18 e 3 "Att lyssna i tro" 080921 (konfirmandupptakt)

Att vara en god lyssnare är något som värderas högt i vårt samhälle. Åtminstone säger vi att det är en bra egenskap, och framhåller gärna om vi uppfattar oss själva sådana. Men världen premierar snarare en god talare än en lyssnare, och plötsligt finner sig lyssnaren vara den som ingen lyssnar på.

Men vi borde lyssna mer på lyssnarna. De som vet vad som rör sig under ytan, de som får höra människornas yttersta önskningar och drömmar. Det är från lyssnarna, inte talarna, som vi kan förstå människorna, det är från dem sanningen kommer. Och främst bland lyssnarna är Gud.

Det finns en film som heter Bruce den Allsmäktige. Det är en fånig komedi om den självupptagne reportern Bruce, som en dag får vikariera som Gud. Han njuter av makten och använder den för egen vinning, men när han öppnar sin dator och kollar eposten, ligger där hundratusentals böner och väntar på honom. Han börjar öppna några, men inser att han aldrig kommer kunna läsa alla, än mindre besvara dem, så han beviljar bara alla böner utan att lyssna. Resultatet blir kaos. Massor av människor vinner på lotterier, men de vinner väldigt lite, eftersom pengarna i potten inte räcker till någon storvinst. Det blir märkligt väder, än sol, än regn. Och Bruce inser så småningom att han inte räcker till som Gud. Eftersom detta är en amerikansk må-bra-film, blir naturligtvis allt bra till slut. Gud tar kommandot, och på kuppen har Bruce blivit en bättre människa. Han har lärt sig att inte alltid sätta sig själv i första rummet, att lyssna, och att lita på Gud.

Poängen jag vill komma till är ju att Bruce började lyssna till Gud, och blev medveten om hur Gud lyssnar på honom. Och genom det lyssnandet blev också Bruce till slut medveten om vad som var allra viktigast i hans liv.

I dagens evangelietext går en man ut och hittar en skatt i en åker. Han gömmer den igen, för att sedan köpa åkern med skatten. Jag tror att vi är många som kan känna igen oss. Kanske det är det perfekta plagget jag har hittat i affären, och det enda som är kvar i min storlek. Då gömmer jag det någon annanstans, för att sedan återvända när jag har pengarna. Har ni också gjort så? Vi har ju sällan möjligheten att köpa hela affären, men nog gör vi vad vi kan, med våra resurser, för att försöka säkerställa att vi faktiskt kommer få tag i det där plagget eller vad det nu än kan vara. Tänk då om det är någonting än mycket mer värdefullt. Det absolut mest värdefulla som finns, någonting du inte ens kan tänka dig att leva utan. Vad är det värt? Hur mycket är du beredd att offra för din skatt?

Bruce offrar till slut sin karriär för att vinna tillbaka sin självrespekt och sin flickvän. Inte för att Gud kräver det av honom, utan för att Bruce inser att just karriären är det som står mellan honom och flickvännen och självrespekten.

Skatten i åkern visar på att Guds rike är inom räckhåll för oss alla. En del snubblar närmast över det, kanske föds in i tron, medan andra får kämpa och söka länge, som köpmannen med sin pärla. Vägen till Gud är olika för oss alla, och hindren likaså. På ett annat ställe i Bibeln säger Jesus att himmelriket finns inom oss. Skatten och pärlan bär vi redan på, men ska vi hitta fram dit krävs det att vi lyssnar på Gud. Vad hindrar just mig från att finna Guds rike? Fråga, och du ska få svar. Sök, och du ska finna.

Det kan bli obehagligt att lyssna på och följa Gud. Konsekvenserna för en del av apostlarna, Jesus lärjungar, blev svåra. En del av dem ställdes inför rätta, och vissa dödades för att de följde sin tro. Så är det ännu idag på många ställen i världen. Här i Sverige är det ovanligt att lida för sin kristna tro, men visst förekommer det mobbning eller förlöjligande. Det kostar på att följa. Men alternativet är inte bättre det. Att leva i en lögn, att tvingas stå för något som inte är en själv, är i längden outhärdligt. Som Visheten, ett annat namn för Gud, säger i den gammaltestamentliga texten: Den som försmår mig skadar sig själv.

Det som är mest värt i hela världen, i hela livet, är också värt allt. Det är värt att kämpa för. Det är värt att bli retad för. Och det värdefulla för oss, det är Gud, och Guds rike. För Gud, däremot, är detta mest värdefulla vi, barnen, och oss gav Gud sitt barn, Jesus. Gud lyssnade, och förstod vad som behövdes, och sände Jesus så att också vi kunde lyssna till Gud. Och Jesus berättade om himmelriket, vårt hem hos Gud. Den skatten bara väntar på att du ska finna den, Visheten ropar efter dig. Sök, och du ska finna. Och skattjakten, den börjar här och nu.

17 e 3 "Rik inför Gud"

Är våra liv och evigheten ett nollsummespel? Tar de ut varandra? Abraham förklarar det så enkelt för den rike mannen: du hade det bra under livet, alltså blir ditt efterliv inte särskilt festligt, medan Lasaros, som levde i elände och smärtor, får sitta vid honnörsbordet. Enkelt, orsak och verkan. Det är bara att gratulera Lasaros, och all de som lider som honom. En dag ska de få sin rättmätiga belöning, och vi andra… ja, vi får väl se till att leva ordentligt här och nu, tids nog kommer evigheten med lågorna.

Men det stämmer ju inte. Var tog nåden vägen? Förlåtelsen och kärleken, alla de där sakerna vi pratar om hela tiden här i kyrkorna. Abraham lägger fram en enkel karma-tanke, det du sår får du skörda, och så blir Guds logik i hans tolkning skrämmande konsekvent. Och ingen räddning går att få för den som inte levt i smärta och pina. Men det stämmer ju inte.

Gud kan rädda alla. Och det finns förlåtelse för i stort sett allt. Jag brukar tala om för konfirmanderna att det finns en chans att till och med Hitler är i himlen. De har svårt att acceptera det, för att vi människor är konstruerade så att vi alltid söker rättvisa. Och det straff Hitler inte fick i livet, önskar de att han fått efteråt i alla fall. Kanske där bredvid den rike mannen i lågorna.

Men verkligheten är inte ett nollsummespel. Guds rättvisa är inte vår. Det går inte att vandra omkring och påstå att alla rika människor kommer att komma till helvetet, och att alla fattiga kommer till himlen. Den här berättelsen handlar inte om det.
Inte heller är den en enkel illustration av hur människor som handlar illa kommer få betala för det, eftersom det inte står någonting i texten om att den rike mannen skulle vara ond, eller att Lasaros skulle vara god. Den enda antydning som ges oss är att Lasaros inte ens får resterna. Inte ondskefullt, på sin höjd själviskt. Men är det värt en evighet av fördömelse?

Men det finns en bakgrund till denna berättelse. Jesus har just diskuterat rikedom med några fariséer som var ganska intresserade av status och ägodelar. För dem, liksom för många ännu i vår tid, var rikedom ett tecken på Guds goda vilja. Den det gick väl för på jorden var välsignad av Gud. Framgångsteologi. Men återigen, påminner oss Jesus, stämmer det inte. Det finns ingenting som säger att en rik människa är mer rättfärdig än en fattig. Nej, till och med en utfattig och blödande tiggare kan vara mer rättfärdig än den rike.

Guds logik är inte vår logik. Vår räddning ligger helt och hållet i Guds händer. Det handlar inte om att njuta av alla gåvor vi har fått, inte heller om att upphöja fattigdomen till det enda ideal Gud eftersträvar. Det handlar om att kasta sig på Gud.

Oavsett om du är fattig eller rik – lita på Herren.
Är du kvinna eller man – sätt din lit till Gud.
Ung eller gammal – förbli i Gud.

För i Gud finns allt vårt hopp. Vi kan inte förlita oss på jordiska ägodelar, en dag vissnar de bort, vittrar de ner. Hur rika vi än är dör vi alla till slut. Och kanske är det detta som är den rike mannens misstag. Pengarna hade skyddat honom hela livet, ingenting hade drabbat honom; ingen sjukdom, arbetslöshet, utsatthet. Han hade aldrig känt behovet av Gud. Men när döden kommer, de onda dagarna nalkas, betyder allt det där ingenting. Det går inte att köpa sig fri från den. Och när stödet rycks bort, då blir fallet hårt.

Lasaros, däremot, hade ingenting. Ingenting att hoppas på, ingenting att bli besviken på. Ingen spargris att sätta sin lit till. Han hade ingen utom Gud. Dörrarna var redan stängda, sångrösten mist sin klang. Och Lasaros tänkte på sin Skapare, både i sin ungdom och på sin ålderdom. Och han stod frimodig på domens dag, för han var inte rädd. Kärleken hade fördrivit rädslan.

Så där är de, Lasaros och den rike mannen. Skilda åt av en avgrund. Abraham deklarerar att ingen kan ta sig över, varken dit eller tillbaka, och den rike mannen är dömd till en evighet i lågor. Men det är på väg att ändras.

Ännu vandrar Jesus i texten idag på jorden. Ännu har inte klyftan mellan människa och Gud slutits, ännu finns såret som skiljer jorden från himlen. Det gamla förbundet haltar, men Guds plan har satts i verket. Snart ska Jesus stiga ner i dödsriket och där rädda även dem som gått före, snart är Kärlekens förbund instiftat i måltidens vin och bröd. Snart gör Jesus döden till en parentes, och evigheten till ett hem hos Gud.

Tänk på din Skapare i din ungdom. Tänk på din Skapare i din ålderdom också. Gud söker dig. Var inte rädd. Kärleken fördriver rädslan, och Jesus Kristus är den som läkte världen tillbaka till Gud, så förbli i den kärleken.
Lasaros ligger framför våra dörrar ännu. Han är hungrig ännu. Den som inte älskar sin nästa, kan inte älska Gud. Och vår uppgift, vårt bud, är att älska, med handling och sanning. Res honom upp. Förbind hans sår. På det sättet är du med och skottar igen den gapande klyftan.

Guds logik är nåd, och bara nåd. Och i det finns allt vårt hopp.