Det måste vara såhär Gud känner för mig - en text om föräldraskap

Följande text publicerades i Skanör-Falsterbos församlingsblad "Kyrkoåret" nu i november 2018. Detta skedde efter att min man blivit avskedad därifrån, och mitt under konflikt. Det känns förstås väldigt obehagligt och fel att bidra till det församlingsbladet nu, och om jag kunnat skulle jag begära att den skulle tas bort. Nu går det inte, men jag publicerar min text här också. Detta är mina ord, de tillhör inte Skanör-Falsterbo församling. Jag skrev texten för bladet som en tjänst för min man, nu tar jag tillbaka den. Är inte han önskad är inte heller jag det, och varken mina ord eller min röst eller min närvaro godkänner det som gjorts mot min man och andra där.

I vilket fall som helst, här är min jultext om föräldraskap. Guds, mitt eget, och Marias och Josefs. Må julens frid och glädje fylla din december.



Jag var på väg från tunnelbanestationen hem till min lägenhet i Hässelby strand i Stockholm när det hände. Jag tittade ner på den sovande babyn i vagnen jag körde, och hjärtat liksom bara sprängdes av kärlek. Och i nästa sekund slog det mig: ”Det måste vara såhär Gud känner för mig.”
Sedan den dagen har jag aldrig kunnat tänka på Gud på samma sätt som innan. Jag har aldrig riktigt kunnat strunta i Gud, inte kunnat intala mig själv att Gud är långt borta eller inte bryr sig. Om vi nu tar Guds föräldraskap, och vårt barnaskap, på allvar, så är ju kärleken verkligen på allvar den med.

Den dagen, den stunden, fick mig att börja tänka allt mer på Gud som förälder, och vad det innebär. Och, i förlängningen, på Jesus och hans jordiska föräldrar. Kanske inte så mycket på vilka de var, utan hur de var. Hur var kvinnan som skulle föda och uppfostra Guds egen son, världens frälsare? Lukasevangeliet ger en ledtråd i det vi kallar Marias lovsång (Luk 1:46-55), där en stolt och orädd ung kvinna träder fram. Hon har åsikter om världen och är fast förvissad om att Gud ska ställa allt tillrätta, och att hon själv spelar en stor roll i detta:

”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och

hans barn, till evig tid.”

Inte konstigt att hennes son långt senare ska välta pengaväxlarnas och försäljarnas bord i templet! Patos för rättvisa och en viss rebellådra verkar han ha ärvt från sin mor.
Envishet och en, för mödrar, rätt typisk förmåga att genera sitt barn, verkar Maria också ha haft. Ett exempel på detta är när hon insisterar, mot Jesus vilja, på att han ska göra någonting åt vinbristen på bröllopet i Kana (Joh 2:1-11).

Om hans far, eller rättare sagt styvfar, Josef vet vi inte mycket, annat än att han var snickare och avlägsen släkting till Maria. Hur han var som person är svårt att veta, men det finns antydningar lite här och där. Han verkar varit omsorgsfull och snäll, vilket märks i det att han ville skilja sig från Maria i tysthet (Matt 1:19) istället för att skämma ut henne och göra en stor affär av hennes utomäktenskapliga graviditet. När han sedan istället stannade vid Marias sida verkar han ha uppfostrat Jesus som sin. I Skivarps kyrka finns en fantastisk väggmålning som visar hur Josef lagar gröt eller välling till den nyförlösta Maria. Vilken fantastisk man och pappa!

Så där står de, Jesus jordiska föräldrar. En viljestark och välformulerad kvinna och hennes man, som fanns i bakgrunden som ett stöd. Under hela sitt liv umgicks Jesus med kvinnor på ett sätt som få, om ens någon, andra gjorde i hans tid, och en kvinna blev den som fick det första budskapet om uppståndelsen, och det första uppdraget att förkunna om den. Det kan vi nog tacka Maria för, och Gud, som var klok nog att välja exakt rätt mamma till sin son.

12 efter trefaldighet: Öppen

Effata. Öppna dig, är ordet från Jesus. Öppna dig.

Tänk att frihet och öppenhet hänger så nära ihop. Det finns ingen frihet där sinnen, dörrar, gränser är stängda. Det finns ingen frihet där vi håller så hårt i det som är vårt att vi inte längre kan ta emot från andra.

Visst finns det en lärdom där? Om jag stänger min dörr, låser och reglar, så att ingen kan komma in, kan inte heller jag komma ut.

Mannen Jesus möter är döv, och kan knappt heller tala. Hans funktionshinder är sådant att han inte kan delta i gudstjänsterna, har svårt att kommunicera med andra människor i ett samhälle utan teckenspråk eller punktskrift. Men han har människor som bryr sig om honom ändå, och som vill hans frihet, och de gör vad de kan för att honom. De tar honom till Jesus.

Vår frihet förutsätter öppenhet, och för att försvara den behöver vi andra människor. Andra människor som förstår våra behov, och som anstränger sig för vår skull. Andra människor som tar plats i våra hjärtan, i våra öppna rum. Andra människor som inte får plats om vi stänger om oss.

Öppna dig.

Hur ser mitt liv ut, egentligen? Är jag öppen?

Är jag öppen för Guds handlande i mitt liv? Är jag öppen för andra människor, så att Jesus kärlek kan få fritt spelrum genom mig? Är jag öppen för att lära om, för att lära nytt? Eller är jag så fast i mina gamla föreställningar och övertygelser att ingenting någonsin tränger igenom?

Jag skärskådar mitt liv, och finner att det nog är lite både och. Som så ofta. Det är lättare att älska dem som jag tycker om, de som tycker som jag. Det är lättare att släppa in den som inte utmanar mitt sätt att leva eller min bekvämlighet. Det är lättare att vara tolerant mot den som är tolerant, öppen mot den som är öppen. Men Jesus kallar oss att gå utöver det vi själva är bekväma med, utöver det vi själva uppfattar som rimligt eller rätt. Han spottar, kommer för nära, är obekvämt fysisk och påtaglig, liksom för att understryka att det ibland krävs mer än vad vi själva vill ge, för att befria en annan människa.

Det är en av de saker som skiljer kristen kärlek från vanlig välgörenhet: offret. Att ge mer än vad som är bekvämt. Att inse att en annan människas frihet och välmåga är intimt sammankopplat med min, och om inte jag är beredd att ge, att öppna mig, kommer inte min nästa heller få den omsorg och den frihet som hon behöver. Det är Jesusvägen, offervägen. Att ge mer än jag egentligen orkar, för i slutändan få mer än jag egentligen förtjänar.

Öppna dig.

Jag ber: Gud, jag ber om styrka och mod att öppna mig. Ta all min rädsla och min liknöjdhet. Forma mig till din avbild, forma mig till att leva öppen och fri för dig. Ge mig ett hjärta som är villigt att offra sig, öppna sig. För andra människor, för dig. Amen.

Predikan radiogudstjänst 3/6 2018 (1 söndagen efter trefaldighet)

Text: Johannesevangeliet 3:1-8

Det är lättare

att lämna dig

än att låta dig

ändra mig

Det är lättare att bara ge upp.

Det är lättare att fråga, och fråga om igen, för att hålla dig på avstånd, Gud, för att ge mig andningsrum.

Det är lättare att låta bli att känna än att gråta, det är lättare att välja mig än att välja dig.

Och ändå så går det liksom inte att låta bli.

Som Nikodemos smyger jag mig nära i skydd av mörkret, och ställer mina frågor, så listigt utformade för att du inte egentligen ska kunna svara till min belåtenhet. Och jag hittar hål i allt jag läser och allt jag hör, logiska luckor som borde göra min tro, min vacklande fladdrande flämtande låga till tro alldeles omöjlig, och ändå.

Ändå smyger jag mig närmare. Andlöst. Hudlöst. Vinden blåser vart den vill, och den klär av alla mina rustningar och försvar. För sanningen är ju att jag längtar efter dig, Gud.

Det är lättare att lämna dig än att låta dig ändra mig, och ändå kan jag inte ta mig bort från dig. När mörkret faller vänder jag mig till dig, och jag längtar efter din röst, efter din närhet. Och ibland, Gud, gör du mig så besviken, men jag har en gnagande misstanke om att det är mina förväntningar det är fel på, mina frågor, mina distanserade utläggningar. Och om jag verkligen lägger bort allt det där, tänker jag, hoppas jag, då kommer du finnas där alldeles intill mig, och …

Och jag är rädd för att förändras, Gud.

Jag har byggt mitt liv runt förväntningar och försanthållanden. Jag har gjort vad jag har ombetts att göra. Pusselbit lades till pusselbit, och bilden som framträdde var fin och bra, men kanske en aning

tvådimensionell.

För djupdimensionen syns inte där. Längtan och rädslan, hoppet och allt det andra, det syns inte där. Du, Gud, syns inte där. Kanske går det att ana dig i solfjädrarna runt ögonen, i silverslingorna i håret, i sträckmärkena på magen, i virvlarna på fingertopparna. Kanske går det ana dig i skrattet i ögonen hos den älskade, eller bekymmersrynkan på hens panna.

Du kräver så mycket, och ändå ger du mer. Och jag vet inte, Gud, om det är kraven eller gåvorna som får mig att försöka hålla distansen.

Det är lättare att lämna dig, men jag måste låta dig ändra mig. Älska mig hel.

All gråten som ligger i mig som oceanernas djuphavsgravar. All den heta ilskan, het som lava. Alla sprickorna från livets hammarslag, alla bucklor från drabbningar och bataljer. Lapptäcket som är min hud, med märken och ärr och en uppsjö av födelsemärken, och trasiga nagelband. Min kropp, varje människas kropp, är en uppslagsbok över hennes triumfer och nederlag, och i den tecknas hennes historia i stora och små ord.

Jag lämnar över pennan till dig, Gud.

Skriv med ditt osynliga bläck. Skriv med dopvattnet, och berätta för mig hur jag är önskad och älskad. Hjälp mig välja dig, välja det nya livet, välja vind och vatten och ande hos dig.

Jag längtar efter dig. Efter småleendet jag anar i dina svar på mina fumliga Nikodemos-frågor. Jag är trött på att streta emot, trött på att bygga försvar. Trots allt är det hos dig jag hör hemma.

Vinden blåser vart den vill, och jag vet inte varifrån den kommer, eller vart den far. Den svalkar mig, den knuffar mig, den river i håret, den stjäl mina ord. Den rör mig, den för mig. Den för mig till andra som också längtar, andra som också har slutat kämpa emot, andra som också förändras. Och där, i gemenskapen med de andra vinddrivna trashankarna, finner jag mitt hem, och får äntligen ana en glimt av ditt rike.

Det var så länge lättare att lämna dig

än att låta dig ändra mig

men inte längre, inte nu.

Det finns plats för mig i ditt rike. Det finns plats för en sån som jag. Det finns plats för andra också, andra med fumliga frågor, andra som söker efter svar. Det finns plats för vinddrivna tokar, för räddhågsna cyniker med sin rustning av distans. Det finns plats för drömmare och tvivlare, för skrattare och gråtare, och däremellan.

Det finns plats, och jag finner att kostnaden var lättare att betala än jag trodde först. Att öppna mig för hoppet, öppna mig för längtan, för närhet, för tröst. Att låta mig döpas i ett sommarregn av kärlek och tro, att födas på nytt av andens vind. Jag tror den doftar syrén.

Det var lättare att fly, att lämna dig,

men när jag vände var det till livet självt.

Nattens frågor tystnade till slut.

Vinden blåser hit och dit, och den blåste mig ända hit.

Hit till dig, Gud, och här blir jag kvar.

Predikan SKRs och SMRs årsmöte 16/5 2018

Text: Sakarja 14:6-9

Den dagen.

Den dagen.

Jag längtar.

Den dagen ska det inte finnas kyla eller frost.

Den dagen ska det inte längre finnas skillnader oss emellan.

Den dagen, systrar och bröder, den dagen ska Herren vara konung över hela jorden.

Den dagen.

Den dagen är evig dag.

Den dagen utplånas alla gränser.

Jag tror ni är som jag.

Jag tror ni också längtar.

För vi alla här, alla vi med titlar och positioner och uppdrag, är människor med en längtan till Gud. En längtan till en relation som sköljer bort all osäkerhet och all positionering.

En längtan efter en helhet, en vila, en närhet som är alla frågors svar.

Och den dagen ska allt det där bli verklighet.

Den dagen, då ska Gud vara allt i alla.

Den dagen ska freden forsa fram, det friska vattnet strömma från det himmelska Jerusalem, och ingen ska längre vara törstig.

Ingen ska längre dö av bomber, eller kulor, eller sjukdom eller svält.

Ingen ska längre vara offer för någon annans maktsträvanden, någon annans begär, någon annans blindhet. Då är vi inte längre judar eller greker, mina vänner. Då är vi systrar och bröder.

Den dagen är vi alla Guds barn.

Den dagen, och redan nu.

Trots alla skillnader, och utöver alla likheter. Gud är mitt ibland oss. Ingen av oss är endast katolik eller pingstvän eller lutheran, för främst och först är vi Guds barn, systrar och bröder till Jesus Kristus. Redan nu.

Och Anden rör sig i detta rum, i vårt land, i vår värld. Redan nu, med ett löfte om den dagen.

Och jag längtar. Hela vår värld längtar.

För vi behöver hjälp. När ska hjälpen komma?

Vid gränsen till Gaza ligger tårgasröken så tät att vi har svårt att se allt som sker. Barn dör, skott avlossas, en brinnande tygdrake seglar ner över en kibbutz. Vi försöker avgöra vad som är vad, vem som är vem, hitta fel och utnämna syndabockar, men röken ligger för tät, sanningarna är för många. Herre, kom snart.

Någonstans i Sverige stoppar en tonåring sin davidsstjärna innanför kragen en sen kväll, på busshållplatsen. Det är för riskabelt att låta den synas, det finns ingen som kan hjälpa om fel personer ser den.

Herre, kom snart.

I Indonesien gråter en kvinna över sin döde man, dödad i kyrkan av en bomb som bars av en kvinna med barn. Hon gjorde det i Guds namn. Och visst var Gud där, men i tårarna, i smärtan. Bland dem som lider, bland dem som är rädda.

Herre, kom snart.

Någonstans i Sverige darrar en nybliven artonåring, för snart kommer polisen. Planet till Afghanistan väntar. Trots att han pratar svenska, har bra betyg, och allt han vet av familj här, ska han utvisas till en land han aldrig bott i.

Herre, kom snart.

De är Guds barn.

De är våra människor. De är vi, och vi är de.

Och i hela vår värld sprider rädslan sitt gift. Rädslan för att bli som de, för att låta deras nöd komma nära, för vad det kräver av oss. Giftet sipprar in i våra hem, våra skolor, våra kyrkor och våra politiska sammanhang.

Det genomsyrar ledarsidor, Facebook-kommentarer och debatter.

Det styr den politiska diskursen och den mediala logiken.

Och det giftet bygger murar och betonar skillnader, trots att enhet och framtidstro är vår väg ur kyla och mörker.

För Guds väg är ljus och värme. Guds väg är gemenskap och förlåtelse. Och Guds dag, den dagen, då ska allt det som vi längtar till bli till jublande, sprudlande vår.

Den dagen är vår dröm och vår längtan, men den är också vår gåva till hela denna såriga värld.

Vi har ett hopp.

Vi har en dröm, en längtan.

Vi har en tro på att Gud är här nu, och att Gud en dag ska ställa allt till rätta.

Vi längtar, och vi kämpar och arbetar för att den dagen en dag ska bli verklighet. Det är det vi gör, här och nu. 

Den dagen.

Jag längtar till den dagen då rädslan är borta.

Jag längtar till den dagen då Gud är kung över hela jorden, och all orättvisa, allt våld, all sorg, allt förtryck är borta.

Kom, herre Jesus Kristus, kom snart.

radiogudstjänst 4/2 2018 Kyndelsmässodagen

Vet du vad ditt namn betyder? Vet du var det kommer ifrån, och varför du fick det? Såhär gick det till när jag fick mitt:

Min mamma tänkte sig att jag skulle heta Amanda. Så fint, så vacker betydelse. Hon som bör älskas. Jag var ett efterlängtat barn, mammas första. Att jag borde älskas var självklart. Men namnet, det stötte på patrull. Så säger i alla fall familjelegenden. Ja, i min familj har vi sådana, berättelser som berättas om och om igen. Det är få berättelser som blir sämre av att berättas många gånger, de flesta vinner på det, faktiskt. I alla fall sägs det att mammas planer på att ge mig det vackra namnet Amanda fick stora delar av släkten att hota med att inte komma på dopet, eftersom ett nyfött barn verkligen inte skulle utsättas för ett sådant namn. ”Vadå”, tänker nu nittiotalisten som råkat ratta in P1s radiogudstjänst, ”halva min bekantskapskrets heter ju Amanda, inte är det något fel på det?” Och nittiotalisten har rätt. Men på sjuttiotalet, när jag föddes, var en amanda ett städredskap som en använde för att borsta smulorna från den vackert brungrönrandiga duken på furubordet, och inget barn förtjänar att bli liknat vid ett städredskap.

Så mamma tänkte om. Efter ett par olika förslag som föll av olika anledningar, fastnade hon, och uppenbarligen släkten, för Maria. Sjuttiotalets och världens vanligaste namn, Jesus mammas namn, men ett som känns som jag, trots att det betyder ”den bedrövade”, och trots att samma namn ironiskt nog sedermera skulle ges åt en städmopp som såldes i varenda mataffär.

Om det var så att det hos min mamma fanns någon slags vag, undermedveten förhoppning om att hennes äldsta dotter skulle vara en ordentlig, skötsam och framförallt renlig och städintresserad person, skulle den förhoppningen krossas rätt snart.

Men ändå. Namn betyder något.

Enligt en del källor brukade kinesiska föräldrar förr i tiden ge sitt nyfödda, eller ännu inte födda, barn ett fult och förolämpande namn, så att inte andarna skulle ta barnet. Den rosenkindade babyn kunde kallas ”hundansikte” eller ”exkrement”, för att ett barn som fått ett dylikt namn måste ju ratas av andarna. Tack och lov behövde inte barnet släpa på detta namn i resten av sitt liv, utan fick ett nytt i vuxen ålder.

Flera afroamerikanska bekanta jag har, har namn i still med Innocence och Miracle, som uttrycker föräldrarnas tacksamhet eller förhoppningar. Och många av våra små har också namn som eventuellt uttrycker föräldrarnas önskan och hopp, som Victor – segrare, eller Ebba – stark själ.

Namn har betydelse.

Inte minst för att dessa namn kommer användas till och om barnet, varje dag, hela tiden. Namnet, liksom hur vi talar om och med våra barn, präglar dem.

En judisk pojke får sitt namn när han är åtta dagar gammal. Den här judiske pojken fick namnet Jesus, Yeheshua. Det namnet betyder ”Gud räddar”. Nu var inte namn av den här sorten särskilt ovanliga. Bibelns hjältar heter saker som Jonatan – Guds gåva, eller Daniel – Guds domare. Men just den här pojken var speciell. Så speciell att världen aldrig skulle bli densamma igen.

Hans mamma visste det. Hans styvfar visste det. Snart visste många om det.

Vad gör det med en liten pojke om han ständigt får höra att han är världens hopp? Hur ska ett barn leva med vetskapen om att han är Jerusalems befrielse, frälsningen för alla folk? Berättade Maria och Josef för Jesus om vad som sagts om honom, eller höll de det för sig själva? Bibeltexten ger oss ingen riktig ledning. Nästa kapitel berättar om när Jesus är tolv år gammal.

De allra flesta föräldrar har förhoppningar och förväntningar på sina barn. Vi ser dem växa, ser olika talanger och drag, uppmuntrar visst och försöker uppfostra bort annat. Vi pratar med dem, påverkar dem, försöker göra vårt bästa för att hjälpa dem välja väg i livet. Och ibland, rätt ofta kanske, försöker vi styra dem till att välja den väg vi själva vet, eller tror i alla fall, är bäst. Och vi gör det av välvilja, för det allra mesta, men kanske är det ibland så att det är våra drömmar vi jagar, våra förhoppningar vi försöker infria, våra idéer om vad som är gott och sant och bra? Ända från våra förtjusta utrop om hur starkt den nyfödde pojken sparkar - ”En fotbollsspelare, minsann!”, till hur toppstudenten förutsätts bli läkare på grund av betygen. Och den besvärliga balansgången mellan beröm och påverkan blir någon slags pendelrörelse. Än slank hen hit, och än slank hen dit, och än slank hen ner i diket!

Och Jesus då. Gud räddar. Hur mycket berättade hans mamma för honom? Gick han omkring under hela sin barndom i Nasaret och var medveten om att han var Guds son, Messias, den som skulle vara frälsningen för alla folk? Eller var han, just då, inte mer speciell i sina egna ögon än lekkamraterna? Vi kommer aldrig att veta. Men att tänka sig barnet Jesus som bekymmersfritt lekandes i vattenpölar och lera, visst går det att göra, och visst hoppas jag att det var så.

Men jag undrar över hur hans mamma hade det. Jag undrar om hon såg på sin son och undrade vad det skulle bli av honom. Jag undrar om hon var rädd.

Och jag undrar vad Josef tänkte om sin styvson, barnet han fostrade som sitt. Jag undrar om han lärde honom allt han kunde, och om han ibland sökte efter likheter dem emellan.

Jag undrar om de ibland, viskande om kvällen, pratade om alla profetior de hört, om Symeon och Hanna och änglar och herdar. Om ljus och svärd och tecken och stjärnor.

Jag undrar om de ibland, trots allt och kanske i hemlighet till och med inför sig själva, önskade att Jesus inte skulle vara något speciellt. Bara en vanlig pojke, bara en som skulle lära sig snickra, växa upp och gifta sig med en trevlig flicka, få barn och barnbarn, och dö gammal och nöjd.  

Men vi väljer, till slut, trots allt, inte våra barns väg. Inte helt och hållet. Vi kanske lyckas prägla dem till att älska fotboll eller studera varje dag. Men till slut måste de finna sin egen väg. En del av dem vägrar gifta sig och skaffa barn, som Jesus. En del vägrar ta det jobb vi tycker är bäst för dem, som Jesus. En del hamnar i trassel med myndigheterna, hänger med fel sällskap, råkar illa ut. Som Jesus.

Och mitt i det, mitt i alla våra framtidsbekymmer och mörka orosmoln, visar han på en väg fram, genom att dela våra liv, i vattenpölar och lera. Alla vi amandor, vi som borde älskas. Alla vi hundansikten, vi bedrövade, vi mirakel och segrare. Namnet Jesus visar vägen – Gud räddar. Ljuset i vårt mörker, den som levde vårt liv och dog vår död. Namnet har betydelse.

Så vandra i ljus, min vän. Ljuset skiner över dig. Det ömtåliga februariljuset omfamnar dig, med alla dina brister och talanger och tillkortakommanden och triumfer. Allra längst in bär du också namnet Amanda, för du bör älskas. Och älskad är du.