Det finns ingenting farligare än religion utan Gud.
Vi har sett så många exempel genom historien: korståg och kättarprocesser, självmordsattacker och krypskyttar. Varje gång Guds namn målas på en stridsvagn eller fana som bärs i strid, varje gång korset dekorerar ett raketgevär eller syddes på ärmen av en uniform. Varje gång Jesus kallas för att försvara vårt sätt att leva, varje gång kristendom hålls upp som ett moraliskt lackmuspapper för ”de andra”. Varje gång vi har blivit så fulla av oss själva att det inte längre finns plats för Gud.
Kristendomen är inte en morallära.
Vår religion är inte ett recept för att göra oss bättre än alla andra.
Och vår religion är inte kompatibel med maktsträvanden och rikedom.
Det svider, jag vet.
Stående här, i auktoritetsposition, med det glimmande silverkorset på väggen bakom mig, med sidenmässhaken på, med rätten att tala och privilegiet att sitta längst fram. Jag vet hur Jesus ord svider. Men om de inte hade svidit, hur illa hade det inte varit då?
Självrättfärdiga, självupptagna hycklare till religiösa ledare har vi alla sett och hört om. Det kan vara så obetydligt som någon som insisterar på att bli tilltalad med sin titel, eller så illa som en som uppmanar hela sin lärjungeskara att begå självmord, eller bomba andra av annan tro. De predikar nåd och fred, men uppmuntrar fjäsk och våld. Var är Gud i det?
Biskopar och andra kyrkliga ledare, präster och pastorer, har många gånger agerat som världsliga furstar. I sann fariseeisk anda har de insisterat på hedersbetygelser, fått sitta på tjusiga troner och lagt stora summor på dekorationer. Men där det inre fylls med den egna betydelsen, glöms Guds betydelse bort.
Men det finns motbilder.
Jag hörde en berättelse från sanna livet:
En kvinna åkte till kyrkan. Det skulle vara en stor jubelgudstjänst av något slag, och hon var ute i mycket god tid. Kören höll fortfarande på att repetera när hon smög in i kyrkan. Hon gick längst fram och satte sig i bänken. Tiden gick, och kyrkan fylldes sakta med folk. Bakom henne hamnade några bekanta. Vad kvinnan inte hade räknat med var att hon skulle behöva gå på toaletten. Hon lämnade sin plats, kanske lade hon en jacka där för att markera den, och sökte upp damrummet. Men när hon kom tillbaka var hennes plats tagen. Hon var inte lika konflikträdd som många av oss andra, utan knackade mannen som satt där på axeln, och upplyste honom om att han hade tagit hennes plats. Mannen log, bad om ursäkt, och i brist på andra platser satte han sig på en kudde på golvet tillsammans med barnkören. Kvinnan fick sin plats, och gudstjänsten skulle just börja, när en av de bekanta bakom henne lutade sig fram och viskade: ”Vad gjorde du!? Du körde just bort ärkebiskopen från hans plats!”
Ärkebiskopen, Anders, gjorde det enda en sann kristen kan. Han tog tjänandets position, han satte sig på golvet, han anslöt sig till barnen.
Men det räcker inte med ledarna. Detta gäller oss också.
Mitt i texten byter Jesus perspektiv, och börjar tala till lärjungarna. Det handlar inte längre om var fariséerna gör, utan om hur vi som lärjungar ska handla.
Vi ska inte låta någon upphöja oss. Inte låta någon buga för oss, inte kalla oss tjusiga titlar. Inte ens antyda att vi eventuellt kan vara bättre än någon annan, för det finns bara en som är vår läromästare, vår rabbi, vår fader, och det är Gud.
Och vet ni, här svider det till i alla våra församlingar. Kanske är det slut med nigandet för prästen, även om jag, trots min relativt unga ålder, också har upplevt det, men nog finns det emellanåt en respekt som kan slå över i vördnad för prästerskapet? Nog är det oerhört viktigt hur man uppför sig i gudstjänst, och att silvret är putsat ordentligt? Nog är det så, även i vår församling, att det förekommer kritik när inte någon av gudstjänstens funktionärer har utfört sin uppgift ”perfekt”? Det måste sluta. Det måste sluta nu.
Vi är alla bröder och systrar här. Ingen av oss är värd mer, och ingen mindre. Ingen av oss är perfekt, och vi gör alla vårt bästa. Men endast Gud är fullkomlig.
Vi firar vår gudstjänst av glädje och tacksamhet mot den Gud som givit oss allt. Vi firar den med tyngda hjärtan ibland, och med lättad blick ibland. Vi firar den med Jesus mitt ibland oss, och med Andens vindsus i våra öron. Och om det är så att det enda vi kan tänka på i vår gudstjänst är hur någon går fel eller ser osäker ut eller säger fel, då tystnar Andens sus. Då lyssnar vi mer på oss själva, då sätter vi oss i Guds plats och dömer andra. Det måste sluta, och det måste sluta nu.
I texten säger Jesus att folket ska göra som de skriftlärda säger, men inte som de gör. Idag är det jag, och mina kollegor här, och några av er, som är de skriftlärda. Idag lovar jag er att mina handlingar ska matcha mina ord. Och jag vill be er att se djupt in i era hjärtan och lova samma sak. Våra handlingar, vårt tjänande, är det synliga beviset på vår tro. Och eftersom vår tro är nåd och kärlek, låt det bli vårt ledord för vårt handlande idag, och alla dagar. Nåd, och kärlek. Amen.
1 comment:
Post a Comment