Predikan Första söndagen i Advent 2010

Jag antar att ni, precis som jag, har rätt så bestämda åsikter om hur en kung bör vara. Och jag antar att ni också, precis som jag, har ganska så klara åsikter om hur denne kung bör uppföra sig.
Att umgås med lössläppta kvinnor, näst intill kriminella och folk som förtjänat sina förmögenheter på att utnyttja andra tillhör nog inte riktigt den moral vi förväntar oss av kungligheter, inte sant?

Därför var folk också mycket besvikna och undrande inför Jesus.

Inte nog med att han umgicks med prostituerade och förrädare, han hade dessutom fräckheten att hävda att dessa var hans systrar och bröder, och att de hade någon slags rätt att vara nära honom. Han stod för sitt handlande, han smög inte med det, och han fortsatte att stå för det.

Det är naturligtvis inte alla som har den här typen av umgänge som gör det för att bevisa något. Inte ens alla som får böcker skrivna om sig som har tänkt sig att vara en förebild för framtida generationer. Ibland blir det bara som det blir.

Men Jesus, han är inte en kung som andra.

Inte för att han är större och mäktigare och smartare och mer kunglig än andra. Och skarorna som väntade vid porten borde ha kunnat förstå att den här kungen inte riktigt fungerade som alla de andra kungarna de hade sett passera. Han är inte ens en krigarkung som kommit för att befria folket.
Nej, det här är en narrkung.
En mes.
En som kommit för att bli mobbad och hånad.
Den som är längst ner på rangskalan, en riktigt kunglig hackkycklig. Han har ju inte ens en egen åsna.

Men folket hyllar honom ändå. Vi gillar våra kändisar. Vi tycker om att upphöja människor till det omöjligas gräns. Och de flesta spelar med. Många som hamnar i den här situationen tror sig faktiskt vara lite bättre eller finare, ha lite mer rätt till rikedomar och uppmärksamhet och privilegier, och uppför sig sedan därefter. Men inte den här kungen. Han, Jesus, vet att han har kommit med något helt annat. Han vet att folket kommer att vända sig mot honom. Han vet att ett kungaliv som började med en födsel i ett stall och fortsatte med landsflykt får sitt rimliga avslut på en avrättningskulle.
Han vet att makten inte klarar av en annan slags kung, men han vet också att hans makt är av en sort som varar. Han behöver inte vara rädd för statskupper och paparazzis, inte för rykten eller revolutioner.
Hans makt är en som kräver förändring, en som frodas i det tysta och undangömda.
Hans makt skänker fred till de som misströstar, och skakar om de som är tillfreds.
Hans makt är kärlekens makt, och den talar med de fattigas röst.

Nej, Jesus är inte en kung som vi tänker oss att en kung bör vara.
Pompan och ståten får andra ta hand om. Ceremonier och tjusiga statsmiddagar lämnar han åt andra slags högheter. Men de lössläppta kvinnorna, de näst intill kriminella och de som förtjänat sina förmögenheter på att utnyttja andra, dem sluter han till sitt hjärta och bjuder in till fest. Inte bakom stängda gardiner, utan öppet som en famn. Den här kungen är en tjänare, en av dem som helst inte ska synas utan bara verka. Den här kungen identifierar sig så med denna världens mest föraktade att han säger till oss, genom århundradena, att vi varje gång vi baktalar eller förnedrar någon av dessa, gör det mot honom.

Han rider in i Jerusalem på en åsna. Hyllad och välkomnad som en kung kommer Jesus. Barnet som en gång föddes i ett stall rider mot sin död, och folket ropar Hosianna. Upphöjd och nedstörtad. Längst nere, där han själv valde att vara. Där han alltid vandrar. Bland Stadsmissionens klienter och utnyttjade lantflickor runt Stureplan. Nej, det är ingen vanlig kung vi välkomnar idag. Men det är kärlekens kung, och hans är makten som varar.

predikan minnesgudstjänsten 2010

För ett år sedan dog en av mina vänner. Han hade cancer, och vi visste alla att det inte fanns något större hopp om tillfrisknande. Alla utom han, verkade det som. Han envisades med att göra upp fantastiska planer för resor som han och hans flickvän skulle åka på, saker han skulle se, konserter de skulle gå på. Till slut brast det för en av hans syskon som gråtande frågade honom om han inte förstod att inget av detta skulle bli verklighet. Vid det laget befann sig min vän på hospice, och det är klart att han visste. Men han ville inte låta döden vinna före tiden var inne. Fram tills döden var ett faktum tänkte han leva, och leva fullt ut. Och det gjorde han. Och hans lugn och hopp besegrade rädslan.

Min dotter ritar dödskallar med hjärtan till ögon. Hon är sju år, och för henne har döden just blivit verklig när vår katt dog. Hon fick hålla den kalla pälsiga kroppen, och hon gråter fortfarande. Kattens matskålar står kvar på köksgolvet, och vi pratar om hur mycket vi saknar katten. Men döden, den var en fiende med kärleksfulla ögon. Katten hade också cancer, och tumörerna på hennes mage blev större för varje dag. Vi klappade och kramade och var överens om att så länge livet var värt att leva för vår katt, skulle hon få leva det fullt ut. Och när timmen var inne var vår dotter inte längre rädd.

Men jag är rädd för den. Döden alltså. Jag är livrädd att någon jag älskar ska dö. Jag är livrädd att jag ska dö själv, och lämna dem efter mig. Och kanske tänker någon av er att det är för att jag är ganska ung, men det blir värre för varje år. Det är som i Hasse och Tages kända Harrisburgsketch – det har inte hänt än, och därför är det alltmer sannolikt att det kommer att hända. Och jag vet det ju. Förr eller senare kommer någon av dem att dö. Vi gör ju det, vi människor. Men vad jag inte vet är hur det kommer att bli. Visst har jag förlorat människor jag har tyckt mycket om, visst har jag gråtit så att det inte verkat någonsin ta slut. Men hur blir det nästa gång? Hur blir det om döden kommer ännu närmare?
När döden ler mot mig, kommer dess ögon vara hjärtan, eller bara tomhet?
Kommer jag att kunna leva fullt ut, som min vän, eller kommer jag att ge upp?

Jag vill lära mig av min dotter och av min vän. I den mörkaste dalen är Gud med mig. Det finns något trösterikt i att tänka sig döden med hjärtan till ögon. Som ett uttryckligt tecken på orden om kärleken i Första Korinthierbrevet: ”Allt tror den. Allt bär den. Allt hoppas den. Allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.”
Inte ens döden kan släcka kärleken. Även där, i den mörkaste dalen, finns den för att trösta och leda. Även där är Gud.

En av de vanligaste sakerna Gud meddelar människorna i Bibeln är budskapet ”Var inte rädd.” Herdarna på ängen får höra det, Maria får höra det. När det stora och ofattbara kommer, då reagerar vi med rädsla. Och större än döden, vår egen, och den som drabbar de vi älskar, blir det inte. Värre fiende kan vi inte tänka oss. Vi har all anledning att vara rädda. Och ändå säger Gud det till oss om och om igen. Var inte rädd. Var inte rädd. Jag är med dig. Du ser mig kanske inte, men jag är med dig. När det är som allra mörkast är jag med dig. När du kommer ut i ljuset är jag med dig. När du hoppas och gläds, gläds jag med dig, och när du gråter, gråter jag med dig.

Och när det inte går längre, när hoppet är ute och framtiden har tagit slut, då är jag med dig. Som en dödskalle med hjärtan till ögon. Även där, då, är kärleken starkare. Ingen ska gå förlorad. Jesus ska hämta dem alla, alla de som vi saknar och sörjer. Det svaga blir starkt igen, det som är bundet till jorden får en evighet i himlen. Vi är lovade detta. Var inte rädd, säger Gud till var och en av oss, var och en av dem vi saknar. Var inte rädd. Du är min, och jag kommer aldrig att tappa dig. Var inte rädd.