Andra söndagen efter trettondagen, 2013

Såhär blev inte predikan riktigt, men ungefär. Konfirmanderna utgjorde mellan en fjärdedel och en tredjedel av den gudstjänstfirande församlingen idag, så det präglade gudstjänsten, och predikan, ganska mycket.

.................................

Det här är en av de där texterna som kräver en massa förståelse av hur kulturen var på den tiden, för att det verkligen ska framgå hur fantastiskt det som händer är.

Vi börjar från början.

Samarien.

En gång i tiden hade folket i Samarien varit samma folk som de i Galiléen, där Jesus kom ifrån, och Judéen. Men så hade landet splittrats, och olika sedvänjor och till viss del olika tro hade utvecklats. Det hade gått så långt att judarna i söder tyckte att samarierna var rätt så obehagliga, smutsiga och äckliga till och med. Man skulle helst inte alls ha med dem att göra, och att Galiléen gränsade till Samarien gjorde galiléerna också lite skumma. Det är svårt för oss att hitta några bra paralleller i vår tid, men om man tänker sig att vi som bor i fransktalande Belgien verkligen avskydde holländare, och ansåg att flamländare var obehagliga för att de bor så nära Nederländerna, då kanske det går att förstå. Små länder med befolkning som verkligen liknar varandra, men som hatar varandra.

Det är onekligen konstigt, i alla fall, att Jesus är där uppe och vandrar omkring.

Sedan kommer vi till brunnen. Det normala var att gå dit på morgonen eller kvällen, när det inte var lika varmt. Kvinnorna samlades där, utbytte hälsningar och information, och hade sällskap hem. Hur kommer det sig att den här samariska kvinnan går dit mitt på dagen? En del har spekulerat i om det är för att hon vill undvika de andra. Det kan naturligtvis vara så enkelt att vattenkrukan i hemmet välte och hon var tvungen att gå till brunnen på en konstig tid. Ett sådant där sammanträffande som leder till stora förändringar. Men det är lätt att tänka sig att hon gick dit för att undvika viskningar och blickar, framförallt eftersom hon verkar ha haft många män, vilket aldrig ansågs ok på den här tiden.

Och så sitter det en judisk man vid brunnen.

Som ensam kvinna kan hon tänkas vara försiktig. Man vet ju aldrig vad en fiendeman skulle kunna tänka sig göra, men allt han gör är att be om vatten. Vatten från en som anses smutsig. Hon kan inte låta bli att undra varför, trots att allt hon någonsin blivit lärd talar om för henne att en kvinna inte ska ifrågasätta en man.

Och då händer det mest mirakulösa. Han tar hennes fråga på allvar. Mer än så, han drar in henne i ett samtal om Gud, om tro och om evigt liv. Han tar henne på allvar, och han visar intresse för vem hon är.

För oss verkar det inte så märkligt. Vi kanske till och med tycker att Jesus är rätt så brysk och konstig. Men den här kvinnan är en av de första och enda som får höra från Jesus själv att det är han som är räddaren, Messias, den som ska ge befrielse. Han lyssnar på henne, ger henne information om vem han är och hur tro fungerar. Och han dömer henne inte, bara konstaterar att hon lever ihop med en man som hon inte är gift med.

Resultatet, som vi inte fick höra i berättelsen, blir att kvinnan rusar ner till stan och berättar om Jesus, och hela staden följer med henne till brunnen, träffar Jesus, och börjar tro på honom.

Det här är en av de riktigt viktiga texterna i Bibeln. På ytan verkar den inte så speciell, men när alla de kulturella byggstenarna är på plats blir det en text som handlar mindre om ett tillfälligt möte för länge sedan, och mer om hur Gud och Jesus är, och vad som händer när vi möter Gud. För i grund och botten är det här mindre en text om ett möte mellan Jesus och en fiendekvinna, och mer en text om oss. Den där kvinnan är var och en av oss, med våra svagheter, hemligheter, frågor och rädsla.

Var vi än är på väg, finns Jesus där och väntar på oss. Oavsett om vi känner oss ensamma och föraktade, vill Jesus möta oss. Han vill ge oss liv. Han känner till hur vi har det, varenda litet fel vi har gjort, och det spelar inte någon roll för framtiden. Han vill ge oss en källa till liv.

Och just där i det mötet, det oväntade och märkliga mötet, bli vi också uppmanade att berätta om det vi har fått. Om den kärlek och förståelse som finns hos Jesus. Om att det finns någon som lyssnar utan att döma, som möter dig när du anar det minst, som tror att du, just du, har någonting att komma med.

Den som blir lyssnad på kan också höra andra.

Den som blir tagen på allvar, kan också ta andra på allvar.

Den som får kärlek kan ge kärlek.

Och i den kärleken växer vi. Den kärleken ger oss möjligheten att sträcka på oss, att tro på framtiden, och att våga vara oss själva. Den ger oss modet att också vilja dela med oss av gåvan vi fått, och människorna lyssnar. För längst inne bär vi alla en längtan efter att bli hörda och sedda, att bli tagna på allvar, och att få ett hopp. Vid Sykars brunn mötte vi alla det levande vattnet. Där, och i våra ensammaste stunder, kommer Jesus oss till mötes med livet som gåva.

Första söndagen efter trettondagen, Bryssel

Han hade problem, farao. Det var han övertygad om att han hade. Det kändes som att det fanns hebréer överallt. Vad han än gjorde, hur svårt han än gjorde livet för dem, fortsatte de ändå att be till sin Gud, bo tillsammans med sina egna och föda barn. De blev inte integrerade, inte som goda egyptier.

Det hade ju varit en sak när de kom till Egypten. De hade behövt hjälp, och Egypten hade glatt öppnat sina kornbodar, eftersom faraos närmaste man ju hade tillhört deras folk och visat sig vara en klok karl. Men sedan blev de kvar. Såg inte ut som alla andra, uppförde sig inte som alla andra. Inga tempeloffer, firade inte samma fester. Nej, de var uppenbarligen oegyptiska. Otacksamma. Passade inte in.

Men om man tvingade dem att jobba kunde de i alla fall vara nyttiga. De kunde så att säga själva bekosta allt det deras närvaro kostar. Och om man har tur kanske de skulle lära känna lite vanliga egyptier och sluta med den där konstiga religionen som ställer så många konstiga krav.

Men så hade det inte blivit. Det verkade inte spela någon roll hur piskorna än ven, vilka lockbeten eller hot som än hölls fram, de envisa hebreerna tänkte minsann inte integrera sig. Fortsatte att föda barn gjorde de också. Jag måste göra något, tänkte farao. De måste sluta få så många barn, fortsätter det så här blir snart vi civiliserade egyptier en minoritet i vårt eget land, och de här religiösa fanatikerna från Mellanöstern kommer att ta över. Snart kommer vi säkert inte få dyrka Sekhmet och Hapi och Osiris, snart måste vi säkert också ha skägg.

Jag måste göra något. Jag måste begränsa befolkningen, måste se till att de blir färre. Går det att skicka tillbaka dem kanske? Eller finns det något annat sätt?

Ute på byggena och stenbrotten svettades de hebreiska männen under den starka egyptiska solen, omedvetna om vad som planerades. Deras grannar kanske inte alltid behandlade dem så väl, men hebreerna var fortfarande så fulla av tacksamhet över att ha fått hjälp att de gladeligen tog alla de jobb egyptierna inte ville ha. De bar sten, murade pyramidväggar, städade, körde taxi, sopade gatorna. Och egyptierna, svenskarna, belgarna tittade snett på dem och muttrade om främmande sedvänjor och brist på integration och att de födde för många barn. Något måste göras.

På gatorna och torgen i Grekland samlar polisen upp alla som ser utländska ut.

I svenska Älmhult kräver en politiker begränsning av muslimers barnafödande, liksom politiker gjorde för judar i 30-talets Tyskland.

Ungerns tredje största parti vill kartlägga hur många judar som finns i landet.

Och överallt, i hela Europa, åberopar spökena från förr yttrandefriheten. För att få säga vad de vill om vem de vill, för att ord för ord reducera människor till ”de andra”. Och så blir det inte ens konstigt att spekulera runt raser och begränsningar i rättigheter, för de där är inte som vi. De klär sig konstigt, pratar märkligt, vill inte vara som vi, vill inte bidra. Då blir det inte märkligt att slänga nyfödda barn i floden, eller skicka tillbaka dem till länder där det är krig.

Men en sanning är inte allas sanning. Tack gode Gud för det. I Ungern fylldes snabbt gatorna med människor som i tyst sympati bar den gula davidsstjärnan på bröstet. Vanliga svenskar bildar mur utanför flyktingboendet när avvisningsbesluten ska genomföras, ja, poliser vägrar att medverka. Barnmorskorna och kvinnorna smugglade undan Mose, för det måste finnas en väg ur slaveriet för åtminstone ett barn, och en prinsessa väljer sida.

Den mäktigaste väljer sida. Himlen öppnar sig, och den vanlige mannen visar sig vara Guds son. Genom farorna och det vilda vattnet lyfte Gud sin son, som prinsessan lyfte Mose, som folket vandring genom havet vid Pi-Hahirot, som varje barn som lyfts högt med håret fortfarande vått av dopets vatten.

Detta, här och nu, är inte en flykt från verkligheten. Vi firar gudstjänst mitt i det svåra, vi delar bröd och vin i trots mot alla de som tycker att människor bara ska mötas om de är födda på samma plats eller ser likadana ut. Vi hälsar på varandra, ser varandra i ögonen, för att om och om igen berätta för oss själva och en mörknande värld att vi alla är människor, alla är värda att se och höra. Vi döper för att om och om igen visa att livet övervinner allt döden och dödens hantlangare vill göra oss.

Och vi gör det i en envis och trotsig tro på en man som hade slängts i floden av faraos trupper. En som hade körts i godsvagnarna till Majdanek eller Auschvitz. En som hade hamnat på judelistorna i Ungern. Vi gör det i en envis och trotsig tro på en som inte var som vi, och därför får vi plats här, hur vi än är.