Avskedspredikan Bryssel 2014-10-26 (19 e 3)

Den där lame mannen, det är jag.

Hur många gånger har jag inte varit förlamad, och blivit buren till Jesus? Orörlig av sorg, handlingsförlamad av rädsla, stel av blyghet eller stolthet. Jag har varit långt borta, jag har varit oförmögen att vända om, och jag har blivit buren.

Och det finns många anledningar till att det är och har varit så. En del av dem är yttre, andra inre. En del är kända, och andra bär jag djupt i de hemliga skrymslena i mitt hjärta.

En del sorger för oss närmare Jesus, gör våra hjärtan mjukare och mer mottagliga för nåden. Andra, och kanske är det vanligare, gör våra skal hårdare, våra hjärtan mer tillslutna och får oss att inte längre våga lita på Guds kärlek. Förlamade av skuld och skam och rädsla och sorg och hat och trötthet och besvikelse.

Stela, oförmögna att rädda oss själva.

Där har jag varit.

Och ni, flera av er, har burit mig.

De vänliga orden, glädjen, omsorgen. Oftare från oväntade håll än de förväntade. Några av er har vuxit till att bli vänner av den där sorten som utan att tveka böjer sig ner och lyfter och bär, ända fram till Jesus. Flera av er har utan att tänka på det varit de som bryter upp taket när dörren varit för trång. Det finns inte bara ett sätt att komma till Jesus, och när smärtan är stor kanske inte dörren är vid nog. Och visst har det hänt, mer än en gång, att smärtan har varit stor.

Men till slut är ändå glädjen över er större.

Jag skulle kunna nämna er vid namn, men ni vet ändå. Jag skulle kunna lyfta upp er som trons hjältar, för det är ni för mig, men då skulle kanske ingen bära er nästa gång ni behöver det. För ni, liksom jag, är i behov av att bäras ibland. Så era namn förblir i mitt hjärta, viskade i tackkramar och nattliga böner. Gud vet.

För det här med att vara kyrka handlar om att bära, och att bli buren. Alla vi trasiga människor, alla vi som förlamas av sorg och rädsla, alla vi som inte tror att vi tror rätt eller tillräckligt, alla vi som inte ens vet om vi tror. Alla vi som fått smällar av livet, som undrar om det ska vara så här, vi som förtvivlar över världens tillstånd eller förtvivlar över vår egen likgiltighet. Alla vi är burna av andra. Det känns säkert oftast inte så, och kanske är det för att vi sluter vår smärta inom oss och istället bär allt det som är gott som en rustning och skydd, för att ingen ska se eller ana, och då är det svårt att ens erkänna behovet av bärhjälp.

Men vi har det alla, tro mig. Ingen av oss är helt hel. Inte de fint påklädda människorna bakom altaret, inte den kostymklädde byråkraten eller den galaklädda biljonärskan. Inte villaägarna, inte fotbollsstjärnorna. Och vi behöver alla varandra.

Det finns de som tror att måttet på en lyckad församling är hur många barn som finns i barngrupperna eller hur många kanelbullar som säljs varje vecka.

De har fel.

Inte heller avgörs en församlings eller kyrkas framgång genom medlemskapssiffror, lyckade basarresultat eller ens genom hur många gudstjänstdeltagare den har.

Och det här är viktigt, viktigare än någonting annat. En församlings framgång mäts i huruvida du känner dig buren där, om du kan vara öppen nog att låta de andra trasiga människorna där bära dig till Jesus, precis som du bär dem. Om en församling är ett fyrtorn av hopp för en enda människa, då är allt vunnet. Men så snart det upphör att vara målet, upphör den församlingen att vara en nådens plats.

Så, mina kära, älskade vänner. Bär varandra, och låt er bli burna. Var vaksamma på sifferhysteri och verksamhetsbesatthet. Var en plats där himlen reflekteras i hur ni talar om varandra och är med varandra. Visa tålamod, ge varandra en andra och tredje och sjuttionde chans. Smärta och sorg kommer att komma, och lycka och glädje likaså. Sätt Jesus i centrum, och skratta och gråt.

Detta är en plats där jag har gråtit mycket. Det är en plats där jag har skrattat ofta. Här har jag trasats sönder, och här har jag burits. Det är dags att ta min säng och gå, bort från er som burit mig, men aldrig att jag kommer glömma.

Jesus, hoppets herre, han som har valt dig och mig, vare med er alla. Han bär er. Bed för mig, som jag ber för er. Amen.

Predikan Mikaeli 2014-10-05 Bryssel

Alldeles ensam. Alldeles, alldeles ensam.

Överväldigande, förkrossande ensam. Överallt mörker, tystnad, tomhet. Det spelar ingen roll, inte längre, varför. I mörkret, i ensamheten, känns det förflutna, allt det som ligger bakom, så oviktigt, och så långt borta. Allt är bara nu. Obarmhärtigt nu. Framtiden finns inte ens, svävar som en omöjlighet långt bortom det fattningsbara. Här och nu finns bara ensamheten, tystnaden, mörkret.

Kommer det någonsin vara annorlunda?

Där i mörkret gör sig frågorna och tvivlen påminda. Där i mörkret finns inga svar.

Det är inte mycket i Jakobs berättelse som antyder något slags djup eller någon slags ånger över vem han är och de val han gör. Han är en manipulativ maktmänniska, en fuskare, en kvinnokarl. Visst har han fostrats så, men ingen av oss är slavar under vår uppfostran. Jakob är ingen trevlig karl.

Och ändå undrar jag. Vad rör sig i honom där han är på flykt, mitt i natten, alldeles ensam? Ångrar han sig? Känner han tyngden av sina egna val, eller är han mest fylld av vrede över brodern som vill hämnas? Är ensamheten värre för att det är han själv som orsakat den?

Den där ensamma platsen. Har du varit där? Har det känts som att din kudde är av sten, som att allt runtomkring dig är mörker, som att det inte finns någon som hör eller ser dig?

När det är som allra mörkast blir ljuden starkare. Susandet i öronen, hjärtslagens rytm. Andningen låter mer, kanske för mycket? När halsen blir torr och man sväljer, är det som en jordbävning av ljud. Och ljuden utanför. Skiftningarna i sanden blir till hasande steg, vindens viskande till andhämtningen från en som försöker hålla sig dold.

I mörkret blir alla ljud illvilliga.

Jag undrar om Jakob var rädd?

Det finns ingenting som tyder på att Jakob blev en bättre människa efter att han mött Gud vid Betel. Vi önskar ju att det skulle vara så, att upplevelsen av Guds närvaro, förvissningen om Guds välsignelse, ska föra med sig en värdighet och godhet, men så är det inte alltid. Gud gör de märkligaste val.

Och ändå, mitt i all den irritation jag kan känna över att den hänsynslöse och själviske Jakob skulle få så många fördelar, finns också en stilla röst som påminner mig om att det är min smala lycka, också. Jag är inte vald för min stora förträfflighets skull. Hade Guds kärlek till mig varit beroende av förträfflighet, skulle jag inte fått särskilt mycket kärlek. Ingen av oss här är vald för att hen är ett sådant lysande exempel på osjälviskhet och godhet. Flera av oss är osjälviska och goda, men det är inte anledningen till att Gud älskar oss. Och ingen av oss, trots eventuell osjälviskhet och godhet, trots förträfflighet, är sådan hela tiden. Och Gud älskar och välsignar oss ändå.

Mitt på dagen, när solen lyser eller det regnar Bryssel-horisontellt.

Mitt i natten, när tystnaden och mörkret härskar över förnuft och lugn.

Älskar oss så mycket, att ljuset ändå bryter igenom. Älskar oss så mycket, att Gud sänder oss änglar för att visa att himlen är nära. Älskar oss så mycket, att framtiden är greppbar och vår.

Älskar oss så mycket, att vi får ynnesten att vara Guds änglar åt andra, när de ligger på marken med stenar som kudde och mörker som enda sällskap. Älskar oss så mycket, att vi får nya chanser, och nytt liv.

”Herren är på denna plats, och jag visste det inte!” utbrister den själviske Jakob. Och han grips av bävan. ”Här är himlens port.”

Här är himlens port. Här får du och jag ansluta oss till änglarnas vandring mellan himmel och jord. Här får vi ta emot förlåtelse och kärlek. Här får vi vandra ut ur mörkret, tillsammans med vår Gud, som lovat att aldrig överge oss.

Mitt i mörkret möter oss ljuset. Mitt i tystnaden stiger änglarnas sång. Mitt i ensamheten väntar Gud. Oavsett vår historia, med förväntan inför vår framtid. Alltid älskade. Alltid.