tittade ut. Doften av nybakad focaccia svävade ut och dolde nästan svavelstanken. ”Hej! Vill du ha bröd?” sade mannen, utan att presentera sig eller fråga vad besökaren ville. Totalt överrumplad tackade dr Ricci ja, och fann sig snart inne i den hemtrevliga stugan, med en bit focaccia i handen och en limoncello på bordet framför sig.
”Eh, vad gör du här? Eller jag menar, vem är du?”
Den unge mannen skrattade, och berättade att han hette Giovanno, och att stugan var hans mormors, och att han flyttat dit när det tog slut med hans flickvän.
”Bara tillfälligt, tänkte jag, men jag trivs här uppe på berget. Kanske stannar jag.”
När dr Ricci hörde det blev han fruktansvärt upprörd.
”Är du inte klok?! Etna är en vulkan. Hon kan explodera när som helst, och då ligger du pyrt till! Du måste flytta!”
Den unge mannen ryckte lite på axlarna.
”Det ordnar sig.”
Dr Ricci höll på att få ett anfall, så arg blev han. Han stormade ut ur stugan, satte sig i sin bil och höll alldeles på att glömma inspektionen. Hela vägen ner till Taormina mumlade han saker som ”ungdomen av idag” eller ”borde spärras in”.
Veckorna gick, och varje gång dr Ricci körde upp till vulkanen stannade han vid Giovannos lilla stuga för att försöka övertala honom att flytta. Han erbjöd att skaffa en lägenhet, han hotade med polis eller militär. Han vädjade och lockade, men inget fungerade. Giovanno hade bestämt sig, han skulle stanna i stugan. Till slut orkade dr Ricci inte längre, och lät bli att hälsa på mer.

Så en natt låg dr Ricci vaken, han hade en vag känsla av obehag i kroppen, och kunde inte sova. Till slut satte han sig upp med en suck, klädde på sig och gick till vardagsrummet för att leta upp någon bok han kunde läsa. Obehaget gick inte över, ingen bok han hittade kunde distrahera honom nog, och till slut beslutade han sig för att gå till jobbet istället så att han i alla fall kunde göra någon nytta. Väl på jobbet tände han lamporna och började mala kaffebönor för dagens första espresso, när något fångade hans uppmärksamhet. Det lyste rött på en av mätarna, och när han kom närmare såg han att det var den som mätte den seismiska aktiviteten i Etna. Vulkanen höll på att få ett utbrott, och enligt alla mätningar verkade det bli ett riktigt farligt ett. Doktorn slog larm. Han ringde telefonsamtal, skickade mail och skrev rapporter under tiden som hans assistent, som nu kommit till kontoret i en hast, packade ihop alla viktiga apparater och mätinstrument. De stuvades i en skåpbil, och assistenten gav sig iväg mot Palermo och säkerheten. Dr Ricci störtade hem och packade snabbt alla de nödvändigaste prylarna. Korten på hans systerdöttrar, espressomaskinen, hans uppslagsverk och bärbara dator. Resten fick vara kvar, och han lämnade dörren öppen, ifall någon annan skulle ha användning av hans saker innan lavan nådde Taormina.
Ute på motorvägen pustade han ut, och kastade en blick upp mot vulkanen. Tjock svart rök vällde ur den, och det var bara en tidsfråga innan de första lavaströmmarna skulle börja välla ner för berget… ner mot Giovannos lilla stuga…
Dr Ricci svor för sig själv. I huvudet kalkylerade han redan riskerna med att åka tillbaka, trots att allt förnuft sade honom att det var vansinne, och att Giovanno hade vetat konsekvenserna av sitt handlande. Trots det gjorde doktorn en livsfarlig u-sväng och körde mot vulkanen.
Med skrikande däck bromsade jeepen in utanför Giovannos stuga. Där inne var det mörkt. Dr Ricci bultade på dörren, högre och högre, och till slut öppnades den och Giovanno tittade yrvaket ut.
”Fort, det finns ingen tid, kom, Etna får ett utbrott” hasplade dr Ricci ur sig, medan han drog Giovanno mot jeepen. Den unge mannen tittade sömnigt mot vulkanen, men när han såg hur lavan närmade sig, vaknade han och kastade sig in i bilen. Doktorn rivstartade, och de körde nerför berget tätt före lavan. Nu vet varje seismolog att lava inte är särskilt snabb, inte jämfört med bilar, men den skulle kunna genskjuta den längre fram längs vägen, så de körde som dårar.
Länge körde de tysta. De kom undan lavan, ibland med en hårsmån, och så småningom kom de ut på vägen mot Palermo. Efter några kilometer sade Giovanno: ”Tack”.
Dr Ricci körde av vägen vid nästa avfart, och vände sig mot Giovanno. Han kunde knappt låta bli att skrika.
”Vad tänkte du på, din idiot?! Har jag inte berättat för dig tusen gånger att det var farligt att bo där!? Och nu har du förlorat precis allt, allt!”
Giovanno satt tyst.
”Ingenting kvar, fattar du. Lavan kommer ta allt du har” sade dr Ricci lite vänligare.
”Nej, doktorn” svarade Giovanno, ”innan, då hade jag ingenting. Nu har jag i alla fall en vän.”

Den här berättelsen handlar så klart, som de allra flesta berättelser, om flera saker. Men mest av allt handlar den om att finna vänskap när man minst av allt förväntar sig det. Den handlar om att ställa upp för en främling, och att ens förutfattade meningar kan hindra en från att se den vänskapen. Naturligtvis handlar den, djupast sett, om människans relation till Gud. Men jag lämnar öppet om det är människan som är doktor Ricci eller Giovanno, eller om det är Gud. Eller om Gud kanske rentav är Etna. Men säkert är, att när känslorna bubblar upp som lava, när marken runtom oss rämnar, när det mörka molnet döljer allt, då är Gud där med oss, oavsett om vi satt oss själva i situationen eller om andra har lämnat oss där. Och Gud vet, och Gud förlåter det som behöver förlåtas, och ger styrka att gå vidare. Nerför berget, till livet och vänskapen. Så låt oss be…