Predikan söndagen efter Alla Helgons dag

Döden är fienden. Guds fiende, och vår fiende.

Vi vandrar livet igenom och fruktar döden. Så mycket fruktar vi den att den skymmer livet självt. Och så förlamar vår rädsla oss, håller oss från att leva, och ger döden en liten seger varje dag.
Och ändå vill jag inte stå här och säga att döden inte ska fruktas. För den är fienden.
Motsatsen till livet som är av Gud. Den stora intigheten, tomheten. Slutet på allt som är och början på ingenting. Den släcker hopp och föder förtvivlan. Fienden.
Men Jesus säger att vi inte behöver förtvivla. Vi är inte utan hopp. För Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.

Det tycks vara en omöjlig paradox. Vi saknar våra döda. Vi vet att de är döda. För en del av oss är sorgen så ny att den sväljer allt, färgar allt. För en del av oss skär den till oväntat trots att det är år eller decennier sedan vi miste den som stod oss nära. Men sorgen är där alltid, närvarande som en skugga, som en sten strax under vattenytan. Och vi sörjer inte de levande utan de döda.

Om de inte var döda skulle vi inte gå till deras gravar eller till minneslunden med ljus och blommor. Om de inte var döda skulle vi inte sätta in annonser till deras minne.
Om de inte var döda skulle vi inte vakna om natten och lyssna efter deras andetag.
Om de inte vara döda skulle vi inte minnas begravningen.
Om de inte var döda skulle vi inte sörja så att det känns som att själen ska slitas i bitar.
Om de inte var döda.
Om inte.

Om de inte var döda skulle inte de viktigaste orden förblivit osagda. Då skulle inte de stilla händerna vara det sista minnet, eller doften av ljusen och blommorna. Då skulle det finnas fler minnen att skapa, fler skratt, mer gråt, mer liv.

Så hur, hur kan Jesus säga att för Gud är de levande, när vi vet att de är döda?

Han ljuger ju inte, Jesus.
Han är inte okunnig om Guds handlande och avsikt med världen och människorna.
Så då måste det vara vår kunskap som är begränsad, någonting vi inte förstår.

Ledtrådarna finns där, genom hela den livets berättelse som vi kallar Bibeln. Genom hela Guds handlande i historien. Ord som Höga Visans försäkran om hur kärleken är stark som döden. Ledtrådarna finns där genom hela Jesu liv, och genom hans död och uppståndelse.
Ledtrådarna finns där i vittnesbörden i den unga kyrkan, som Paulus ord:

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte.
Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Ja, tidigare i Första Korintierbrevets 13:e kapitel står det till och med att kärleken aldrig upphör.

Kärleken är den makt, den relation, som bär världen, den makt som ger liv, den enda makt som står döden emot. Den är livets konsekvens, och livets förutsättning. Den är motsatsen till tomhet och hopplöshet, den sveper bort förtvivlan och fyller livet med mening.

Och det går inte att älska om det inte finns någon att älska.
Kärlek uppstår inte i ett vakuum. Den kan inte upprätthållas i ett vakuum. Det måste finnas en ömsesidighet, ett jag och ett du, två parter. Som Gud älskar oss, som vi älskar livspartner och barn, vänner och släktingar. Som vi blir älskade av dessa.

Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.

Gud är kärlek. Och Gud är en Gud för levande. Kärleken är livets bevis. För Gud är ingen död, och alla är älskade. Skulle de vi älskar vara borta, helt borta, skulle inte kärleken bestå. För Gud är de levande.

Vi saknar och sörjer, men när det fullkomliga kommer ska vi förstå. Vi bär smärta och förtvivlan, men vi ska få se ansikte mot ansikte. Ett du och ett jag.
Ansikte mot ansikte med den makt som inte erkänner dödens begränsning.
Ansikte mot ansikte med möjlighetens Gud, med livets Gud, med den som led döden, och besegrade döden, för oss.
Ansikte mot ansikte med den som älskar dem vi älskar så mycket att döden förlorar sitt grepp.

Då ska vi se, då ska vi förstå, att döden, den stora fienden, den stora skräcken, inte längre har någonting att sätta emot. Förtvivlan och sorgen och saknaden och smärtan, ensamheten och längtan och mörkret ska ge vika. Livet ska blomma, livet ska ta över.

Så vi tänder våra ljus för att minnas dem som väntar. Vi tänder dem för att driva bort mörkret. Vi vårdar våra gravar för att minnet lever, för att kärleken inte är död, och kärleken ger liv, och liv i överflöd. Liv hos Gud, liv med Gud, liv av Gud. Vi väntar, men hoppet dör inte. Vi väntar, för att livet segrar ändå. Liv med Gud. För alltid.

Sermon Sep 18 2011

(Texts: Jonah 3:10-4:11, Matthew 20:1-16)

There are times in the Bible when Jesus is very logical. Times when what he says is crystal clear and undisputable. This is not necessarily one of those.
There are times when the Old Testament prophets make perfect sense. They are righteous and full of wrath, rightfully so. This is not one of those times.

Jonah... I just don't understand why God picked that guy.
Not only does he run away from his duties. He is also seriously upset when God decides to spare the great city of Nineveh. He can't deal with the repentance of others and would prefer them to receive punishment instead of mercy. Man, did he pick the wrong God to serve. But I guess that's just the point, he didn't really pick God. God picked him. Sometimes we are so deeply steeped in a culture that believes certain things that we don't remember the reality behind those beliefs. Like God. Jonah was a faithful member of the community, did his chores, paid his dues, but had somehow not gotten to the ”personal accountability”-part. When God calls him, Jonah decides to run away, which only proves how little he knows about God, how little attention he had paid to the history of his people's relationship with God. There is no running from the Lord. As the author of the psalm puts it: If I went to sleep in the deepest ocean, you would find me there.

And not only does God find him, he puts him to use. Jonah preaches to Nineveh, a city that he detests so thoroughly that he kind of looks forward to seeing it buried under a huge pile of burning brimstone. I suspect his preaching wasn't very enthusiastic. But he is disappointed. God works through him, and the king and the people of the great city repent. No brimstone. No fire. Jonah cannot see that the same grace that God extended to him, in spite of him not doing a thing to deserve it, God also extends to the people of Nineveh. He cannot see that he also is a late-comer to the feast, but equally as loved as the ones who have loved God from their very first breath. And just as Jonah is loved and cherished, the sinning citizens of the great city get another chance. And another. Because that's (just) the way God works.

Jonah would be one of the workers in the vineyard grumbling about the late-coming workers getting equal pay. It's a little like people who have immigrated to a country, found a place, and then resenting that others come after them. But in the Kingdom there are no immigration laws, no restrictions on who has the right or is allowed. There are no demands for visas or permanent residence permits. No green cards needed. The borders are open.

Jesus seems to say, in this parable, that the person who has barely lifted a finger for the church or for the faith is worth just as much as those who have toiled their whole lives. He seems to say that the reward is as equally great for the returning sinner as for the faithful servant, and boy, does this provoke people. The righteous long time member of the congregation looks at the person distributing communion, with mistakes and a certain amount of fumbling, for the first time, and wonders why that person is suddenly considered as valuable as the one who has spent hours cleaning the albs and sweeping the church floor. It seems a waste of time, all of those things, if it doesn't at least result in some kind of recognition, some kind of position. But that person does not seem to know God very well. In the Kingdom of God there are no ranks of merit. There are no titles or special positions for those who have been serving for a long time. There are no gold watches for dutiful workers. There is only grace and mercy, for all.

So, the question remains: are you the late-coming sinner, or the faithful servant? Are you Jonah, begrudging the repentant person his or her salvation? Are you a prophet trying to run away? You see, God has use for you. God wants you for his Kingdom. Whether you think you have nothing to offer, if you believe you have nothing to say, or are not worthy enough. God wants you for his Kingdom. And God wants your neighbor too. There is plenty of space in God's house, and Jesus came to prepare room for us there. With all of our insecurities and un-charitable ways. There is room. The vineyard needs workers, there are Ninevehs to speak to. There are places all over our world and our city that need God's grace, and you're the voice God has. Your hands are God's hands. Your eyes and your ears are the only ones God has. And God needs you to do his work.

Yes. That is why God picked Jonah. He gave him purpose and call. He showed us, through an unwilling and, to be honest, pretty petty man, that grace is not dependent on merit. Grace is not something God gives as a reward. It is God's sign of his love. Undeserved and beyond understanding, it is given to us. Jonah is the sign. Jesus is the proof. And you are the next chapter.

Predikan 11e3 Tro och liv 2011-09-04

Det finns ingenting farligare än religion utan Gud.

Vi har sett så många exempel genom historien: korståg och kättarprocesser, självmordsattacker och krypskyttar. Varje gång Guds namn målas på en stridsvagn eller fana som bärs i strid, varje gång korset dekorerar ett raketgevär eller syddes på ärmen av en uniform. Varje gång Jesus kallas för att försvara vårt sätt att leva, varje gång kristendom hålls upp som ett moraliskt lackmuspapper för ”de andra”. Varje gång vi har blivit så fulla av oss själva att det inte längre finns plats för Gud.

Kristendomen är inte en morallära.
Vår religion är inte ett recept för att göra oss bättre än alla andra.
Och vår religion är inte kompatibel med maktsträvanden och rikedom.

Det svider, jag vet.
Stående här, i auktoritetsposition, med det glimmande silverkorset på väggen bakom mig, med sidenmässhaken på, med rätten att tala och privilegiet att sitta längst fram. Jag vet hur Jesus ord svider. Men om de inte hade svidit, hur illa hade det inte varit då?

Självrättfärdiga, självupptagna hycklare till religiösa ledare har vi alla sett och hört om. Det kan vara så obetydligt som någon som insisterar på att bli tilltalad med sin titel, eller så illa som en som uppmanar hela sin lärjungeskara att begå självmord, eller bomba andra av annan tro. De predikar nåd och fred, men uppmuntrar fjäsk och våld. Var är Gud i det?
Biskopar och andra kyrkliga ledare, präster och pastorer, har många gånger agerat som världsliga furstar. I sann fariseeisk anda har de insisterat på hedersbetygelser, fått sitta på tjusiga troner och lagt stora summor på dekorationer. Men där det inre fylls med den egna betydelsen, glöms Guds betydelse bort.
Men det finns motbilder.

Jag hörde en berättelse från sanna livet:
En kvinna åkte till kyrkan. Det skulle vara en stor jubelgudstjänst av något slag, och hon var ute i mycket god tid. Kören höll fortfarande på att repetera när hon smög in i kyrkan. Hon gick längst fram och satte sig i bänken. Tiden gick, och kyrkan fylldes sakta med folk. Bakom henne hamnade några bekanta. Vad kvinnan inte hade räknat med var att hon skulle behöva gå på toaletten. Hon lämnade sin plats, kanske lade hon en jacka där för att markera den, och sökte upp damrummet. Men när hon kom tillbaka var hennes plats tagen. Hon var inte lika konflikträdd som många av oss andra, utan knackade mannen som satt där på axeln, och upplyste honom om att han hade tagit hennes plats. Mannen log, bad om ursäkt, och i brist på andra platser satte han sig på en kudde på golvet tillsammans med barnkören. Kvinnan fick sin plats, och gudstjänsten skulle just börja, när en av de bekanta bakom henne lutade sig fram och viskade: ”Vad gjorde du!? Du körde just bort ärkebiskopen från hans plats!”

Ärkebiskopen, Anders, gjorde det enda en sann kristen kan. Han tog tjänandets position, han satte sig på golvet, han anslöt sig till barnen.
Men det räcker inte med ledarna. Detta gäller oss också.
Mitt i texten byter Jesus perspektiv, och börjar tala till lärjungarna. Det handlar inte längre om var fariséerna gör, utan om hur vi som lärjungar ska handla.
Vi ska inte låta någon upphöja oss. Inte låta någon buga för oss, inte kalla oss tjusiga titlar. Inte ens antyda att vi eventuellt kan vara bättre än någon annan, för det finns bara en som är vår läromästare, vår rabbi, vår fader, och det är Gud.
Och vet ni, här svider det till i alla våra församlingar. Kanske är det slut med nigandet för prästen, även om jag, trots min relativt unga ålder, också har upplevt det, men nog finns det emellanåt en respekt som kan slå över i vördnad för prästerskapet? Nog är det oerhört viktigt hur man uppför sig i gudstjänst, och att silvret är putsat ordentligt? Nog är det så, även i vår församling, att det förekommer kritik när inte någon av gudstjänstens funktionärer har utfört sin uppgift ”perfekt”? Det måste sluta. Det måste sluta nu.
Vi är alla bröder och systrar här. Ingen av oss är värd mer, och ingen mindre. Ingen av oss är perfekt, och vi gör alla vårt bästa. Men endast Gud är fullkomlig.
Vi firar vår gudstjänst av glädje och tacksamhet mot den Gud som givit oss allt. Vi firar den med tyngda hjärtan ibland, och med lättad blick ibland. Vi firar den med Jesus mitt ibland oss, och med Andens vindsus i våra öron. Och om det är så att det enda vi kan tänka på i vår gudstjänst är hur någon går fel eller ser osäker ut eller säger fel, då tystnar Andens sus. Då lyssnar vi mer på oss själva, då sätter vi oss i Guds plats och dömer andra. Det måste sluta, och det måste sluta nu.

I texten säger Jesus att folket ska göra som de skriftlärda säger, men inte som de gör. Idag är det jag, och mina kollegor här, och några av er, som är de skriftlärda. Idag lovar jag er att mina handlingar ska matcha mina ord. Och jag vill be er att se djupt in i era hjärtan och lova samma sak. Våra handlingar, vårt tjänande, är det synliga beviset på vår tro. Och eftersom vår tro är nåd och kärlek, låt det bli vårt ledord för vårt handlande idag, och alla dagar. Nåd, och kärlek. Amen.

9e3 Goda förvaltare 110821

Dagens text talar rakt in i dagens situation. Med en börs i kaos, med budgetuppgörelser som tar månader, med minskande resurser, med räntor som hela tiden höjs, kan många av oss känna igen oss i oron för framtiden och känslan av att vara bunden, nästintill förslavad, av en ekonomisk situation som verkar bli allt värre för varje dag.
Och än värre är det ute i världen.

Händelsen på den rike mannens gård kunde ha skett var som helst i världen idag. Arbetare på frukt- och kaffeplantager är skuldsatta upp över öronen, och tvingas hela tiden skuldsätta sig mer. De får betalt i specialpengar som bara går att använda i företagets affär, där priserna är många gånger högre än i andra affärer, och när de inte kan betala för den dagliga maten, sätts det upp på deras skuldnota. För att minska skulden börjar även barnen arbeta på plantagen, och så går slaveriet i arv.
Förvaltaren är ingen rik människa, utan snarare en av dem, men en som lyckats ta sig ur på något sätt, fått lite utbildning och börjat arbeta på kontoret, eller med att övervaka arbetarna på fälten. Säkert var han illa omtyckt, en förrädare, och säkert insåg han att det skulle bli omöjligt att arbeta intill sina forna underlydande om han skulle få sparken. Så han började ägna sig åt lite kreativ bokföring. De skuldsatta fick hoppet tillbaka. Kanske skulle det vara möjligt att ta sig loss, kanske behöver inte barnen arbeta utan kan gå i skolan istället? Förvaltaren blir plantagens hjälte, och när ägaren inser vad som hänt, är det för sent att göra något åt det. Antingen går han emot förändringarna, och får hela plantagen emot sig, eller så bekräftar han dem och blir hjälten, och kanske får lite lägre inkomster, fast i längden bättre förtjänst. Valet kan inte ha varit särskilt svårt.

Den här ohederlige förvaltaren efterskänker skulder, förlåter skulder, och gör han det även om det inte är hans skulder att efterskänka. Han ger hopp åt de som varit utan hopp, en framtid åt de som inte haft någon. Med vilka medel som helst. Han använder den ohederlige mammon för att skänka hopp, ungefär som vi kan använda pengar för att göra livet drägligare, eller ens möjligt, på Afrikas horn, han går till extremer i sin gärning, och han visar sig tjäna Gud.

Skuldsaneringen på den rike mannens gods gav människorna hoppet åter. När vi ber Vår fader, eller för all del Fader vår, ber vi att Gud ska förlåta våra skulder. Inte synder, skulder. Och förlåtelse, det är i den absoluta kärnan av vår kristna tro.
För allt tillhör Gud. Pengarna, arbetet, oljan och vetetunnorna. Skatterna och aktierna, den torra jorden och den bördiga. De svältande barnen och de förslavade kaffearbetarna. Allt tillhör Gud. Och förvaltaren går Guds ärenden. Skulderna efterskänks å Guds vägnar. Med hjälp av oärlighet, tårar eller våld betalas mänsklighetens skulder, och den som betalar är Kristus själv.

En berättelse om ekonomiska oegentligheter i första århundradets Palestina, kan lika väl vara en berättelse om mänsklighetens skuld till sin förste husbonde, och om hur den husbonden inte är som plantageägaren, utan en som vill befria. En som vill upprätta och ge hopp. En som gör det ologiska möjligt, och det osmakliga vackert. Brottet blir det som försonar.

Hur ska vi då förstå detta mitt i våra liv av amorteringar och krisbesked? Pengar är dåliga herrar, men goda tjänare. Det är upp till oss att låta den salomoniska devisen bli sanning även här och nu. Hur ska Sveriges och världens rikedom fördelas rättfärdigt, hur ska vi kunna hjälpa? Var är de skulder vi kan efterskänka, hur ska vi tjäna Gud istället för mammon?

För några dagar sedan skrev en av världens rikaste män, Warren Buffett, en insändare i New York Times. Rubriken var ”Stop Coddling the Super Rich”, ungefär sluta klema med de superrika, och hans poäng var att han, och majoriteten av de andra galet rika människorna i USA inte på något vis var intresserade av fler fördelar ekonomiskt sett. De vill inte ha fler skattelättnader eller speciallagstiftning för att göra sitt liv ännu mer framgångsrikt. De vill vara en del av det samhälle som gett dem deras rikedom, och de vill hjälpa till.
Jag läste artikeln med stegrande glädje. Vi blir ofta matade med ”sanningen” att de rika och företagen kommer att lämna Sverige om inte de får fler förmåner eller vad det nu kan vara. Likadant hörs retoriken i USA, och sällan är det någon som uttalar sig så här. Men med en viss självklarhet konstaterade Warren Buffett att han och många av de andra superrika han känner är hyggliga personer som vill göra världen bättre.
De, precis som vi.
Tillsammans. Bara tillsammans, med Kristus mitt ibland oss. Med evangeliets glasögon, med insikten om att tro levs i vardag lika väl som på söndag, med plånboken och fondplaceringarna och valet av kaffesort lika väl som i knäppandet av händer på kvällen. Det måste börja med oss, här och nu. I den gode förvaltaren Jesus fotspår.

nationaldagstal 2011

Jag har rest en del i världen.
Jag har gått i fattiga områden i Grekland, åkt kanot på Orinocofloden i Venezuela. Jag har arbetat med barn från innerstadsgettona i Baltimore i USA, och sett de bepansrade polisbilarna på gatorna i nordirländska Belfast. Och aldrig har jag varit så stolt över att vara svensk som när jag sett detta.

Jag har också talat mycket med vänner i många olika länder, hört deras berättelser. Vi har skrattat ihop, gråtit ihop, kämpat mot svåra odds ihop. Vi har firat gudstjänst på många språk och delat varandras liv. Och det som förenar oss är så mycket mer och viktigare än det som skiljer oss åt, och ändå, visst är jag stolt över att vara svensk.

I mitt liv som präst har jag också fått förmånen att lyssna på många berättelser på hur det var förr här i Sverige. Jag begravde en man vars syster var en av de sista som såldes till lägstbjudande. Jag talade med en kvinna vars släkting flydde fattigdomen och svälten i Sverige, men aldrig nådde Amerika, eftersom hon dog i isvattnet runt Titanic.
Och jag känner så stor tacksamhet över att vara svensk idag.

Min mormors mor flyttade till Amerika, hon också. Hon kom tillbaka på semester, och träffade min mormors far, och blev kvar. De fick många barn, hade en affär tillsammans, hon sydde kläder till folk i byn, och ändå, när han plötsligt dog, var hon omyndig och fick inte längre fatta sina egna ekonomiska beslut. Jag är glad, och tacksam över att jag är svensk idag.

Och ändå sägs det att min generation är den första som har det sämre ekonomiskt än sina föräldrars. Vi har större skulder, en svårare situation på arbetsmarknaden, svårt att hitta bra bostäder. Det kan tyckas finnas fog för att muttra att det var bättre förr, men idag är jag här för att säga att jag är så glad, och så tacksam, för att leva i Sverige idag.

Det är klart att det finns saker att vara ilsken över. Det är klart att man kan vara missnöjd eller ledsen över sådant som inte fungerar. Jag vet att jag, och många med mig i min generation, inte ofta nog uttrycker vår tacksamhet över att ni byggde det här landet till den fantastiska plats att leva på det är. Här, och nu, vill jag säga tack.

Tack för att ni drev reformer som du-reformen, som visar på allas lika värde. Tack för att ni kämpade för att män och kvinnor ska ha samma förmåner och plikter. Tack för att ni arbetade och byggde landets välstånd. Tack för att ni därigenom, och genom hur ni röstade, gav generationer efter generationer av skolbarn och ungdomar en gratis utbildning, och gratis sjukvård.

När jag resor runtomkring i världen är det detta som mina vänner känner till. De ser på Sverige med beundran och en smula avund, och önskar att de kunde reformera sina länder till att bli som vårt – en plats som, i deras ögon, ger människor värdighet.
Och de ser, och har länge sett, hur Sverige inte bara bryr sig om svenskarna, utan har ett klappande ömt hjärta för världens svaga. Det sägs att ett samhälle aldrig kan mätas bättre än genom hur det behandlar sina svaga. Vi svenskar har varit internationalister, igenom det att vi har velat värna inte bara våra egna, utan hela världens svaga. Det är vackert, och det är stort, och det är något att vara stolt över.

Idag ser vi den omsorgens konsekvenser här, i vårt Malmö, och i hela Sverige. Vårt land har alltid varit öppet för internationella influenser, tagit in nya intryck och gjort dem till våra. Kåldolmarna, sidentyget, porslinet, glassen...listan är lång, och inget av detta har gjort oss mindre svenska. För att vara svensk är inte att tycka om vissa saker, eller att ha en viss religion, eller ens ett visst utseende. Länge har det svenskaste av svenska, vårt kungahus, fått tillskott i form av gemåler från olika länder runtomkring i Europa. Länge har resor runtomkring i världen varit naturligt för svenskarna. Och nu är det lika naturligt, förvisso inte utan kontroverser, att vara svensk och ha mörkbrun hy, eller vända sig till Mecka i bön. Vårt Sverige förändras, som hon alltid har förändrats, och det är fantastiskt och inspirerande, och det gör mig stolt, att vara svensk idag.

Min Gud, den som vars tjänst idag har kallat mig hit för att hylla Sverige, är en Gud som inte bryr sig om nationalitetsgränser. Men det är också så att denna min Gud har kallat oss alla till att göra vårt bästa för vår nästa. Att se den lilla människan, att bry sig om främlingen, att öppna våra hem, och vårda våra svaga. Detta är att göra Guds verk, och därför kan jag säga, utan några större överdrifter, att ni, och jag och min generation, och förhoppningsvis min dotters generation, har gjort och gör och kommer att göra vårt bästa för att skapa en liten bit av himlen på jorden. Ja, med det i tankarna kan jag säga – jag är stolt över att vara svensk.

Länge leve Sverige!

Sermon 5th Sunday in Easter

John 14:1-14
“Do not let your hearts be troubled. Believe in God, believe also in me. 2In my Father’s house there are many dwelling places. If it were not so, would I have told you that I go to prepare a place for you? 3And if I go and prepare a place for you, I will come again and will take you to myself, so that where I am, there you may be also.
4And you know the way to the place where I am going.” 5Thomas said to him, “Lord, we do not know where you are going. How can we know the way?” 6Jesus said to him, “I am the way, and the truth, and the life. No one comes to the Father except through me. 7If you know me, you will know my Father also. From now on you do know him and have seen him.” 8Philip said to him, “Lord, show us the Father, and we will be satisfied.” 9Jesus said to him, “Have I been with you all this time, Philip, and you still do not know me? Whoever has seen me has seen the Father. How can you say, ‘Show us the Father’? 10Do you not believe that I am in the Father and the Father is in me? The words that I say to you I do not speak on my own; but the Father who dwells in me does his works. 11Believe me that I am in the Father and the Father is in me; but if you do not, then believe me because of the works themselves.
12Very truly, I tell you, the one who believes in me will also do the works that I do and, in fact, will do greater works than these, because I am going to the Father. 13I will do whatever you ask in my name, so that the Father may be glorified in the Son. 14If in my name you ask me for anything, I will do it.

Friends, I am truly sorry to see you here. Let me explain.

I am guessing you have heard about a certain American pastor that predicted the Rapture to happen yesterday, starting at 6pm, New Zeeland time.
Now, what it this Rapture thing anyway? This is what Wikipedia says about it:
In Christian eschatology, the Rapture is a reference to the being caught up referred to in the Biblical passage 1 Thess 4, when in the End Times the Christians of the world will be gathered together in the air to meet Jesus Christ.
... and the dead in Christ shall rise first: Then we which are alive and remain shall be caught up together with them in the clouds, to meet the Lord in the air: and so shall we ever be with the Lord.

Now, pastor Harold Camping has received a lot of attention for his predictions. 3 million faithful Christians are supposed to be brought up to Jesus at the first coming, the day of Judgement. Yesterday, according to Camping. The second one, the end of the world, will be in five months. The time until then will be a torment, a time of chaos and horror. Starting today, apparently.

Hence my sadness in seeing you here today. You, like me, have not made the cut. We are all doomed, according to Harold Camping. I do not know if pastor Camping himself made it. This is not his first prediction, and there are many like him. Somewhere, sometime, someone is always predicting the end of the world. Sometimes it's one of those famous sign-carrying lunatics known from American movies. Sometimes it's an Internet savvy pastor. Sometimes it's worried environmentalists. Sometimes amateur astronomers. The end is near.
Our text today seems to agree. Jesus says goodbye to his friends, and tells them that he will return and bring them with him, when the time is right. If pastor Camping is right, that is what happened yesterday. We were left behind, and also according to Camping, it is now too late for our redemption. We missed the boat. No Heaven, no salvation.
This is where this whole sensational story becomes personal to me, and I get angry.

Who is he, to put restrictions on God's grace?
Who is he, to claim to know God's plans?

Oh, the end is near. Of course it is. We do not know what tomorrow brings, we do not even know what happens after this service is over. The end of each one of us, of me, of you, and by all means, the end of the world could happen anytime. And there is not a single thing we can do about it.
Jesus knows this. Jesus knows how frightening the unknown future is, and therefore his words resound through centuries: Do not let your hearts be troubled. Believe in God, believe also in me. Don't be afraid. Don't be frightened.

Pastor Camping and the likes of him might not scare you. Maybe you're not even afraid of an ecological collapse or terrorists. But somewhere there is something that makes you afraid, and Jesus tells you: Do not let your heart be troubled. He knows, and he cares. Are these the end of your days, he will listen to your final breath. Are your nights haunted by images too scary to remember, he will share them with you. Are you sometimes paralyzed with fear for your loved ones, rest assured Jesus is too.
And that is how you know that pastor Camping and the others are not Jesus' messengers. He would not send anyone to scare you to obedience or rightousness. Jesus loves people to grace, to mercy, to life. There is no set number, there are many many rooms. Do not let your hearts be troubled.

predikan 4 söndagen i påsktiden

Vad innebär Jesu kärlek?

Det måste vara den grundläggande frågan i den här texten, eftersom vi ska älska som han gjorde, och gör. Bakom alla upprepanden om förhärligande, ett kyrkligt och bibliskt storord som är svårförklarat idag, döljer sig en till synes enklare sanning. Kärleken tog honom hit. Jag säger till synes, för enkelheten bedrar.

Vi lever i ett bombardemang av ordet kärlek. Bönder söker den på tv, artister sjunger om den konstant, mer eller mindre väl. Igår kväll pumpades kärleksbudskap ut i hela Europa genom Eurovisionsschlagerfestivalen, och det finns inte en damtidning som inte berättar om kärlek på ett eller annat sätt. Böcker skrivs om kärleken, hjärtan tatueras på unga älskandes armar, och bröllopsindustrin gnuggar händerna nu när säsongen närmar sig. Vi lever i ett ständigt rosaskimmer, och då blir det märkligt med Jesus uppmaning att vi ska älska varandra, för det är ju det vi gör. Eller?

Kanske menar han något annat.

Det vilar inget rosa skimmer över den här kvällen när Jesus äter sin sista middag med sina lärjungar. Evangelisten berättar till och med om hur det är natt. Och mörkret hänger tungt inne i rummet när Jesus avslöjar att en av lärjungarna ska förråda honom. Efter att Judas har gått, talar Jesus om kärleken. Älska varandra, så som jag har älskat er. Och mörkret tätnar när ingen av lärjungarna tycks fästa sig vid orden, utan istället vill veta vart han ska. Och Petrus, den tvärsäkre, får veta att han ska förneka sin älskade Mästare.

Nej, den är långt ifrån rosaskimrande, den här kvällen. Långt från champagne och praliner och storslagna kärleksballader. En helt annan melodi spelas ut i Jerusalem, ett helt annat drama, och ändå är kärleken i centrum.

Så vad innebär Jesu kärlek?

Tidigare i Johannes evangelium har kärleken behandlats på ett sätt som ofta beskrivs som lilla bibeln: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, så att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. För vad är det som kärleken gör? Kärleken ger liv. Och hur gör kärleken detta? Genom att dela.

Genom att dela våra liv, genom att dela med sig av sig själv, genom att dela vår död, visade Jesus sin kärlek till oss. Inte för att det krävdes av honom från en blodtörstig offergud, utan för att det var den yttersta konsekvensen av kärlekens delande. Jesus valde att låta sin egen kärlek till oss driva honom till döden.
Utan att förebrå honom som förrådde honom, utan att förbanna sina plågoandar, utan att fördöma sina domare.
Han delar allas vårt smärta och allas vår död. Han delar utanförskapet, utsattheten, sårbarheten, sorgen, smärtan. För att hans kärlek driver honom till att dela hela vårt mänskliga liv. För honom är ingenting främmande, och han ser och älskar även den mest föraktade i vårt samhälle. För Jesus finns inga gränser. Och följaktligen kan inte ens dödens gräns hålla honom tillbaka.
Kärleken drar honom, driver honom, till liv igen. Han har sett all sorgen och smärtan, han har delat den, och nu vill han gå med oss, genom döden, till livet. Jesu kärlek är drivkraften som drar honom genom döden till livet, eftersom kärlekens ärende, och Jesu ärende, är liv.

För oss innebär detta att om vi ska älska varandra som Jesus älskar oss, så ska vi älska varandra genom död, elände och misär, till liv. Vi ska vilja varandras liv. Vi ska dela varandras bördor, för endast genom att dela smärtan kan vi visa på kärleken som leder till livet.

En lärjunge jublar inte över någon annans död eller smärta, eftersom vårt ärende är livet. Oavsett om den andra är en terroristledare eller mobbare. Hans eller hennes liv var önskat av Gud, och hans eller hennes död är sörjd av Gud.
En lärjunge är inte en moralpredikant som förmanar och fördömer, nej, en lärjunge delar misslyckandets smärta. I våra församlingar ska finnas plats för den som inte kan orden, eller inte orkar stå upp, eller inte klär sig snyggt nog. Vi är en gemenskap av människor med brister, sorger och glädjeämnen, allihop, och vi ska dela dem med varandra.
En lärjunge vandrar bredvid, istället för att stänga grindar i andra människors ansikten. Vårt uppdrag är inte att sätta gränser för andra, oavsett om det är på grund av andra människors ursprung, ekonomiska status, sexualitet, historia, hårfärg, sångröst, eller vad det än må vara. För ett vandringsfolk fungerar inte stängsel och grindar.
En lärjunge är käppen och staven som tröstar i dödsskuggans dal, inte en som vägrar gå trappan ner. Vi ser inte med distans på andra människors sorg och förtvivlan. Kan vi inte göra något annat, så kan vi be. Be så att knäna värker, och därmed vandra osedda bredvid i den mörkaste dalen.

Jesus kom inte för att göra elaka människor snälla, utan för att göra döda levande. Det är hur kärleken fungerar.

Och där finns också kopplingen till bröllopstårtorna och de romantiska komedierna. Budskapet vi översköljs med är att människor som älskar ska dela sina liv med varandra, och genom detta få ett bättre liv. Allt det andra; det rosaskimrande fluffiga gulliga, är bara dekoration på en sanning som inte borde behöva dekoreras. Att dela ger liv. Det är bekant. Jesus delar vårt smärta och vår död. Det ger oss liv.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Gud Fadern är förhärligad i Jesus, och Jesus i honom. De två är ett. Så älskade Jesus världen, att han gav den sig själv, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Och vidare: Så ska vi älska världen, att vi ger den oss själva, så att vi inte ska gå under utan ha evigt liv. Så ska alla förstå. Så ska alla få liv, och liv i överflöd.

Sermon Easter 2011

It is not all a bad dream. It all happened.
For Mary Magdalene it seems like she is waking up. There he is, standing right before her, talking to her, just like before. She is crying, tears flowing down her face, and she so desperately wants him to hold her and tell her that everything will be like it was, that everything is alright. She moves to embrace him.
And he sets her straight.
"Do not cling to me."
It must have felt like a slap in her face. He's back, and she can't hold him? But this, my friends, is important. Because however much Jesus loved Mary Magdalene, he did not come back for her sake. He did not come back for Peter's sake, or for the beloved disciple's sake. He came back for your sake. For my sake. And that is why he cannot let his friends cling to him, cling to their dreams and ideas of what he was to become. One person's idea about who Jesus is cannot be allowed to be the only idea. One congregations reading of what happened there by his tomb count be the only one for the whole of Christianity, and one church's interpretation should never be the rule for everyone else. But we want it to be. We so desperately want Jesus to make sense to people the way he makes sense to us, and so we cling to what he was, what we think he is, and our images.
But the message to all of us, when he stands there in front of Mary Magdalene, is: Do not cling to what he was. Do not cling to your old dreams of what he would become. Do not cling to your images and ideas. Jesus is something, someone completely different.

The other disciples get the same message. All of a sudden he is right there, in their midst, in spite of doors and walls. Smiling and offering Thomas, the doubting disciple, his wounds.
It could have been different. He could have proclaimed it all a bad dream, telling them that all was ok now, that evil can't touch him, or them, that they all are safe from harm and that he was ready to take over the reign of Palestine. But he doesn't.
His scars were real, just like his death was real. And he will not take away all your hurt, all your scars and wounds. He will share them, just like he shares your death. And it is through that, that he changes everything.
Jesus is something, someone completely different, and he makes everything different.

From here on everything is different. Mary is no longer "just" a female disciple like the other female disciples, she becomes an apostle. Peter has had to face his biggest failure ever when he denied knowing Jesus, and now realizes that Jesus is alive to talk to him about it. I can only imagine how devastated and deeply afraid he must have been, how small this the greatest of the disciples must have felt. Thomas makes a complete turn and becomes one of the great evangelizers.

Because Jesus call them, and call us.
To not search for the living among the dead, but instead the dead among the living.
To go places we would never have dared.
To not fear life, and not death.
From here on, everything is different.

Jesus is hard to hold on to…Always has been. Ever since he was a boy and slipped away from his parents to go to the temple all alone, he never did what was expected.
Every time we think we have hold of Jesus, he won't stay long because he has places he wants to take us, people he wants us to meet. Jesus is free of the grave and roaming at large in the world now. He will not let himself be held, confined, clung to. And he offers you, and me, freedom. Freedom from fear, from confinement in our ideas, from other's expectations of who we are supposed to be.
But if Jesus is going to free us from the grave of fear, we have to let go of it ourselves. We have to die to it first. If we are intent on holding onto our fear, Jesus will not be able to lead us to a future of hope.

Don't cling to fear. Don't cling to your images of Jesus, of the right church, of the right way to believe. Don't cling to death.
But cling to hope, to love, to life, and offer it to everyone you meet. From now on, everything is different. Christ is Risen! Alleluia.

Predikan Palmsöndagen 2011

Det finns ögonblick när allting stannar upp. Som små pauser i tillvaron, små sekunder som sträcks ut till evigheter, och ibland är det i de stunderna, de sekunderna, som himlen når oss.

Jesus samlar kraft hos sina vänner. Han är i Betania, hos Maria, Marta och Lasaros, och ska strax fortsätta till Jerusalem. Han vet med all sannolikhet att detta är den sista gången han kommer att träffa dem. Sist de sågs var huset i kaos och Lasaros död, och Maria nästan anklagade honom för att inte ha stoppat hennes brors död. Nu är det ett hus fyllt av liv, men det är någonting som ligger i luften, en känsla av stora ting på gång. Fast kanske är det större ändå. Alla är på helspänn. Den här gången kommer Jesus med en annan gåva än sist. Då skänkte han dem Lasaros liv. Nu ska han skänka dem sin egen död.

Här i huset, där Marta pysslar och ordnar, och Maria lyssnar, där lärjungarna inte förstår och Judas förstör stämningen, har allting skett som om vore det en repetition. Det sker här, och det kommer att ske i morgon, och under veckan som kommer. Dramat spelas upp.

En man dog, och världen rasade för dem som älskade honom. Två kvinnor grät och rasade, och så levde han igen. Utanför graven träffar kvinnorna Jesus. Det har skett här, och det ska ske igen.
En måltid firas, som förvandlas till något annat, en försmak och en doft av himlen. Någon knäböjer för att torka fötter. Och Judas, som är som en av de där människorna som inte förstår när de ska hålla tyst, blir den som får stämningen att krackelera. Det sker här, och det kommer att ske igen.

Så när Jesus, med sina trötta, hårda fötter skinande av olja, säger att Maria förbereder honom för hans begravning, talar han till en publik som inte förstår att det de har hamnat på är generalrepetitionen för deras livs största drama. De, precis som vi, blir distraherade av detaljerna. Och visst säger de oss något. Nardusbalsamet, värt mer än någon parfym vi kan tänka oss, den ärbara kvinnan som mot allt vett och etikett släpper ner sitt hår, smörjningen som inte är en kunglig smörjning av hans hår, utan av hans fötter… Hon, den vanliga, talar med sina handlingar, och hon talar profetiskt. Hade hon smörjt hans hår hade hans ritt till Jerusalem kanske fått en helt annan mening. Nu smörjer profetissan hans fötter. Som till en begravning. En glimt av himlen. Tystnaden sänker sig. Doften sprider sig i hela huset, och ingen kan missuppfatta att stora ting är i rörelse. Där stanken av död knappt har hunnit försvinna, rullar nu doften av helighet in. Den är övermäktig, allgenomträngande. Precis som Guds kärlek hålls ingenting tillbaka. Maria, profetissan, visar vem Jesus är. Den som ger allt, genom sin egen död. Till skillnad från den smorde kung de väntar sig, kommer en man smord för sin död.

Dagen efter. Kulissen är redan på plats. Mot himlen avtecknar sig Jerusalems murar guldglänsande i skymningen. Vägen dit känner de sedan gammalt. Aktörerna håller på att samlas. Birollsinnehavarna är osäkra på sina repliker och hur de ska röra sig. Bovarna samlas i fjärran. Huvudrollsinnehavaren är koncentrerad. Publiken har hört talas om dramat, och platserna längs vägen är sedan länge uppbokade. De svala recensenterna vässar sina pennor, skvallerpressen hetsar upp stämningen. Har ni hört att han återupplivade Lasaros, ja, han från Betania? Har ni hört att han tänker bege sig till templet? Något kommer säkert att hända! Teaterns ägare, den romerske ståthållaren, är säkerligen nervös. Det verkar som om besökssiffrorna kommer att överträffa alla förväntningar, men vad händer om den uppeldade publiken blir besviken? Vad händer om den hypade stjärnan inte levererar?

Och när han kommer, fylls luften av en doft av nardus. När han kommer, på sin fredliga åsna istället för den segerrusiges häst, är allt radikalt annorlunda. Glimten av himlen är inte vad de hade väntat sig. Huvudrollsinnehavaren bryter med manus, rubbar allas cirklar. Men alla vet att här kommer hjälten, ridande rakt igenom deras liv. Dramat blir verklighet, handlar om dig och mig. Alla vet att det är nu det händer.
Genom hopen som trängs och ropar, genom öppningar ingen ser.
Genom sår och sprickor.
Genom ett folks längtan efter frihet, genom alla folks längtan.
Genom våra murar, faktiska och inbillade.
Genom ditt och mitt liv.
Genom Elfenbenskusten och Fukushima, genom Fridhem och Kroksbäck.

Här kommer hjälten, och han är inte som vi hoppas, inte som vi tror, inte som vi tror oss behöva. Han bryter manus, och det är vad som dödar honom till slut. Och det är vad som för honom tillbaka. Han är någonting alldeles eget, och runt omkring honom sprider sig doften av nardus. Stanna upp, släpp ner ditt hår. Ta emot gåvan. Hans liv för ditt. Hosianna!