Fjärde söndagen i Advent, Antwerpen 2012

En av mina vänner har ett Mariamonogram tatuerat på sin arm. Han skaffade tatueringen för några år sedan. Jag frågade honom om den, och han förklarade varför.

För honom är Maria den bästa förebilden man kan ha som kristen, och som präst. Det är ju ingen nyhet, direkt. Maria har framhållits som exemplarisk i årtusenden, och framförallt för kvinnor.

Maria den lydiga.

För miljoner kristna, förr men också nu, är det nästan det viktigaste de kan säga om Maria. Gud gav order, och Maria svarade ja. Bilderna vi ser målade av bebådelsen visar på en ung, vacker kvinna som undergivet böjer sitt huvud. På samma sätt, menar många, ska kvinnor böja sig för mannens överhöghet, och för bibliska bud om tystnad och lydnad. Det är samma sätt att tänka som kräver att kvinnan ska täcka sin kropp och sitt hår, eller att kvinnor inte ska få arbeta, och att flickor inte behöver lära sig läsa.

Jag tror inte att det var det Gud avsåg när Maria blev utvald. Jag vägrar tro att det var undergivenhet som var det främsta kriteriet för hur Gud valde. Jag tror att Gud vill ha döttrar och söner som sträcker på sig, barn som är medvetna om att de är älskade, och trygga i den vetskapen. Gud vill inte ha blind lydnad, utan förnuft och eftertänksamhet och ja, till och med ifrågasättande.

Jag är inte ensam om att tänka så, och nuförtiden är det lika vanligt att framhålla Marias mod.

I predikningar och böcker berättas om en värld och ett samhälle där otrohet bestraffades med stening och en kvinnas enda värde var i vilken man hon var gift med eller dotter till. En värld sorgligt lik delar av vår värld. Mitt i den verkligheten sade en ung kvinna ja till att bli ogift mor, och för det krävdes ett enormt och nästintill osannolikt mod.

Var det då hennes mod Gud såg? Kanske. Nog behövde Jesus mamma ett enormt mod och stor envishet. Bilden av det gamla Israel som en hederskultur är sann, och riskerna kunde vara stora, även om det ofta inte var lika dödligt som man kan tänka sig. Modet att följa sin tro och sin övertygelse är verkligen förebildsmässigt, det är det. Men det var ändå inte som han avsåg.

Med tonåringar har jag ofta hört Marias kaxighet, hennes ifrågasättande, vara det som framhålls.

Maria ifrågasätter till och med ängeln. Hon vet minsann hur det går till när barn blir till, det är svårt att bo i en liten by och undgå den kunskapen. Hon vet att det är helt omöjligt för henne att vara med barn. Desto större, då, när hon ändå väljer att säga ja.

Att våga ställa frågor till makten, att våga ta rätten till sina egna val, och rätten över sin egen kropp, det är stort även i dag. Det är kontroversiellt även idag.

Men det var inte heller vad min vän avsåg med Maria som den stora förebilden.

Maria var en rätt så vanlig kvinna, som blev utvald till att bära Gud.

Tänk på det en sekund. En kvinna som bär Gud. Gudaföderskan, kallas hon ibland i de ortodoxa kyrkorna.

Det är hennes stora roll. Maria, den rätt så vanliga, lydiga, modiga, kaxiga tonåringen, bär Jesus. Genom nätter och dagar, över berg och genom dalar. Genom glädje och sorg. Hon bär Jesus så att vi också ska lära känna honom. Livets största gåva ger hon oss. Och det är också hur hon är vår förebild. Som kristna är vår roll att bära Jesus till människorna, att berätta evangeliet, att dela ut nattvarden. Att göra det lika mjukt och lika kärleksfullt som vore det en alldeles nyfödd baby vi bar till dem.

För Marias tro på sin son, och på Gud, gav henne modet att lämna honom till världen. Hennes längtan efter befrielsen, som hon delar med hela sitt folk, gav henne kaxigheten att säga ja. Och om hon på något sätt ska framhållas för sin lydighet, är det för att hon lydde kärlekens röst i sitt innersta, den som viskade till henne, och till oss, sitt eviga ja. Som en skrattande baby som sträcker sina knubbiga armar efter oss. Som tro och kärlek, som delandet av det vackraste som hänt.

3 sön i advent. Om en vän, men ännu mer om gräsligheter

(predikan vid högmässa med dop)

För några dagar sedan lovade jag lättsinnigt min vän Malin att jag skulle predika om henne idag. Det händer att vi präster gör sådant, mest för utmaningens skull, och det brukar bli ganska roligt. Främst predikar vi ju om Jesus, men emellanåt får en och annan ganska vanlig men exceptionell människa dela hans utrymme. Han gillar ju att dela spotlighten. Jag tänkte mig att hans kusin Johannes döparen, som står i centrum idag, nog skulle vara ok med det också.

Men så påmindes jag återigen om världens mörker, och det kändes plötsligt mindre roligt. Ofattbara och fasansfulla angrepp på barn i skolor i både USA och Kina, på samma dag. Föräldrar som för evigt mist sina barn, syskon som aldrig träffar dem igen. Andra barn som kommer bära ärren för alltid, både insida och utsida. Samhällen som förlamas av rädsla och skräck, högljudda politiska strävanden från alla håll. Men mest av allt, en fasa som kryper under skinnet på varje mamma, pappa, syster eller bror.

Den typen av fasa som man inte ens vill vara i närheten av att tänka på en dopdag. Den typen av fasa man skulle önska att ingen någonsin skulle utsättas för. Den typen av fasa som inte kan förklaras, som man inte kan skydda sig emot. Den meningslösa, vansinniga ondskan.

För några minuter sedan bad vi här: ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria E och S från mörkrets makt, skriv deras namn i Livets bok och bevara dem i ditt ljus, nu och alltid.” Vår värld är så mörk ibland, så meningslöst ond eller förstörd. Och vi är så rädda hela tiden. Dopet är Guds svar på vår rädsla, och just i den här bönen ropar vi efter närhet och befrielse från allt ont. Från ont precis som detta onda som drabbade barnen i skolorna.

Vi vandrar i mörkrets skugga, vänner. Bredvid oss vandrar Gud. Det hade varit så bekvämt att be om beskydd, och skylla allt det som händer på Guds bristande skydd. Så praktiskt, och samtidigt så utan hopp, eftersom varje fruktansvärd sak som händer då skulle varit Guds fel. Men så fungerar inte Gud, och inte våra liv. Istället vet vi att Gud delar all smärta och all sorg. På skolan i Connecticut, innanför skolgrinden i Henan i Kina. Jag vet att den vetskapen inte räcker, men det finns det ingenting som gör. Det finns inga ord som tar bort det som hänt, inga ord som gör det förståeligt. Vi har bara vår längtan efter en värld där våldet har mist sin makt, där Guds fred till slut råder.

Jesus kusin Johannes var en gammeldags domsprofet på många sätt. Han pekade ut felen i samhället, men talade också om den befriare som skulle komma. Han gjorde sig impopulär hos makten, men nådde hjärtan och sinnen hos folket. De visste att världen, redan då, behövde hopp och befrielse, och de längtade.

Men Johannes överlevde inte. Han mördades för sina obekväma ords skull. Hatet dödade honom.

Hatet klarar inte hoppets närvaro, klarar inte sanningen. Hatet drömmer inte om fred. Hatet dömer utan bevis, eller med svaga sådana, hatet gör ögon blinda och låter mörkret spridas. Och det är så lätt att hata den som dödar barn, den som skadar dem. Den som gjort sådant, tänker så många av oss, förtjänar att dö, eller att lida, eller att låsas in för evigt.

Men hatet talar aldrig sanning. Hatet leder aldrig till befrielse. Och hatet är inte Jesus väg.

Guds väg, Jesus väg är istället den omöjliga kärlekens. Medlidandet som gör det möjligt att också be för den som sköt eller högg, som söker efter vägar framåt istället för efter syndabockar. Guds väg är sanningens väg, den som kanske är obekväm men som befriar. Guds väg är närvarons väg, doplöftets väg. Hör, du som har öron. Se, du som har ögon. Vår värld behöver mer kärlek, mer förståelse, mer närvaro, mer medlidande. Våra barn behöver hopp, inte stängsel och murar. De behöver alla de löften vi ger dem i dopet. De behöver våra böner, våra kramar, vår närvaro, vår uppmärksamhet och vår kärlek. De behöver sanning och ja, de behöver befrielse från allt detta våld. 

För det är sin fred Gud vill ge oss.

en beredelse på advent

Ungefär så här blev det i kväll:

Psalm 24:
"... Vem får gå upp till Herrens berg,
vem får gå in i hans tempel?
Den som har skuldlösa händer och
rent hjärta,
den som inte håller sig till falska gudar
och aldrig har svurit falskt. ..."

(tystnad, visar mina händer)

Det här är inga skuldlösa händer.
Det här hjärtat är inte rent.

Och jag tror att ni, som jag, någon gång har svurit falskt.

(tystnad)

Vilken tur då, vilken oändlig lycka, att Gud väljer att komma till oss då, när vi inte kan komma till Gud!

När vi inte förmår klättrar uppför trapporna till det allra heligaste, kommer Gud till oss, ridande på en åsna. Bered en väg, öppna portarna till ditt hjärtas tempel, för Gud vill komma dit in! Bered en väg in i ditt liv, gör portarna höga, för Gud är på väg till dig och till mig.

Trots våra skuldtyngda händer, trots våra orena hjärtan, söker och längtar Gud efter oss. Trots vår imperfektion, trots allt det som tidigare skiljt oss från Gud, allt det som hållit oss utanför, kommer Gud till oss. Här och nu.

Det är advent. Ljuset är tänt, och för varje söndag fladdrar ljusen fler och starkare. Ljuset tränger närmare, mitt i vårt mörker, tills det jagat bort det helt, och hoppet åter fötts i vår värld.

(inledningsord 14 från förslag till ny kyrkohandbok)

Innan orden är på våra läppar
lyssnar Gud till vårt rop.
Innan vi suckar
tar Gud emot oss.
Innan vi älskat
älskar Gud.
Gud möter oss med nåd och välsignelse
när vi ber:

(överlåtelsebön 2)