predikan St Mikael 2013 Bryssel

Det är nästan som i de stora fantasyromanerna, inte sant?

På ena sidan det godas krafter, ledda av ärkeängeln Mikael. Det är vingar och glorior, överjordiskt vacker sång, ljus och makt. Från molnen strömmar strålar av ljus, som på alla gamla kopparsnitt, och änglarnas hår lockar sig i den himmelska vinden. Det är inte svårt att tänka sig att Mikael stormar fram vid sidan av Aslan, lejonet från Narnia.

Och samtidigt samlar sig mörkermakterna vid Saurons torn i Mordor. Ok, inte riktigt som i Tolkiens sagor, men de samlas runt Draken från urtiden, Satan. Han med alla namnen, och till honom flockas alla som längtar efter mörker och kaos och otyglad makt och själviskhet. Det är ett myller av varelser som hämtade från allas våra värsta mardrömmar, det skriks och ropas och hånskrattas.

Och det blir en strid, men till skillnad från alla de älskade berättelserna kommer det inte ett tillfredsställande slut på den här berättelsen. Draken störtas ner till oss, och vi anar att det här bara är ett slag och inte hela kriget.

Det är så här vi människor tar oss an de största frågorna. Hur ska vi annars kunna tala om ondskan, om vår rädsla för döden, om det okända? Vi ger det ansikte och namn. Från det godaste av goda, våra livs ursprung och mål, den makt vi känner som Gud, och till det godas motsats, den som vill förgöra, förminska, den vi känner under namn som Satan, Åklagaren, Ormen, Draken, Lucifer...

Vi vill förstå, för då tror vi att vi behärskar rädslan och kan komma undan att bli påverkade. Men istället blir vi fångade i vår egen beskrivning av det som inte kan beskrivas, och ännu värre, vi presenterar den som den yttersta sanningen och tvingar andra att leva i vårt fängelse.

Det är inga vackra verkligheter vi målar upp för dessa våra minsta.

Vi talar om behovet av kontroll, om hur det enda sättet att uppnå frihet och frälsning är genom övervakning och anpassning och registrering. Det namnlösa onda antas leva utanför våra civiliserade västsamhällen, och ska förhindras att nå oss med alla medel. Men vad händer om det är vi som går det ondas ärenden? Vad händer om rädslan vi sprider i alla våra media endast tjänar det ondas syften? Ju räddare vi blir, desto mer makt lämnar vi över. Vi kedjar oss själva, och dem vi talar med, vid kvarnhjulet och vadar ut på djupt vatten. Vi lämnar de svagaste utan hopp. Vi sluter oss inom oss själva, ser ännu en matlagningsshow på tv, och hoppar över de värsta nyheterna.

Men, viskar vi, hur ska vi göra annat? Hur ska vi leva våra liv i frihet, i glädje och tro, när allt runtomkring oss berättar om hot och våld? Det känns som att det inte finns någon utväg, inget annat sätt att se världen. Vi är fångade i berättelsen om de två stora arméerna och slag efter slag. Vi har så svårt att förstå att kampen ser helt annorlunda ut.

Vi är nämligen inte civilbefolkningen som fastnat i korselden.

Vi är inte fotsoldater i det godas tjänst.

Vi är inte de skrikande horderna som slåss för Draken.

Vi är slagfältet själv. I oss finns Saurons torn och det himmelska ljuset. Kampen står inte utanför, det är i din och min mitt. I de små vardagsbesluten och i våra livs riktning. Vi är inte oviktiga, inte maktlösa. Det är till oss Jesus talar, inte till världens stora. Det är för oss han pekar på vikten av att inte förleda de minsta, med ord som är starkare och barskare än nästan några andra han yttrar. Det handlar inte om händer och ögon och eviga eldar, det handlar om vad du bär inom dig. Det handlar om den inre kampen, och han tar i, för att detta är viktigare än du och jag kanske förstår. Vad vi gör spelar roll. Det spelar roll för oss, men det spelar framförallt roll för de minsta, de svagaste, de oroliga, de rädda, de som inte har någon som talar för dem, de som ingen bryr sig om. Vår inre kamp står för deras skull lika mycket som för vår.

Det är farligt och det är svårt. Det är viktigt, viktigare än nästan allt. Men vår inre kamp, striderna vi kämpar varje dag, är en del av de kaotiska efterdyningarna efter det stora kriget. Detta är inte det avgörande slaget. Det skedde på Golgata, och i klippgraven medan påskdagens gryning smög över horisonten. Nej, detta är skärmytslingarna medan en armé retirerar. Den dödligaste delen av ett krig. Detta är skövlingen när den förlorande sidan har tappat hoppet. Detta är skälvningarna innan det nya Jerusalem. Men segern är redan vunnen.

Segraren skriver historien, sägs det. Guds seger är en berättelse som skänker liv. Men hur kan vi vara med och skriva den historien, med plats för allt det som blev fel? Hur kan hela våra förlåtna och ärrade själv finnas med? Hur talar vi om ondskan, utan att förleda och förvilla? Hur talar vi om det vi är rädda för, utan att skapa nya fängelser?

”Var inte rädd, du högt älskade”, sade han, Guds ängel. ”Allt ska gå väl.”

Var inte rädd.

Var inte rädd.

Öppna dörrarna. Öppna till din smärta och längtan. Öppna till din svaghet och dina fel. Öppna till kärlek och värme och närhet och hopp. Endast i det öppna kan vi växa, endast i det öppna kan vi se ljuset strömma ner. Som på ett gammalt kopparstick. Luften är full av änglar, de dansar och sjunger. För striden är sedan länge vunnen.

Var inte rädd. Var fri.

Predikan 2013-09-15 16e3

Ljudet av hennes sorg är nästan omänskligt.

Hon kan nästan inte gå. Någon kusin stöder henne, men ibland slutar hennes ben att bära henne, och hon sjunker till marken. Då måste de stanna, allihop, och lyfta upp henne. Till slut är det flera av de yngre som går runtom henne, för att bära henne när sorgen blir för tung.

Tung som båren framför henne.

Han var inte speciellt stor, pojken. Vägde inte särskilt mycket. Konstigt då att båren är så tung, så omöjlig att bära. Kanske är det för att allt hennes hopp, all hennes framtid ligger där också?

Hennes man begravde hon för flera år sedan. Det var bara de två sedan, hon och sonen. Han växte och blev en man, och hon fick luta huvudet bakåt för att se upp på sin vackre son. Hon visste väl att det bara var en tidsfråga innan han skulle hitta någon att älska, och hoppades så att hennes svärdotter skulle vara som en dotter för henne, någon hon kunde älska också. Så hon bad att det skulle bli så.

Det hoppet ligger där på båren med honom nu.

Hon hoppades att hon skulle få en ålderdom omgiven av lekande barn, i tryggheten i sin sons hus, under trädet på gården. Där skulle hon lära barnen hur man kärnar oliver eller väver tyg, där skulle hon berätta om deras pappa som barn. Där på gården fanns hennes framtid.

Den framtiden tynger ner båren nu.

Det krossade hoppet. Den förlorade framtiden. Det är de som får henne att snubbla. Men det som får henne att aldrig någonsin vilja resa sig igen är minnet av honom.

Hon minns hans små runda fötter när han var ett spädbarn. Hur hon brukade pussa dem, tills han kiknade av skratt. Hon minns hans skrapade knän när han hade ramlat ner i en klippskreva en gång. Hon minns hur han samlade på små runda stenar, tills de fyllde hela hans brits och hans far var tvungen att gå tio vändor ut till gården innan pojken hade någonstans att sova.

Hon minns hur stolt han var när han första gången fick läsa i synagogan, och hur allvarligt han knöt bönebanden runt arm och huvud varje morgon.

Hon minns hur han grät efter hans fars begravning, och hur han höll henne hårt och lovade att alltid ta hand om henne.

Hon minns, och vill aldrig resa sig igen.

Efteråt kan hon inte minnas hur hon kom ut ur stan. Hon minns inte vägen eller ljuden eller någonting annat än att Han plötsligt stod där.

Hon hade aldrig sett honom förr. Men han såg rakt på henne, såg rakt in i henne. Och hon gav honom all sin sorg, allt sitt förlorade hopp, all sin krossade framtid. Han med ögonen som såg, han gick fram till henne. Hon som var ingenting.

Hon minns inte ens vad han sade. Men tårarna torkade.

Och sedan var sonen där. Omöjligt där, omöjligt nära. Hans armar fortfarande kalla, hans svepning mjuk mot hennes panna. Och medan han höll henne återvände värmen, och ljuden, och lukten. Hon kände dussintals händer röra vid dem, och röster som ropade och prisade Gud. Livet pressade på, och hon skrattade och grät, och sonen pratade och smekte hennes hår, och allt var alldeles omöjligt fantastiskt.

Och Han, han med ögonen, han log rakt in i hennes sorg, smälte bort hennes oro.

Hon skulle minnas det hela sitt liv.

Hon skulle minnas det när hon stöttade andra kvinnor som förlorat sina barn. Hon höll dem, viskade ord om liv till dem, lät dem få hennes styrka.

Hon skulle minnas det när kriget kom, och de drevs från sina hem. När hon såg sorgen och det brustna hoppet i andras ögon, och lånade dem sitt inre ljus.

Hon skulle berätta, om och om igen, om en omöjlig kärlek, en som ger liv där inget verkar finnas, en som ger hopp långt bortom en enda familjs öde, en som ekar genom århundradena.

Hon berättade, för att hon gick inte att tysta. Och vi hör henne än.

Hennes berättelse är vår. Hennes framtid blev vår. Hennes hopp bär vi ännu. För att hon mötte en som såg, en som hörde. Hon mötte samma Gud som vi möter varje dag. Och lika lite som vi förstod hon helt vem han var, helt vad han gör. Men hon tog emot. Och det han gav var liv.

Det han ger oss är liv. Inte som vi tänker det, inte som vi förstår det alltid, men jublande, omöjligt liv.

Liv för dem vi sörjer och saknar, liv för oss som är kvar här.

Liv för dem som ska komma, och för dem som tror sig förlorat det.

Liv för oss alla.

Vi går mot döden var vi än går, i Nain och i Bryssel. Vi går mot himlen var vi än går, och där finns ingen död och plåga. Vi går med Jesus var vi än går. Vi går aldrig ensamma.