Predikan 24e3 10-11-2013

När jag gick i mellanstadiet i Rydebäcksskolan utanför Helsingborg, brukade jag och min syster gå från vårt gula radhus till skolan. Längs med cykelbanorna, under gångtunneln, mellan hasselbuskar och gräsmattor i den tryggaste av barndomar. Vi kunde varenda stig och genväg, och varje människa vi mötte hälsade på oss, inte sällan med namn. Det fanns inga höga hus i Rydebäck då, och här och där kunde vi se långt ut över den skånska slätten.

Vi kunde se nästan ända till havet på andra sidan, kändes det som.

Vi kunde se nästan ända bort till Sovjetunionen.

När jag gick i mellanstadiet hade vi alla märken på våra jackor där det stod Touche Pas à Mon Pote, Rör inte min kompis. Vi sjöng om båtar vi en gång hade haft, och om städer där bomber släppts ner. På Hiroshimadagen vek vi papperstranor, och i kompisböckerna skrev vi på fullt allvar att vår högsta önskan var fred. På FN-dagen målade vi flaggor från hela världen och åt exotisk mat med ananas och bambuskott.

Och när jag gick hem från skolan, mellan hasselbuskar och gräsmattor, sneglade jag österut. Över de skånska fälten, över det bräckta vattnet i Östersjön, bort mot Sovjetunionen. Och jag skärskådade horisonten.

Inget svampmoln idag heller. Vi får leva en dag till.

Det känns som att det är vansinnigt länge sedan. Jag var inte ensam om rädslan för det Stora Kriget. Och när Tjernobyl förstördes verkade det som att alla våra farhågor skulle uppfyllas.

Men inte heller då var det dags för den yttersta tiden.

Idag kommer skolbarnen hem med läxor som handlar om att sopsortera och kompostera. Vid middagsbordet informeras vi om hur besprutad vår frukt är, och varje kemikalie som köps hem kontrolleras misstänksamt utifrån märkning och varningstexter.

Våra tidningar fylls av berättelser om dödsskjutningar, kemiska stridsmedel, naturkatastrofer och överfulla båtar med flyktingar, och emellanåt känns det som att läsa en biblisk beskrivning av den yttersta tiden. Profeterna ropar med höga röster och lovar framgång och lycka, säkerhetsföretagen gör stora pengar på att sälja larm till oss trygghetstörstande, rädda. På flygplatserna kontrolleras vi inpå bara huden, och många är de som är beredda att peka ut syndabockar bland oss. Beroende på vem som pratar är det muslimerna eller Obama, sverigedemokraterna eller feministerna, det är alliansen eller oppositionen, det är storebror som ser, eller grannen som vägrar se. Och det fasansfulla, besvärande resultatet måste ju blir att det är...vi.

Det är vi som tar varandras frihet. Vi som stjäl varandras trygghet, och vi som håller upp den som det yttersta, det största. När tryggheten, som dagens födelsedagsbarn Martin Luther en gång sade, är den största avguden.

Sökandet efter trygghet får oss att begränsa oss själva och andra. Sökandet efter trygghet gör oss rädda och oföretagsamma. Sökandet efter trygghet bevarar allt som det är, i en långsamt nedåtgående spiral. Sökandet efter trygghet leder oss till Kristallnätter och förföljelser, till hat och avsky.

Att följa Jesus handlar aldrig någonsin om någon sådan yttre trygghet.

Världen har alltid stått inför den yttersta tiden. Det har alltid handlat om att leva i tro här och nu. När Jesus sitter på Olivberget och berättar för sina vänner om tiden som ska komma, beskriver han deras verklighet under ockupation och krig. När Matteus skriver ner och redigerar sitt evangelium, gör han det med Jerusalems förstörelse år 70 färskt i minnet. När de romerska kristna läste det här evangeliet, gjorde de det med vetskapen om att de kanske snart skulle arresteras och dödas. Och när de kristna i dåvarande Sovjetunionen läste det, förstod de att deras lidanden också var tecken på att slutet var nära. Dietrich Bonhoeffer, den tyska prästen som kämpade mot Hitler och därför blev dödad, visste vad det innebar att bli hatad och förföljd för Kristi skull. Och ändå kunde han skriva psalmen vi strax ska sjunga: ”I goda makters underbara omsorg, vi väntar lugnt vad helst oss möter här. Gud är hos oss var afton och var morgon, Guds kärlek genom varje dag oss bär.” Den yttersta tiden är varje tid.

Guds kärlek är den enda trygghet som bär oss igenom. Det är den enda trygghet värd att investera i. Slutet är nära, nej, slutet har redan kommit, och den nya världen spricker fram. Döden och smärtan och sorgen delades, och delas, av vår Gud, och vi behöver inte längre vara rädda. Vi får leva det här livet en dag till, och med tillit se fram emot nya dagar. Katastrofer kommer att komma, sorger drabba, och vi är Kristi ögon och händer här och nu. En dag till, i Guds tjänst. En dag till, och vi får torka andras tårar. En dag till, och kärleken blommar. Bland hasselbuskar och svampmoln, på romerska arenor och i nazisternas fängelser. Gud vänder mörkret till morgonrodnad. Där du är, där jag är, är också Jesus, och efter smärtan på korset kommer påskdagens glädje. Det är vår trygghet. Var inte rädd.

Predikan Alla Helgon 2013 (fast på söndagen)

De senaste veckorna har jag haft många samtal med blivande präster. De längtar efter att gå in i tjänst, vill så mycket, men de är rädda också. Kanske är det så det måste vara. För de flesta av oss handlar det om ett livsval, något som kommer att prägla och forma resten av våra liv. De inser det, och de dras till det, och de är vansinnigt nervösa inför det.

Det finns en del som förväntas av en präst, förutom att förmedla ordet och förvalta sakramenten. I våra prästlöften lovar vi att vara en förebild. Det lilla ordet bär med sig så mycket av förväntningar och rädslor.

Får en präst dricka alkohol? Får ni dansa? Får en präst gifta sig och ha barn? Får en präst vara sambo? Får en präst svära? Allihop är frågor jag har fått flera gånger, ställda med stor nyfikenhet och stort allvar. Det finns många fler. Förväntningarna på att en präst ska vara lite extra bra, lite godare och renare än de flesta, är stora.

På samma sätt tror jag att många av er som berättar att ni tror på Jesus träffar på förväntningar. En kristen ska vara snäll, fredsälskande, generös, hjälpa andra, får inte svära, gifter sig ung... Det finns många förväntningar, många krav. Och mycket rädsla och avståndstagande.

För sanningen är ju att vi samtliga misslyckas med att leva upp till de högt ställda förväntningarna. Oavsett om det handlar om vår så kallade renhet eller svordomar, generositet eller hur vi ser ut. Vi är inte perfekta. Oavsett om vi är vigda till tjänst, oavsett om vi vet oss älskade av Gud, så är vi inte perfekta.

Och ändå kan texten tala om oss som en stad av ljus, som saltet som hindrar världen från att förstöras, som de som är jublande. Ändå är vi helgon.

Jag vet inte hur det är med er, men när jag hör ordet helgon tänker jag på Lucia eller Stefanos, martyrer som dött för sin tro. Eller så tänker jag på människor som Nelson Mandela eller Malala Yousafzai, som vågar kämpa för det de tror på trots våld och hot.

Jag tänker inte på mig själv. Inte en endaste sekund.

Och ändå är texten idag så tydlig. Det är vi som är den skinande staden i mörkret. Det är vi som är saltet som hindrar världens förstörelse, hindrar människor från att halka. Det är vi som har Guds sol framför ögonen, och vi som ska få se våldet sluta.

Jag hör och läser sådant, och inom mig tänker en klentrogen liten röst ”Visst. Visst, Gud, det blir nog bra med det.” Eller ”Visst, det tror jag när jag ser det.” För det jag hoppas på, det jag längtar efter, är att Gud bara ska svepa ner och ta hand om allt. Fixa till det, som en curlande förälder städar sitt barns rum. Jag förväntar mig, lite i hemlighet sådär, att en himmelsk armé ska svepa ner och ordna till världen. Att när vi väl har förtjänat det, varit snälla och skötsamma och precis som kristna ska vara, då ska Gud belöna oss med att städa upp, och så ska vi alla leva tillsammans i en lycklig liten perfekt värld.

Problemet är att det här inte har den minsta bäring i verkligheten.

Vi kommer aldrig någonsin vara så goda att vi förtjänar att bli räddade på det sättet.

Och kontakten mellan Gud och oss, kärleken och familjebandet, handlar inte en sekund om någon slags affärstransaktion med plus och minus och handling och konsekvens.

Vårt familjeband med Gud, vårt helgonskap, har ingenting med våra goda gärningar, våra förtjänster att göra. Varje gång vi drar upp en linje i sanden mellan oss, de goda, och de där borta, de onda, kan vi vara helt säkra på att Jesus står där på andra sidan strecken*. Med dem som inte förtjänar hans kärlek. Med dem som inte förmår vara goda hela tiden. Med oss. Gud kommer inte svepa ner med den himmelska armén, Gud är redan här med oss. Städandet har börjat, i varje hjärta där Gudsgnistan lyser, i varje kärleksfullt ögonkast eller fridshälsning mellan främlingar.

Gud är redan här, född in i denna värld, och den nya världen skymtar fram, evigheten glittrar. Och du och jag kan kalla oss helgon idag, för Gud har utvalt oss att göra Guds verk.

Helgonskapet vi firar idag har lika mycket att göra med vår egen oförmåga, som med martyrer och föregångares förmåga. Det har att göra med en kärleksrelation som utmanar oss att våga älska även andra på samma sätt som Gud älskar oss. Det är en kallelse till att kliva över strecken vi drar i sanden, att sträcka oss efter dem som inte vågar komma fram.

Idag får vi jämföra oss med alla förväntningar och alla förebilder, och inse att det inte finns någonting vi själva kan göra för att uppfylla allt. Idag är dagen då helgonen som gått före oss kan hjälpa oss att se att det enda sätt vi kan våga gå ens ett steg i deras spår, är med Guds hjälp. Det finns en vila däri, en trygghet däri. Omgivna av vittnen är vi burna och önskade. Och vår glädje och lycka i det ska lysa som en stad på ett berg, och vår sorgetid ska för alltid vara förbi.

*bild lånad från Nadia Bolz-Webers bok Pastrix.