Sermon on Luke 11:1-13, St Mary's at Penn, Philadelphia

(texts: Hosea 1:2-10; Colossians 2:6-15, Luke 11:1-13)

Scorpions. Really? I had to get the text about scorpions?

I hate scorpions.

Whenever they happen to show up on TV, I switch channels. If I see them online, I close my computer. My daughter delights in showing images of them for me, and I shudder each time. I really, really don't like scorpions.

A couple of years ago, my husband and I went to Morocco. It was an amazing trip, and the highlight of it was a journey out in the Saharan desert. We climbed up a sand dune (well, I tried and got a third of the way. Those things are high! He made it.), we rode camels and we slept under the stars. On thin mattresses, with thin blankets. And right as I lay down I sat up again and asked one of our bedouin guides ”Are there scorpions here?”. He looked at me and said with as much sincerety as he could muster ”Noooo, no scorpions”. Liar. I didn't sleep much that night, because every time a hand or foot strayed from that mattress onto the sand, I woke up, thinking ”Scorpions!”.

I have a really hard time thinking God would hand us scorpions.

So, here we have this image of a man knocking on his friend's door at night, being really obnoxious and waking him up, just for bread, and the guy inside is probably looking for a suitable scorpion to hand him. It would have been one thing if his friend needed a ride to the hospital or was almost murdered or something that makes this whole knocking in the middle of the night-business less annoying. But no, he wants some bread. And our sympathies are of course clearly with the poor man who's been driven out of his bed by this inconsiderate friend of his. Makes us think this friend might have been drunk, doesn't it? The kind that texts you in the middle of the night. But no. Jesus paints this picture to a crowd that knows nothing about drunk texting. For them, that man who refuses to get out of bed is the villain of this story.

Yes. He really is a distributer of scorpions, that one.

The laws of hospitality in Jesus' time were so strong that his listeners probably groaned with embarassment when they heard his sorry excuses. That kind of behavior was simply unacceptable, shameful, like giving your poor kid a scorpion. And Jesus says here, loud and clear:

God does not give you scorpions.

God is not like the selfish friend who refuses to help.

And God will not surprise you with nasty things.

There are many people who would like to tell you that bad stuff that happens is a result of God's wrath. Many so-called Christians will blame violence and hate and natural disasters on people who, in different ways, according to these Christians, deserve punishment. But in this text, Jesus puts it unusually clearly:

God will not send you a scorpion instead of an egg. God sends good.

Now, you might not get that egg. You might get Holy Spirit.

When we pray for God's name to be hallowed, we pray that it will be a name that gives life to all.

When we pray for God's kingdom to come, we pray for a world in which justice and peace and mercy reigns.

When we pray for our daily bread, we pray for that which will sustain us, body and soul. It might not be a lavish feast or that ever so desirable new Apple computer.

When we pray for forgiveness of our sins, we do so knowing they might be too many to remember, and we do so knowing it takes some soul-searching and some generosity to even dare to ask.

And when we pray for not being tried, we do so remembering all of those brothers and sisters who are tried and convicted each day, by themselves, by society, by our courts.

It's difficult to see any easy message here. Bad stuff happens. Accidents and sicknesses and disasters, they happen, but they are NOT, and let me repeat that again, NOT sent by God.

God is our loving parent, dedicated to nourishing us, to making us grow, to lift us up. God is longing for our love and our willingness to be all that we could be.

That kind of love will not keep us away from all evil. It will not protect us from everything. But it will be there when we cry. God will cry with us. God will comfort us, walk with us, stay closer than anyone else dares.

There is so much horror in this world. There always has been, as the text from Hosea shows us. But we are carried by our parent, we are the children of a living God.

We are the ones who foolishly claim life in the face of death,

hope in the face of despair,

joy in the face of sorrow.

Do not let anyone condemn you,

do not let anyone disqualify you.

Because our God is a living god,

the God of fish instead of snakes,

and eggs instead of scorpions,

and death has no power over you.

Predikan Bryssel 6 efter trefaldighet 2013

En av mina vänner och jag återkommer ofta till samma tema i våra samtal – vårt behov av kontroll. Vi gillar att känna att vi har situationen under kontroll, vet vad som ska hända och hur vi ska hantera det. Gillar att veta hur vi ska reagera och vad andra kan tänkas tycka.

Oftast, konstaterar vi i dessa samtal, misslyckas vi.

Detta behov handlar sällan om något annat än en vilja att tämja världen, att bemästra den. Att försöka sätta upp en barriär mellan kaos och oss själva, och ju bättre vi lyckas, desto hårdare blir smällen när det blir uppenbart att det inte går.

Vi kan inte vara mästare över hela vår tillvaro, och ändå är det allra mesta av den mänskliga uppfinningsrikedomen inriktad på just det. Kanske ligger däri något av det stora mysteriet runt syndafallet och människans separation från Gud – vi vill vara mästare, de som vet och kan.

Och ändå är de största ögonblicken i våra liv sådana som vi sällan kan ha kontroll över. Vi föds, vi uppfostras, vi blir vuxna, förälskade. Att vänta barn och föda det är en enda lång övning i att släppa kontrollen, och inte blir det lättare när barnen är ute. Och till slut dör vi, och även om vi strävar efter att ta kontroll över den biten är det få som faktiskt lyckas. Det viktigaste i våra liv händer oss, det styr vi inte över. Och det är så det verkar vara menat att vara.

Fruktansvärt frustrerande, faktiskt.

Så vi gör vårt bästa för att styra upp kaoset i våra liv och i världen i stort.

Barn uppfostras efter speciella regler och ideal, så till den milda grad att det härjar vilda konflikter över fördelar respektive nackdelar med att sova i samma säng eller klä barnen i rätt färger och sätta telingen i tennisskola så snart hon kan gå.

Allt måste vara rätt, för annars väntar oordning och kaos.

I våra hem möbleras enligt österländska harmoniläror, eller så söker vi efter den perfekta lilla detaljen som kommer göra det perfekta lilla köket alldeles precis rätt. Kläderna i garderoben hängs in efter färgordning, böckerna står i bokstavsordning i bokhyllan, och maten lagas i teflonpanna för att inte bli för fet...eller rättare sagt i gjutjärnspanna för att få rätt mängd järn...eller i lergryta, menar jag. Är det inte den ena dieten så är det den andra, och livsstilscoacher och personliga tränare hjälper oss hålla kropp och själ under kontroll. Och dörrarna larmas och livsförsäkringspremien betalas.

Och så mitt i alltihop dyker Jesus upp och säger till oss att släppa kontrollen. Petrus och de andra fattar inte ett dyft. Inte sjutton kan Jesus gå och dö nu, då blir det ju bara pannkaka av alltihop! Kaos! Ingen ordning alls! Det står ju noggrant i skrifterna att han skulle bli kung, att han skulle sätta stopp på det judiska folkets förödmjukelser. Inte kan han dö då! Och Jesus blir arg. Han kallar Petrus Satan, och försöker få lärjungarna att förstå att kontroll och makt aldrig har varit poängen.

För att vinna sitt liv måste man förlora det. För att gå i Jesu spår måste du förneka dig själv.

Som att låta Gud föra dig dit du behöver gå. Som att ta emot de gåvor du får och använda dem. Som att få vårdnaden om ett barn, medveten om att du lånar det från framtiden. Som att ge ditt hjärta till en som ger dig sitt.

Vad hjälper det oss om vi kan skicka upp människor till rymdstationer, men inte vågar släppa kontrollen ens så mycket att vi kan släppa in någon vi älskar? Vad hjälper det oss att vi kan bota komplicerade sjukdomar, när vi inte kan bota krossade hjärtan eller ensamhet? När framtiden är ett mysterium, och dåtiden en dimma, vad hjälper det oss om vår nutid är kartlagd in i minsta millisekund?

När de flesta av våra meningar börjar med ”jag”, och fylls av begär och anspråk, var finns då plats för ”vi” och frågor? Hur ska vi kunna vandra tillsammans om vi stänger bildörrarna om oss själva?

Jesus väg är inte jagets väg. Jesus väg handlar inte om att tjäna någonting alls. Det finns ingenting att ”vinna” med att följa honom. Vi söker så förtvivlat efter fördelar och poänger, utan att förstå att Guds rike aldrig handlade om nollsummespel och ekonomiska kalkyler.

Det finns inget att tjäna på det här. Inga bonusar eller guldstjärnor. Men vill du vara med, kan vi bära det där korset tillsammans. Det är rätt trevligt att vandra tillsammans, ser du, trots att vi inte har den blekaste aning om vart vägen leder. Om vi slutar leta efter belöningar, kommer tillvarons skatt bli uppenbar. För där, mitt ibland oss, skrattande eftersom det tog oss så galet lång tid att förstå, går Jesus. Vad som än händer. Hur vi än har det. Men aldrig som vi väntar oss eller kommenderar honom. Precis som ett barn, precis som livet självt.   

Predikan Bryssel Apostladagen 2013

Det finns två frågor som återkommer i mer karismatiska, frikyrkliga kristna sammanhang:

”Har du tagit emot Herren Jesus Kristus som din personlige frälsare?” och ”Är du frälst?”

På de frågorna förväntas varje kristen kunna svara ja, och allra helst med ett datum. Detta är datumet då jag blev frälst.

Jag gillar inte att säga att andra kristna har fel. Det finns en väldig massa klokskap och fromhet och visdom i andra kristna traditioner, och mycket av det som skiljer oss handlar mer om tycke och smak än om rätt och fel.

Men på frågan ”Har jag tagit emot Jesus Kristus som min personliga frälsare?” tvingas jag säga ”Jesus Kristus har tagit emot mig, helt utan någon som helst personlig förtjänst.” och på frågan ”Är du frälst?” svarar jag ibland ”Ja, på Golgata.” och ibland ”Ja, jag är ju döpt.”

Jag kan inte låta bli att skygga för varje antydan om att min plats i Guds rike på något sätt skulle vara beroende av vad jag har gjort eller sagt. Gud räddar, Gud frälser. Bara Gud, och det hände där för länge sedan, när Jesus visade att dödsriket inte längre höll honom, och med honom oss.

Jag kan vända mig ifrån Gud, ja. Och jag kan bestämma mig för att vända åter. Men det påverkar inte Guds kärlek till mig, eller till någon enda av oss. Som en längtande, alltid älskande förälder väntar Gud, och älskar. Alltid.

För länge sedan var jag på gudstjänst i en församling som tillhör trosrörelsen, det vill säga en församling som var nära knuten till Livets Ord och det vi kallar framgångsteologi. Kärnan i den teologiska rörelsen är att Gud belönar tro med världslig framgång. Är du rik är det ett bevis på att du tror ”rätt”. Det är naturligtvis en grov förenkling från min sida, men inte helt fel.

Under den här gudstjänsten firades det nattvard. Flera av gudstjänstvärdarna gick ut bland stolsraderna och serverade nattvard: smörgåsrån och druvjuice. Gott så, men när damen som hade hand om vår rad kom till oss, främlingar i församlingen, såg hon bekymrad ut och frågade var och en av oss ”Är du frälst?” före vi fick ta emot. När hon kom till mig svarade jag ”Ja, men inte riktigt som du menar, tror jag.” Hon rynkade pannan, men erbjöd mig nattvarden. Jag tackade nej. Jag är övertygad om att det absolut inte hade gjort någon skada att ta emot, och kanske hade det varit det pastorala att göra gentemot kvinnan, men tanken på att gemenskapen med Gud ska villkoras gjorde mig arg då, och sorgsen sedan.

Den talade bekännelsen är viktig för mig själv, den är ett kärlekstecken för Gud, men den ger inga garantier för någonting överhuvud taget. Bekännande, troende kristna begår lika många dumheter som de som inte bekänner. Petrus var först med bekännelsen, och bara timmar senare kallar Jesus honom Satan, när Petrus inte förstår och försöker påverka Jesus i fel riktning. Det enda som avgör är Guds kärlek till oss.

Guds kärlek som visar sig i dopet, en kärleksbetygelse, en adoptionshandling, som går bortom vårt förstånd.

Guds kärlek som visar sig i det goda som kyrkan gör, den gemenskap och glädje som sprids här.

Guds kärlek som visar sig i människors omsorg för varandra.

Och mest av allt, Guds kärlek som visar sig i Jesus Kristus, den levande Gudens son.

Inte i vår uttalade tro på honom. Inte i vår missionsiver. Inte i våra bilder och fromma handlingar. Nej, i hans liv och död och uppståndelse. Guds kärlek, den frälsande kraften, visar sig i det Gud gör genom Jesus. I att Gud låter sig födas som en av oss, svag och hjälplös. I att Gud lever som en av oss: i arbete, i lek, i vila. Förälskad och förvirrad och arg och skrattande. Och i att Gud dör som en av oss, i smärta och ensamhet. Och till slut, i att Gud besegrar döden FÖR oss.

Allt handlar om Guds handlande. Guds kärlek till dig och mig, i ord och handling. Så vila i den vetskapen – du är älskad bortom allt förstånd och bortom all förtjänst. Önskad och buren, som Guds allra käraste barn. Det är dopets hemlighet, det är nattvardens djupaste sanning. Vi är Guds eget folk, kungar och präster. Jesus Kristus har valt att vara vår personlige frälsare. Vi är ett heligt folk. Älskade och önskade. Bortom allt förstånd.