Predikan 4 i påsktiden 2015 S:t Pauli

Det kommer att bli lite jobbigt nu, vänner. Vår värld låter oss inte blunda. Det är dags att ta kollektivt, och personligt, ansvar.

Men först – låt mig ta med er på en resa med några nedslag i historien.

1650 grundades den svenska kolonin Cabo Corso i nuvarande Ghana. Syftet: att få en del av den lukrativa slavhandel som började ta fart. Slavarna inköptes med hjälp av svenskt järn. Kolonin erövrades av danskarna så småningom, men svenska staten släppte inte tanken på att få en bit av slaveriinkomsterna, och 1784 köpte Gustav III, den upplyste kungen, ön Saint-Barthélemy i Västindien. Öns naturliga hamn gjorde den till en bra handelsplats, och slavskepp undantogs från den ganska ordentliga tull som annars lades på skepp som inte var svenska. Slaveriet fortsatte på Saint-Barthélemy till 1847. 

Mindre än hundra år senare, 1939, hålls ett upprört möte i Lund. Medicinalstyrelsen har föreslagit att tio läkare av judisk börd ska ges uppehållstillstånd i Sverige. Invandringspolitiken var mycket restriktiv, och såväl fackliga organisationer som studentorganisationer motsatte sig förslaget, framförallt med argument som rörde risken att främmande element skulle blandas med den ”svenska rasen”. Året innan hade den svenska regeringen, tillsammans med den schweiziska, insisterat på att Tyskland skulle stämpla bokstaven J i judiska medborgares pass, så att de kunde avvisas vid gränsen. Och ett av argumenten då var att vi inte hade råd att hjälpa.

Inte ens ett hjältedåd som de vita bussarna och räddningen av nordiska judar från koncentrationslägren förblir osolkat. Bussarna användes också till att transportera andra fångar till sin död.

Det här är fasansfulla saker, och ingenting som någon av oss här idag är skyldiga till. Slaveriet var inte vårt fel, inte heller förintelsen. Vi förfasas och skäms över historiens felsteg och kallsinnighet. Det var inte vi, men ändå ingår vi i samma strukturer som lät det hända. Och det händer igen.

I år beräknar UNHCR att över 1800 personer har dött när de försökt ta sig över Medelhavet till Europa. Under fem månader. Det är 12 personer om dagen. 90 personer om veckan. De dör för att de inte kan överleva hemma, och för att det inte finns något annat sätt att ta sig till Europa. 

I Libyen, ett av de främsta avreseländerna, avrättar ISIS kristna flyktingar som inte hunnit till båtarna. Men vi, här hemma i Sverige, säger att vi inte har råd att hjälpa, inte har plats, inte kan. Inte muslimer, inte kristna, inte romer, inte homosexuella, inte någon som vill komma hit. Vi stänger våra gränser, och ser sedan med förfäran på Syrien och Irak och Libyen. Det är inte vårt problem.

Men det är vårt problem. För det här är människor som lider. Inte sedan andra världskriget har flyktingströmmarna i världen varit så här stora, och inte sedan andra världskriget har världssamfundet och Europa betett sig lika skamligt. Våra barnbarn kommer att skämmas för oss, om vi inte handlar nu.

”Men det är ju inte jag som bestämmer!” tänker säkert någon nu. Och det kanske inte är du eller jag som är EUs flyktingkommissionär, eller arbetsmarknadsminister här i Sverige. Men det är vi som röstar. Det är vi som protesterar mot flyktingboenden på våra gator, som muttrar över flickor i slöja, som skriver protestlistor mot halalslakt, som noterar lite i förbifarten att familjen Wallenberg är judar, som om det nu skulle betyda någonting som helst.

Det är vi som tycker att andra ska lösa våra problem. Det är vi som gör dem till problem. 

En annan människas olikhet kan aldrig vara en anledning till att behandla den personen illa. En människas tro eller hudfärg eller sexuella läggning eller kön är aldrig, aldrig någonsin, en rättfärdig anledning till att låta denne lida eller dö. Det kanske inte är vi som plågar, vi kanske förfasas och förfäras, men hur ingriper vi?

Det är inte jag som bestämmer. Det är inte du. Det är vi tillsammans. Vi kan skapa ett drägligt liv för de människor som tvingats söka skydd här. Vi kan se till att de får komma hit, att de känner sig hemma, att de läker sina sår, att de och vi tillsammans kan läka den här världen. Och vi kan rösta på partier som skyddar människans värde, vi kan skänka pengar till organisationer som hjälper dem i nöd, vi kan le mot dem som nödgats bo på våra gator istället för i våldets Rumänien. 

Låt inte historien döma oss så som den dömer lundastudenterna 1939 eller slavhandlarna. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Och med varandra menar jag även de andra, och med älska menar jag omsorg i ord och handling. För om Jesus är någonstans i vår värld just nu, så är han i en överfull båt utanför Sicilien, eller under rasmassorna i ett hyreshus i Nepal, eller bland ruinerna i syriska Damaskus. Han knäfaller på Libyens stränder medan en ISIS-soldat höjer sitt svärd, han jagas av en främlingsfientlig mobb i Sydafrika, han blir spottad på där han tigger utanför en butik i en svensk stad. 

Det är meningen att vi kristna ska vara kärlekens händer och ögon. Det är kärleken som ska vara vår molnpelare, vår eldpelare. Det är dags att det där med att vara kristen handlar om kärlek, i ord och handling, och ingenting annat.

Easter sermon, Holy Communion S:t Pauli 2015

There is power in a name.

The story, in John, reads almost like a Shakespearean comedy, except that it's so tragic. They walk, they run. They don't dare to look, they look. They leave, they stay. There are people there who weren't there before. There's even a servant, a gardener, who is not what he seems.

As Paul would say later: I believe, help my unbelief.

My husband asked me yesterday what the point of all that running was, and I had to read the text again. There is indeed a lot of back and forth going on, and a lot of names. And yet, the protagonist is simply named with a phrase: "The one the Lord loved". A hash tag if you like. And yes, I would claim John is the protagonist in this text. Here, as during the crucifiction scene, he is special, singled out. Because this is his story, his gospel. This is his narrative crescendo, his moment of transformation. Look at John, the most beloved of disciples.

But it is another that shines.

Maybe I am reading John the wrong way. Maybe he isn't interested in presenting his closeness with the Lord, maybe he doesn't brag just a little. Maybe he is merely setting the stage for the real star of the story. Because that's what happens. The supporting actors leave the stage, and there is only one person left. Weeping, desolate. Without any hope at all.

Maybe John needed to tell the world he was the most beloved of disciples, because deep down he knew there was another who was closer to Jesus' heart? Someone who couldn't count, someone who shouldn't be there? A woman, a nobody, an outcast. A person without voice, without power. Sure, they could take her money, and use her house. She was handy when clothes needed mending or food had to be cooked. But she was not, ever, in their eyes, a disciple.

No, not a disciple. Just a friend.

The disciples ran away. They hid. The disciples lied and betrayed, denied and were ashamed.

But the women stayed. The women saw him die, and the women went to see him dead.

Now, Jesus is not one to judge people for their shortcomings. He chose the weak, the greedy, the vain and the needy. He chose the disciples for their weaknesses, because through the cracks the light shows through. They, in just being themselves, let the truth and love shine all the more. But when it came to sheer trustworthiness, it had to be the women. The faithful ones. And most of all, Mary from Magdala.

It is said that women are stronger than men. Not in muscle force, but hardier, more enduring. More female children survive, and women grow older than men. There is something stubborn about the female body, a refusal to give up. That is why women give birth, and women, often, nurse. Our bodies are made for never giving up.

So Mary doesn't. Or a least her body refuses to give up. She follows through, from the feast to death, from death to the grave. And it is only when all hope seems lost, when there isn't even a body to care for, that her body collapses. She hits rock bottom. She has nothing more to give. The strange gardener asks her why she cries. And the simple truth of nothingness comes out. There is nothing more she can do. She is helpless, hopeless. All alone.

But there is power in a name.

There is life in a name.

She might not have been dead. But she was without life. Until he saw her, called her.

And she might have not been dead, but she was without meaning, without purpose. Until he sent her.

And this is the moment when the Shakespearean comedy falls apart. Wild, beautiful, unbelievable reality tears the stage curtains away. The theater we thought was life breaks down, and the sky outside is bluer and wider than we ever imagined. He lives. And he calls her. And us.

You, who have waited for so long, I am here now.

You, who have cried for so long, I hear your pain.

You, who have not dared to believe, I know you.

You, who had no name or place, I call your name.

He lives. We live.

The one the Lord loved most lives.

The woman who refused to let go lives.

We who have waited for so long live.

No matter what happens. No matter the hurdles and mistakes. No matter all the horrors evil send us, all the crimes and violence we cause each other. No matter all the despair, the hunger, the pain.

Life wins. In the end, life wins.

Do not stay by the grave, do not hold the risen Lord so tightly that nobody else might reach him. Run. Shout. Proclaim.

We are called by name. In the name of the risen Lord. And there is power, glorious power, in a name.

Predikan S:t Pauli 3 i fastan 2015-03-08

Jag har många vänner och släktingar som har ett förflutet, eller till och med en nutid, som beroende av droger av olika slag, främst alkohol, men även annat.

Deras berättelser är ofta isande fasansfulla, och om man lyssnar ordentligt, isande välbekanta. Det finns många olika teorier om varför en del blir beroende och andra inte, och varför en del kan ta sig ur beroendet medan andra är kvar, men en sak som de flesta av dem som klarat sig vittnar om är den stora tomheten. Längtan efter ruset, efter att inte behöva bry sig, efter att inte känna, efter att kunna släppa allt vad ansvar heter. Och det verkar inte som att den längtan släpper på många år. Oavsett hur bra livet har ordnat sig finns ändå dragningen till bekymmerslösheten där, och tomheten där tankarna på drogen tidigare uppfyllde varje vaken timme.

De vänner jag har som gått igenom tolvstegsprogram berättar om hur en av grundbultarna för hela programmet är att ersätta drogen med ett annat beroende, eller i alla fall fylla tomheten efter den med något annat. Med Gud, eller, som de formulerar det, ”det vi kallar Gud”.

Det tomma huset drar nämligen värre demoner till sig. Den som varit borta från drogen länge faller hårdare, tar oftare en överdos. Och det vackert städade huset som är människans kropp och sinne, tas över av kaos och förstörelse.

Det är kanske allra tydligast med de som lider av drogberoendet och dess följder, men nog gäller det oss alla. Ingenting kan bjuda in kaos och förstörelse lika lätt som en känsla av tomhet och brist på mening. Det driver människor till våldsbejakande rörelser eller till att skada sig själva, det gör människor oengagerade i andra människor och samhället runt omkring oss, det får människor att ignorera sina relationer och sin hälsa. Om allt är tomhet, vad är det då för mening med att ens leva? Därför är beroendets mönster välbekanta för oss alla. Vi har det säkert i oss. Viljan att höra till, till att få och ge tillit, till att betyda något. Och rädslan för att bli sårade, ignorerade, utstötta. Vi är beroende av tillhörigheten, och får vi den inte av dem vi älskar, eller dem vi arbetar med, går i skolan med, bor med, då söker vi tillhörigheten någon annanstans.

För en del går det bra. De finner en andra familj, eller en grupp vänner. De finner en församling eller förening där de kan vara sig själva, blir sedda och bekräftade. För andra går det inte lika bra. De finner fel sällskap, finner kaoset, finner våldet.

Kanske var det den erfarenheten som fick några att hävda att Jesus drev ut demoner med demonernas hjälp. De visste att tomheten lätt ersattes med kaos och våld, hade sett arméer marschera över sitt land, hade sett våldsdåd begås, och hört om grannpojkar som smugit iväg under natten för att sluta sig till motståndsrörelser och sekter. De visste att där det uppstår ett vakuum i terrorbalansen, kommer det vakuumet snart att fyllas. Och snabbast att agera verkar alltid ondskan att vara.

Eller så var de som talade missunnsamma, såg sin egen chans till påverkan försvinna, och valde att kasta skugga över Jesus, så att de själva skulle kunna agera sedan. Kanske var det de som var de demoniska. Ja, vi gör det också ibland. Tillskriver människor dolda motiv och missunnar dem framgång och lycka, oavsett om det är en fd finansminister och hans nya kärlek eller om det är en hel yrkeskår som söker bättre villkor. Nyheterna är fyllda av insinuanta artiklar som anklagar än den ene, än den andre, och smutsar ner succéerna. Vi hävdar inte att det är demonernas furste som ligger bakom, men samma mönster syns. Det måste vara något lurt här.

Vad fyller du ditt liv med, och hur bemöter du andra och deras val?

Ondskan i dagens text är så banal och så vardaglig, trots allt tal om demoner. Det är inga stora övergrepp som talas om, inga fasansfulla katastrofer. Det är härskande genom söndring, skitsnack och missunnsamhet, förminskande och skrämseltaktiker. Klassiska härskartekniker, för den som läst sin populärvetenskap. Och ändå är de så förgörande i längden.

För den som får sin värdighet avklädd sig, den som bli förminskad och osynliggjord, den personen söker sin mening på annat sätt. Den personen dövar den isande smärtan och tomheten inombords på annat sätt. Den personen söker sig till det onda, antingen vänt inåt eller utåt.

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Det kan tyckas inte ha någonting som helst med dagens texter att göra, det nämns inte en enda kvinna i texterna, men det är allra högsta grad relevant. Trots att vi har kommit långt på vägen mot lika villkor är vi ännu inte där. Kvinnor och män har inte samma villkor i vårt samhälle. Den som inte får plats, den som inte upplever sig ha någon chans, den blir grogrund för tomheten och likgiltigheten, och därmed våldet och drogerna. Det drabbar både män och kvinnor, men på olika sätt. Ojämlikheten är demonisk, får män och kvinnor att vända sig mot varandra, istället för att bekämpa det onda som håller oss fångna tillsammans.

Det nämns inga kvinnor i texten, men i versen precis efter evangeliet ropar en kvinna till Jesus: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.” Jesus svarar att saliga, det är de som hör Guds ord och tar vara på det. Vi är inte saliga på grund av var vi kommer ifrån, vilket kön vi har eller vem vi hör ihop med. Vi är saliga på grund av hur vi tar emot Guds ord, och vilken påverkan det får i våra liv. När det får fylla vår tomhet, när kärlek och närhet och mening och tro får fylla våra liv, då har Guds rike nått oss.