söndagen efter jul 09 (betraktelse)

Vad är det som hotar dem så?
Lärjungarna, Herodes, alla de som ville stena Jesus…?
Vad är det som hotar?

Inte är det en stor armé.
Inte är det uppviglande ord. Jesus var förföljd och hotad långt innan han kunde tala. Barnen i Betlehem dödades utan att ha hörts.
Det enda människorna ville var att Jesus skulle röra vid barnen, men lärjungarna agerar som livvakter. Barnen verkar vara ett hot.

Hur kan barnen hota? Svagast, i ett samhälle där inte barnen tillmättes något värde. Utan talan, utan rätt att påverka. Synas kanske, men inte höras.

Barnen hotar på samma sätt som Jesus hotar.
Deras enda makt är kärleken de framkallar.

Vi är genetiskt programmerade till att vilja ta hand om små barn. De tar from hos oss en vilja att vara vårt bästa jag. Sätt ett par barn i varje styrelserum och regeringskansli i världen, och den skulle se annorlunda ut, för vem vill förklara för barnen att det minsann är nödvändigt att bomba andra länder eller ta bort tryggheten för unga? Vi vill vara bättre än så, för deras skull, och det hotar denna världens stora och mäktiga.

Barnens makt är kärlekens makt. De tvingar inte till sig någons lojalitet, de utövar inte påtryckningar. Genom sin blotta existens motverkar de våld och död, men också lärjungars hierarkier och statustävlingar. Och där finns den likhet vi ska eftersträva.

Jesus makt är hjärtats makt. Han erbjuder Guds rike, det som redan finns inne i oss, till dem som kan ta emot det som ett barn. Utan baktankar, utan villkor. Det går inte att tjäna på det, inte att tvinga på det. Det är kärleken, att vi har skänkts Jesus. Det är kärleken, som springer fram ut våra hjärtan som när vi ser ett nyfött barn. Det är kärleken, det största hotet mot världens fel. De mäktiga slår tillbaka, med barnamord, förföljelser och trakasserier. Men kärleken som inte strävar efter makt går inte att krossa. Bli som barnen. Guds rike tillhör sådana som de.

julnattsbetraktelse 09

Det är något alldeles märkligt och underligt med det här barnet.

Han strålade säkert inte. Jag tror inte han var så värst mycket vackrare än alla andra. Säkert inte varken längre eller starkare än andra heller. När Gud blir människa väljer han att bli rätt så vanlig.
Gud väljer att bli människa helt och fullt. Han delar ett vardagsliv. Våra vardagsliv.

Och på något sätt är det något nästan lite sorgligt med hans tillkomst också.
Han föddes inte som ett resultat av kärleken mellan två människor. Inte heller kom han till efter en passionerad natt. Han var inte ett svar på en barnlös längtan, eller ens särskilt önskad från början.
Nej, han har ingen annan anledning att finnas än vi. Och Guds längtan efter oss.
Och just precis det är väl det fantastiska och underliga med Jesus.

På grund av oss blir Gud sårbar.
På grund av oss blir Gud liten.
På grund av oss blir Gud ett barn.

För Gud älskar oss så mycket att han vill vara nära. Precis som när vi är alldeles vansinnigt förälskade och bara vill tänka på, prata om och vara nära den vi älskar. Vi är beredda att göra nästan allt för att vara så nära det bara går. Tänk dig det, så kanske en liten aning av Guds kärlek blir uppenbar.

Detta är natten. Detta är tiden. Det är nu vi står mitt i det som hände. Guds kärlek blev verklig och nära den där natten för länge sedan, och här är vi. Kärleken tog oss hit. Låt oss bära den kärleken vidare. Julen är fredens högtid, och freden, den börjar här, och den börjar nu. Med oss.

Även om vi är sårbara.
Även om vi är små.
Även om vi, till och med, är barn.
Vi bär Guds kärlek nu. Med den kan vi skapa fred.

Predikan minnesgudstjänsten 091101

Vi delar samma erfarenhet.
Vi har älskat, och förlorat. Vi har störtats ner, kastats ner i sorgens djupaste avgrund, och fruktat att vi aldrig någonsin kan ta oss upp. En del av oss kanske fortfarande är där.
Vi har delat, och delar säkert än, skräcken för ensamheten, för sorgen, för natten. Den rädsla som präglar så mycket av våra liv, och som vi vet är välgrundad. För förr eller senare förlorar vi någon vi älskar, och skräcken blir verklig.
Vi delar samma erfarenhet, om än den aldrig kan vara exakt samma. Sorgen finns i allas våra liv. För en del av oss här är den rå och ny, för andra har den blivit en del av livet sedan många år. Vi har förlorat olika människor, och sorgen efter en är aldrig riktigt samma som sorgen efter en annan. Men erfarenheten, den delar vi.

Jag har ett armband som jag bär i stort sett varje dag. På det är skrivet ord av en engelsk medeltida mystiker vid namn Julian av Norwich. Där står: All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well. Allt ska bli bra, och allt ska bli bra, och alla slags ting ska bli bra. Det är ord jag behöver höra. Ofta och mycket. Allt ska bli bra.
Även om vi sörjer nu, kommer det bli bra.
Även om vi är rädda nu, kommer det bli bra.
Även om vi är ensamma nu, kommer det bli bra.
Kanske inte i morgon. Kanske inte om ett år. Men det kommer bli bra.
Det är kanske inte lätt att ta till sig. Det tål att upprepas. Därför bär jag armbandet ofta. Jag behöver upprepa orden, för de tål att upprepas. Allt ska bli bra. Allt ska bli bra.

Samma budskap ger oss Jesus.
Ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Var inte rädda. Ingen av er är glömd av Gud. Var inte rädda. Allt ska bli bra.

I vår rädsla, i vår ensamhet, i vår natt finns det en som delar vår erfarenhet. Fullt ut, för han är med oss. Han som känner till och med hur många hårstrån vi har på huvudet. Han som känner oss utan och innan säger till oss att vi inte behöver vara rädda. Han vars käpp och stav leder oss. Våra rädslor delas av den som inte behöver frukta någonting, och vi är lovade att allt ska bli bra.


Vi delar samma erfarenhet. Vi här, och bibelns människor, och alla de där emellan. Sorgen ser inte likadan ut, men rädslan och övergivenheten går som en grå tråd genom historien. Att leva medför att förlora. Att leva medför saknad. Att leva innebär att vandra i den mörkaste dalen om och om igen, såväl som att värmas av sol och ljus.

Här, i den mörkaste dalen, är det kallt och ensamt. Här, i den mörkaste dalen, härskar rädslan och oron. Djupast ner i förlustens mörka dal, verkar det inte finnas en väg upp.
Sorgen lägger sig som ett dunkel runt omkring.

Men med Herren som vår herde finns det ett slut på saknaden. Längtan tar över. Från tron att vi aldrig mer ska ses, till vissheten om att vi en dag ska mötas igen. Inte saknad, längtan.

Längtan efter Herrens hus. Längtan efter livets vatten. Längtan efter att rädslan ska ta slut. Och framförallt, längtan efter de älskade.

Paulus skriver: ”Vi vill att ni ska veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom.”

Vi har hoppet. Vi har förvissningen. Låt saknaden vändas till längtan, för en dag ska vi få bo i Herrens hus. En dag ska smärtan och sorgen och tårarna vara över. Där finns ännu en erfarenhet att dela, en att längta efter. Allt ska bli bra, och allt ska bli bra och alla slags ting ska bli bra.

Predikan 11 efter Trefaldighet "Tro och liv"

I andra Korintierbrevet beskriver Paulus sig själv som en lerkruka, som fylls av Guds nåd och gåvor. Vi är inte guldskålar. Inte kristallvaser eller ens tennfat. Lerkrukor. Ömtåliga, enkla. I sig själva inte värda många ören, men helt ovärderliga i rätt sammanhang. Det är en klok bild. Den håller tanken fast vid marken, vid jorden och det jordiska här. Vid medvetenheten om att höra ihop, och om att det är lätt, så lätt, att skada varandra, och att vi då skadar oss själva.

Som min mosters keramikmugg som är alldeles skev och knölig, där det står "Nobody's perfect", ingen är perfekt. Lerkrus. Det är en bild som inte ger utrymme för särskilt mycket stolthet och högmod.

I vår lutherska tradition finns en medvetenhet om denna svaghet. Ingen människa är fullkomlig. Alla har vi syndat, alla är vi svaga, alla behöver vi Gud. Men ganska ofta tycks det som att det finns någon slags gradskillnad. Det finns de som är mer eller mindre syndare, de som har mer eller mindre insikt om vad som är syndigt, och de som är mer eller mindre villiga att påpeka det för andra. Och så smyger sig övermodet in, trots allt.

Jag har ägnat alldeles för många timmar under nätterna den senaste veckan åt att följa den amerikanska lutherska kyrkans stora kyrkomöte, det som kallas för Church Wide Assembly. Debatterna och diskussionerna har sänts live på Internet, och det har varit fascinerande och oerhört givande att så att säga lite på avstånd få följa en gren av Guds folk i arbete. Talare efter talare har gått upp till mikrofonerna för att försöka påverka de 1045 delegaterna att rösta i enlighet med vad just den talaren uppfattar som Guds vilja för deras kyrka och världen. Ja, för så gick retoriken. Med Bibel i hand och blödande hjärtan ställde sig unga och gamla, kvinnor och män, lantbor och stadsbor upp och deklarerade sig endast en syndare, men en syndare som sökte efter Gud. Och talade bland annat för eller emot om personer som lever i partnerskap ska få vara präster, eller överhuvudtaget tjänstgöra i kyrkan.

För en del av oss är detta en enkel fråga. Det borde den inte vara för någon.

Och vad som rörde mig och gjorde mig oerhört lycklig framför datorn mitt i natten var den ton av respekt och ödmjukhet som präglade samtalen där borta i svensktrakterna i Minneapolis. Vi är alla syndare. Allihop. Vare sig vi är hetero- eller homosexuella. Med det i medvetandet kan vi tillsammans sträcka oss efter Gud. Med det i medvetandet kan vi inte vara rädda för att släppa in dem vi inte förstår. Med det i medvetandet kan vi inte döma.

Ja, de tog beslutet att prästviga människor som lever i en fast relation med någon av samma kön. Fullt medvetna om att detta kunde hota enheten i kyrkan, var kärleksprincipen viktigare än organisationen och troheten mot det lutherska arvet och dess krav på att kyrkan måste förändras med sin tid var viktigare än rädslan för det annorlunda.

Men i salen höjdes inga glädjetjut. För att när människor ärligt och längtansfullt försöker utröna Guds vilja och kommer till olika slutsatser måste dessa respekteras. Delegaterna bad med varandra. En del grät av glädje, andra av rädsla och sorg. Naturligtvis fanns det de som ilskna stormade därifrån och de som gick hem och öppnade champagnen, men det stora flertalet såg det stora som hände, och bad.

Jag säger er, det var de som gick hem rättfärdiga.

Att bedöma andra människors liv är Guds arbete, men ibland måste vi göra det. Därför är det inte en lätt fråga, detta. Därför är människor som fariséen i dagens evangelium sådana som skadar kyrkan, och i förlängningen försvårar spridningen av Guds rike.

Det är svårt, då, att inte bli en liten smula skadeglad över Jesu ord. Skadeglädjens evangelium. Det skadeglada budskapet. De första ska bli de sista. De ska bli sist, de där som tackar Gud för att de inte är som de där andra. Som de homosexuella. Som de ljummet liberala. Som de tungotalande bibelutdelarna på stan. Som de självsäkra ateisterna. Som amerikaner, araber, Rosengårdsbor eller anarkister. Problemet är att vi ju också är sådana som tackar Gud för att vi är så bra i jämförelse med andra. Vi tackar Gud för att vi inte är som de som dömer... Och så går alltihop i en cirkel. Vi blir först och sist, oförmögna att själva genom våra handlingar, fromhet eller bön på något sätt skaffa oss himmelska extrapoäng.

Gud, var nådig mot oss, syndare. Kyrie eleison. Du, Gud, är den som har alla våra liv i din hand. Du håller vår församling ömt i dina händer, formar leran, gör oss vackra och fyller oss med liv. Väl medveten om att vi inte alltid blir ett särskilt funktionellt lerkrus fyller du oss ändå med din nåd. Trots att vi är svaga ger du oss allt. Och fast vi spiller ut dina gåvor ger du oss alltid mer.

Och då kan vi släppa in andra. Tillsammans är vi kyrka, med allt vad det innebär av imperfektion och trevande sökande efter sanningen. Korintierna var verkligen inte Guds bästa barn, och ändå var de det. Paulus skäller på dem, men räknar också upp deras gåvor. Romarna, i sin storstad med alla möjligheter och hårda hierarkier, får höra att Gud inte gör någon åtskillnad, alla har blivit friköpta.

Vi kommer gråta många gånger ännu. Vi kommer glädjas och jubla. Vi kommer rusa åstad och tvekande sätta en fot framför den andra. Som ett folk. Ett folk av alla nationer, färger, identiteter, läggningar och åldrar. Ett folk med alla möjliga slags åsikter, men med en enda Herre. En enda Gud. Ett folk med stolthet och självförakt, självgodhet och ömjukhet. Men med en enda räddning.

Människan blir rättfärdig genom tro, ej genom laggärningar. Gud gav och ger av kärlek, inte efter förtjänst.

Och i slutändan älskar Gud också fariséen. Sist i kön, ja, men inte utestängd.

Predikan 090426 ”Den gode herden” Tredje söndagen i påsktiden

Jag kommer ihåg paniken.
Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, kanske tio år, och jag skulle åka buss till tandläkaren själv. Vi bodde en mil utanför Helsingborg, och tandläkaren fanns på Råå, ungefär halvvägs in. Det är mycket med den bussfärden jag inte minns överhuvudtaget, bland annat varför jag glömde att trycka på stopp-knappen. Jag minns känslan när jag insåg att det var för sent. Jag minns känslan när jag förstod att min mamma, som inte hade särskilt gott med pengar, kanske skulle vara tvungen att betala böterna för att jag hade uteblivit. Ja, det fanns stora skyltar om det på Folktandvården där. Och mest av allt minns jag känslan av att vara fullständigt övergiven.
Jag kom mig inte för att trycka på knappen. Inte förrän vi hade kommit ända in till Söder kom jag av bussen, och började gå och springa de fyra kilometerna tillbaka. Jag tror att jag grät hela vägen, och när jag kom fram, säkert en timme sen, var det nästan att jag inte vågade gå in.
Naturligtvis blev det inga böter. Sköterskan var bara glad att det inte hade hänt mig något, och mamma kom och hämtade mig.

Men paniken. Känslan av att vara fullständigt övergiven, av att det inte finns någon utväg, den tror jag att vi alla har erfarenhet av. Vare sig vi kände den som barn, kanske vilse någonstans, eller som vuxna. När golvet försvinner under oss, när vi är i fritt fall, när allting verkar glida oss ur händerna… Ingen kontroll. Ingen som är med. Ensamt och panikslaget. Och ensamheten hotar så, för vi är flockdjur precis som fåren.

Utan en herde strövar vi vilse. Upp i bergen, ner i klippskrevorna. Fastnar i snår och träsk. Jagas av rovdjur, hotas av svält.
Och utan en herde kanske vi inte ens vågar lämna fållan. Vi trycker oss räddhågsna samman i rädsla för allting främmande, allting som kanske kan var ett hot, och betet blir magrare där inne hela tiden, men vi vågar fortfarande in ta oss ut genom grinden.

Men herden lockar oss ut. Han ropar på oss med våra namn, och vi följer honom ut, för att vi vet att ingenting kan hota oss när han är med. Om vi går vilse hittar han oss, om vi fastnar befriar han oss. I själva verket är han den som överhuvudtaget gör det möjligt för oss att gå ut, han är inte bara den som leder, han är dörröppningen också. Han visar på nya möjligheter, han öppnar vägar där det förr inte fanns några. Inget rum är slutet för honom, ingen mur för hög.

Och där den gråtande Maria sprang över viadukter och på trottoarer, där sprang Herden med. Han lämnar inget av sina får. Inte det gamla förvirrade, inte det starka och självsäkra, inte det vilsna lammet. Han undanröjer inte alla hinder, men finns där för att hjälpa om de skulle bli för svåra. Han tar inte bort all smärta, men bär den tillsammans med oss.

Den herden är Jesus Kristus. Han som så bryr sig om sina får att han blir Guds Lamm. Han som hela tiden ställer de minsta och mest försvarslösa framför alla andra. Han är den som följer, leder. Han är, som alla herdar, den som går utanför ramarna och gränserna för att vara nära sin flock. Han är den som motar undan mörkret.

Paniken har ingen grund. Ensamheten finns inte mer. Varje natts mörker följs av gryningsljus. En morgon en vår för många år sedan, i ett land långt härifrån, steg en herde ur sin grav för att åter ta upp sin stav. Hans får var skingrade, och han hämtade dem till sig igen. En del var sårade, och han förband dem. Stenen framför hans grav var bortrullad, och kvar var bara han som blev grinden till fållan. Genom honom, in i gryningsljuset, vandrar hans får. Evighetens dörrar står öppna, det finns ingen anledning att försöka smyga över muren längre. Du kan kliva av bussen tidigt eller sent, det finns ingen anledning till panik. Du är inte ensam, aldrig ensam, för med dig vandrar Guds herde. Han som kom för att vi skulle ha liv, och liv i överflöd.