Predikan Alla helgons dag 08

Mitt i finanskris och räntekaos, mitt i den amerikanska valcirkusen och all dess påverkan på våra liv, slår Jesu ord hårt. Och de klingar sant, sannare än vad många av oss hade anat för ett år sedan, eller ens för sex månader sedan.
Ve er som är rika, ni har fått ut er glädje.
Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra.
Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta.

Ve er som söker tillfredsställelse för stunden, den ska försvinna.

Ve oss.

Vi talar om att leva i nuet. Att oroa oss är inte bra, att planera är för tråkigt, men i själva verket oroar vi oss, och planerar, men för fel saker.
Vi gör upp budgetar, om vi är duktiga. Vi sparar, om vi är skötsamma.
Vi planerar, fixar, ordnar.

Men för vem gör vi det?

Inte är det för Gud, inte. Inte är det särskilt ofta ens för våra medmänniskor. Det handlar, som så ofta, om oss själva. Vi sätter oss själva i första rummet, och därmed glömmer vi det största budet: Du ska älska Herren din Gud mer än allting. Och i vår själviskhet glömmer vi också den andra delen: och din nästa som dig själv.

En människa som handlar så har redan fått ut sitt goda. Hon har handlat för sitt eget bästa, här och nu. Jesus säger inte att den människan blir straffad, hon har bara inte särskilt mycket mer att hämta ut. För även om jag samlar skatter på jorden, kommer jag få gråta. Det mänskliga livet innehåller sorg och smärta och hunger, för rika som för fattiga. Men ve den som håller sig undan allt det på bekostnad av andra. Ve den som sänker sin blick, som bara ser sig själv, istället för att klättra upp i det högsta klocktorn hon kan finna och där söka Gud.

Om du är fattig nu.
Om du hungrar nu.
Om du gråter nu.
Om du blir smädad, mobbad, för din tro.

Vet då att håller du fast, om du lyfter blicken trots allt det svåra och hårda, kommer du se att Gud är med även där. Vet att det går att hålla fast även då.

Det är enkelt för mig att stå här och säga. Jag lever ett privilegierat liv, javisst. Men jag tror inte att det finns någon härinne som inte någon gång har tvivlat på Gud. Som aldrig har ifrågasatt meningen i det som händer, eller önskar ett tydligare ingripande. Jag kan ärligt säga att det händer mig jämt. Jag ser på hur världen ser ut, jag märker hur människor mår dåligt, och jag frågar mig emellanåt varför inget händer.

Men jag frågar mig sällan vad min roll är i det hela. Och det är nog ett av skälen till att jag inte är ett helgon.

Enligt Nathan Söderblom är helgonen människor som med sina liv visat att Gud finns. Det är en vacker definition, som säger något viktigt om hur en människa bör leva sitt liv. Finns Gud ger det nämligen konsekvenser. Finns Gud ska vi också söka Gud, vi ska lyda Gud, vill ha relation med den som skapat allt, den som upprätthåller allt liv. Finns Gud borde vi vilja vara så nära som möjligt.

Finns Gud kan vi säga med tillförsikt att de som är fattiga ska bli saliga och få Guds rike, eftersom de har givit allt, och därmed ska få allt.
Finns Gud kan vi förkunna att de som är hungriga ska bli mätta, eftersom Gud ska ställa allt till rätta.
Finns Gud förstår vi att de som sörjer och gråter ska få skratta, eftersom ingen sorg ska finnas mer, och ingen klagan och ingen smärta. Gud ska torka alla tårar från våra ögon.
Och finns Gud spelar inte smädelserna någon roll, nej, de gläder oss till och med, eftersom de visar på hur våra ord och handlingar faktiskt slår rot.

Finns Gud kan vi stå där inför skaran av mångtusende änglar och helgon, och vi kan stå där med raka ryggar. För om vi har varit fattiga, hungriga och sorgsna har vi varit det i Jesu namn, och vi kan räkna oss bland de heliga.

Men det kräver att vi släpper taget. Det kräver att vi prioriterar om, trots fallande kronor och flygbolagskonkurser, och det är svårt. Vi har inte byggt vår värld för helgon. Vi lever i en tid som lovar oss lycka nu, rikedom nu. Och misslyckandet lurar hela tiden runt hörnet. Men Gud väntar där också. Och mitt i allt det andra finns möjligheten öppen. Kanske når vi som Mose aldrig dit, men utsikten från berget är vacker. Saligheten väntar runt hörnet, precis nedanför berget. Tro, och det ska bli så. Tro på Gud.

predikan mikaeli 08

Jag vet inte hur det är med er, men jag har alltid föreställt mig änglar som sittande på moln, med harpor i händerna, eller eventuellt i en stor kör samlade kring Guds tron, evigt sjungande, och det har varit en trevlig bild. Lite trösterikt och idylliskt sådär.

Hej himlarymder, kom änglahär. Höj era röster, sjung Herrens lov.

Det är så skönt och trösterikt att det finns en hel industri uppbyggd kring att tala med änglar, eller naturligtvis försäljning av tusentals änglastatyer eller bilder. Änglarna fascinerar.
Men den typen av änglar har ingenting med våra liv att göra.

När jag var liten samlade jag på bokmärken. Några av mina favoriter var just änglarna. De var stora, en del så stora att de stack ut utanför bokmärkesalbumet och följaktligen så småningom blev fransiga och vikta. Men då hade jag för länge sedan tappat intresset. I vilket fall som helst var jag allra mest fascinerad av den vackra ängeln med den ljusgula klänningen och det vågiga bruna håret. Man kunde inte se hennes fötter ordentligt, eftersom de var fast förankrade i ett moln. Hon, för det var inte minsta tvivel om att just den ängeln var en kvinna, var så nära idealutseendet jag kunde tänka mig.
Och så vänder vi oss till bibeltexterna idag. Ingenstans står det något om änglarnas utseende. På andra ställen talas det om män i skinande vita kläder, eller till och med personer som på avstånd ser ut som helt vanliga människor, men ingenstans ser vi några storvuxna gyllenhårade män med vingar. Inte heller några rosenkindade gloriabekrönta skönheter av den där bokmärkessorten. Och de enda keruber vi ser, i bibeltexter eller här i vår vardag, är våra egna barn.

Idag tänker jag att en sådan ängel inte bara är rätt meningslös, utan också i förlängningen talar om Gud på fel sätt. Jag skulle till och vilja påstå att de änglarna är närmare besläktade med dem Mikael störtar ned på jorden, Drakens änglar, än med den himmelska kören.
För den brunhåriga ängeln står still. Hon är i himlen, nöjd och fylld av fridfullt allvar. Hon verkar inte ha någon annan uppgift än att vara dekorativ. Hon bryr sig inte om någonting, och visar på en Gud som dragit sig undan, en Gud som inte längre bryr sig om människorna.

Men änglar handlar. Guds änglar är i rörelse. Och den rörelsen är en ständig resa mellan jord och himmel, de stiger upp och ned.
Det är som om himlen och jorden är en enda stor bikupa. Alla har vi våra olika uppgifter, och medan vi människor likt drönarna är fria att älska drottningen Gud, är änglarna arbetsbina. De hjälper, stöder, kommer med meddelanden, sjunger, lovprisar:

(Uppenbarelseboken 5:11-14)
Jag såg, och jag hörde rösten av många änglar som stod runt tronen och varelserna och de äldste; deras antal var myriaders myriader, tusen och åter tusen, och de sade med hög röst:
Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång.
Och allt skapat i himlen och på jorden och på havet och allt som finns där hörde jag säga:
Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet.
Och de fyra varelserna sade: Amen.
Och de äldste föll ned och tillbad.
Sången är inte en behaglig körs skönsång. Det handlar inte om hovunderhållning. Guds änglar ropar utan rast: helig, helig, helig. De påminner oss, och resten av vår jord, om var vi kommer ifrån, vilka vi är och borde vara, och naturligtvis om vem Gud är. De bär budskapet om Guds kärlek, och de följer oss medan de sjunger helig, helig, helig.

Och de försvarar bikupan mot attack.
Det är möjligt att våra liv inte rymmer tron på änglar och den eviga kampen mellan ont och gott, annat än i lördagsfilmens heroiska form. I det dagliga funderandet på om man eventuellt ska byta bank eller vilken av de båda amerikanska vice-presidentkandidaterna som är bäst tycks möjligtvis tankar på änglar vara långt borta. Men det är just där, i vardagens ständiga frågor, som änglarna verkar. Det är där striden avgörs. I mitt och ditt kök. I våra rökrutor eller vardagsrumssoffor. För att änglarnas kamp är vår, och den har flyttats hit. Ja, om det är någonting som dagens texter gör alldeles klart, så är det att änglarna i allra högsta grad har med mänskligt liv att göra. Även sjungandet runt tronen har med mänskligt liv att göra. Jakobs dröm, Natanaels bekännelse, och allra mest Uppenbarelsebokens skakande skildring av striden i himlen och dess konsekvenser.
Det har alltihop med mänskligt liv att göra.

Det handlar inte om stora luftstrider eller explosioner, det hör till actionfilmen, utan om en ständig, smågrå och vardagstrist kamp. Som kampen mot ogräset, bara med oändligt mycket större insatser.

Draken är störtad ner på jorden. Vi känner det, vi vet att allt inte står rätt till med vår jord. Guds änglar handlar, de står inte still på bokmärkesmoln, utan skyndar att ge oss sin hjälp. De pekar på vägen vi bör gå, de stöder. De vandrar upp och ner från jorden till himlen i Guds ständiga ärende att vända oss tillbaka.
Gud låter sina trogna allt gott av nåd erfara.

För vi är fria att älska Gud. Fria att dela gemenskapen med Natanael, Jakob och alla de andra. Fria att samlas kring vårt nattvardsbord i gemenskap med alla dem som gått före, och dem som kommer efter. Den eviga kampen mellan ont och gott måste fortsätta kämpas, kring matbord och framför tv-skärmar, men resultatet är redan klart. Människosonen, Jesus, vann den striden mot Draken. Inte genom svärd. Inte genom god talarkonst eller pr-trick. Han vann genom att älska så mycket att döden och ondskan inte hade en chans. Och i hans tomma grav väntade en ängel på att få berätta för kvinnorna som kom för att sörja.

Det minns vi här idag. Tillsammans med änglarna sjunger vi helig, sjunger vi Herrens lov, på så många sätt vi kan och med alla våra olika röster. Vi sluter oss till den kör som sjunger världen rätt, som placerar in oss på vår rätta plats. Sjungande får vi hedersplatsen.
Så kom himlarymder, kom änglahär, kom björn och bäver. Kampen står här och nu, och vinet och brödet på vårt bord är segerns tecken. Drakens tid är kort, och vi firar seger med hela skapelsen.