Allt var bara mörker. Händer rörde vid henne, men hon hörde inget, kände inget. Maten de tvingande i henne smakade ingenting, käkarna rörde sig automatiskt, hon tuggade och svalde, men smakade ingenting. Allt var tomhet.
Någon ledde henne till sängen. Med kalla känslolösa händer klädde hon av sin pojke. Han hade blivit en man, hon hade inte sett honom naken sedan dess, men nu var det för sent. Hon tvättade kroppen. Utan ord. Tom. När han var ren smorde hon honom med olja och lindade honom i rena tygstycken. Hon redde ut håret och stängde ögonen. Inuti var det bara tomhet, inga känslor, inget hopp. Inget liv. Så tog hon hans händer och lade dem på hans bröst. Hans händer. Så starka. Ännu utan alla de valkar de skulle ha fått, bara små ärr här och där efter fall när han var liten. Just händerna. De hade varit så levande, aldrig stilla, alltid i rörelse. Rättade till en lock där, pillade på ärmen där. Kliade på myggbetten, knäppte med fingrarna. Och där brast hon. Allt det tomma och känslolösa vällde ut i ett enda skrik. Hon skakade, snyftade, rev sig själv i ansiktet, på armarna. Hårt höll hon fast honom, som om hennes värme och förtvivlan kunde föra honom tillbaka.
Händerna som varit så mjuka tidigare blev tvungna att bända loss hennes fingrar. De höll henne hårt när de kom för att hämta kroppen. Pojken lades på en bår, och hans mor gick bredvid. Ibland bars hon nästan, benen bar inte. Genom de rituella sorgeropen hördes hennes nästan omänskliga gråt, som ljudet av ett oväder som inte kan dränkas av än så mycket musik. Runt om stöttades hon, men de ville inte se henne i ögonen. Rädda att förloras i kaoset där inne, rädda att drabbas av samma sak. Rädda för död, rädda för sorg och vansinnet som följer.
Hela staden stannade upp. Allas ögon följde processionen där den ringlade sig fram emot stadsporten. Det gjordes plats, handelsmän flyttade sina åsnor och barn rycktes ur vägen. Skriken och gråten omgavs av tystnad. Moderns vilda blick sökte efter någon, något, vad som helst som kunde berätta för henne att detta inte var sant, att hennes son inte var död. Men ingen mötte blicken.
Ut ur portens skugga, in i det obarmhärtiga solljuset. Männen som bar båren svettades nu, den svajade till varje gång någon av dem torkade pannan. Rörelsen fick det att se ut som om pojken rörde sig, och mamman hejdade båren. Hon skakade av sig de välmenande men begränsande händerna, tog tag i pojkens kalla hand, rörde hans panna. Men allt var tomhet. Hon drog honom i håret, nöp honom i kinden. Skrattade. Bad honom sluta spela. Människorna runt omkring såg bort från henne, illa till mods. Generade. Hennes blick sökte dem. Han sover väl? Han låtsas? Men processionen rörde sig igen. Hon grät. Och allt var tomhet.
Blicken, tårskymd, sökte fäste. Sökte bland människorna i tåget, bland träd och buskar, bland åskådarna längs vägen. Och som en drunknande söker land, dras till flotten, fann hon en enda blick som inte vek undan. Tårarna rann. Ner i den djupaste dalen av förtvivlan, ner i dödsskuggans dal, sändes en stråle ljus. Jag är med dig, min käpp och stav ska trösta dig. Gud såg hennes sorg. Gud i alla fall, vågade se. Där, i Guds blick, ville hon stanna. Men han kom närmre. Hans hand, så olik pojkens, strök bort tårarna. Gråt inte. Och de slutade komma.
Och sedan, ja sedan, var det liv igen. Tomheten fylldes. Färgerna återvände till allting, lukter och smaker var tillbaka, men hon såg ingenting annat än pojken. Han var död, men se, han lever. Med håret ännu glansigt av oljan, och linnebindlarna i oordning, satt han upp på båren. Hon hörde inte ropen, såg bara pojken. Och han, en pojke som var död, en man som var en pojke, såg änkan som var mamma. Han satte ner sina bara fötter på den heta marken, vacklade, men fick tillbaka balansen. Dofterna var tillbaka med ens, när hon slöts i hans armar, doftande av olja och örter.
Då mindes hon. Ögonen. Hon skulle alltid minnas dem, precis som hon skulle minnas doften av liv i dödens örter, livbringande solvärme på ett skal av tomhet. Hon skulle alltid minnas känslan av att vara sedd, helt och fullt. Och människorna skulle alltid minnas hur en änka fick livet tillbaka, och hur en son levde, fastän han hade dött. Och berättelsen skulle spridas, för att den betyder något. För att den är viktig.
För den är berättelsen om hur livet återvänder, men också hur meningen kommer tillbaka. Ett vittnesbörd om den fasansfulla sorgen, men också om vägen ur kaos. För änkans läkedom börjar inte när sonen stiger upp. Längst in i ångesten möter hon Gud. I själens mörka natt finns någon som delar all smärta och all sorg. Det var hennes läkedom, den där dammiga och heta dagen utanför Nains stadsport. Och det är vår lärdom likaså. Döden är vårt livsvillkor, obändig och oundviklig. Förluster och sorger kantar vår väg, tillsammans med glädje och lycka. I allt finns Gud. Allt delar Jesus. Inget blir lättare. Ingen kommer undan. Men ingen är ensam, och där, i den insikten, segrar livet. Där blir dofterna och smakerna starkare än tomheten. Där blir glädjen djupare än kaoset. Här och nu. Gud delar allt, du är aldrig ensam.
Saturday, September 22, 2007
Monday, September 03, 2007
Predikan 13e3 070902 Medmänniskan
Kursiverade ord lades till och ord inom parentes försvann när predikan hölls.
Psalm före predikan: 96 Öppna mig för din kärlek
Det hettar till. Orden är bekanta, har upprepats så många gånger. Vänd andra kinden till… stå inte i skuld… De har upprepats så många gånger så att jag frågar mig om de betyder något längre. Det är som det rituella ”jag älskar dig”-mumlandet innan man somnar, som att fråga ”hur mår du?”när man träffar någon man känner. Orden ska finnas där, men betyder de något fortfarande? Kanske. Ibland.
Och ändå borde de här orden bränna. Omsorgen och kärleken borde aldrig, aldrig förvandlas till tomma hälsningsfraser eller rituella plattityder. Inte ”jag älskar dig”, inte ”vänd andra kinden till”. De borde lysa av sanning varje gång, borde lysa av hopp och tro i sorgemörkret i världen.
Och det är inte ondskan i vår värld som hotar släck(er)a trons ljus. Det är våra fromma plattityder, vårt likgiltiga mumlande. Vi, som har alla möjligheterna, är inte de som bär Kristus på våra axlar till alla de som saknar honom. Vi gömmer honom i våra kyrkor, målad på stenväggen men alltför sällan på väggarna i våra hjärtan.
Och ändå, för att ändå sprida glädje, finns Gud därute och kämpar sig till en plats i människornas medvetande. Humanisterna vet det, och skriver debattartikel efter debattartikel för att påpeka det. De vill spränga bort Gud ur offentligheten, men så länge hon eller han finns i människornas huvuden och hjärtan, kan de kämpa så mycket de orkar, Gud låter sig inte gömmas.
Så länge en människa bryr sig om en främling, så länge ett barn leker med ett annat utan att bry sig om utseende, färg eller social status, så länge finns Jesus ibland oss. Så länge en gråtande tonåring får en tröstande kram, så länge en liten dam som ramlat blir hjälpt. För någonstans djupt inom oss lever de fromma plattityderna. Vi glömmer dem, gömmer dem, men när vi minst anar det kommer de upp till ytan, blir sanning och ljus. Kärleken till nästan bryter fram, Guds kärlek strömmar genom oss. (Men frågan är bara varför vi kämpar emot.) ”Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land.” Men frågan är bara varför vi kämpar emot.
Vi har alla goda argument som tänkas kan. Vi talar om bidragsberoende, eller om hur välgörenhet är godtyckligt. Vi kan berätta om onda diktatorer eller korrumperade makthavare som slarvar bort biståndspengar, eller låta bli att ge uteliggaren pengar för att inte finansiera hans missbruk. Vi tror oss själva om att kunna fatta alla beslut, och den andre om att inte kunna ta ansvar för någonting. Så då tar vi oss friheten att anta att ingen utom vi vet hur man ska handskas med pengarna. Som om vi var de enda vuxna på den här planeten. Vi kristna, världens samvete. Men Kristus har inte bett oss vara världens samvete, han bad oss vara (världens salt) fullkomliga. Han bad oss gå ytterligare en mil, även med den som tvingar oss. Vi ska inte lägga våra moraliska filter på alla andra, utan på oss själva. ”Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.”
Kärleken. Det slitna ordet. Det utnyttjade ordet. Ordet som säljer tusentals böcker, artiklar, kläder, doftljus och vinflaskor varje år. Ordet som har blivit symbolen för allt som vi längtar efter, och allt vi hoppas på. Kärlek. Rosa moln. Himlastormande passion. Bubbel i magen. Men Gud talar inte om förälskelse, utan om kärlek. Och (Men) kärleken är inte målet, den är medlet. Kärleken är en viljehandling. Genom kärleken, lagens fullhet, gör vi Guds vilja. Genom kärleken anstränger vi oss för att behandla varje människa som vår like. Genom kärleken strävar vi efter att bli allt mer lika Gud, vars själva väsen är kärlek. Om vi inte älskar, har vi aldrig sett Gud. (Kärleken är en viljehandling.) Så ofta säger vi att vi inte kan älska alla, men sanningen är snarare att vi faktiskt inte är intresserade av att älska alla, för konsekvenserna skulle bli enorma. (Men jag talar inte om förälskelse,) jag talar om kärlek. I handling och sanning. Jag ska älska så som Jesus älskade. Utan att vålla ont. Utan att kräva att den andre ska bli som jag. Utan att döma. Att vara fullkomlig. Älska i handling och sanning. Då kommer de likgiltiga mumlandena och fromma plattityderna bli de fyrar av ljus som kan leda en vilsen själ rätt.
Trots detta är (D)det är inte vårt kärleksfulla handlande som kommer göra världen till Gudsriket vi väntar på.
Vi kommer inte automatiskt komma till himlen för att vi (gör bra saker) är snälla mot varandra.
Men när kärleken råder i våra hjärtan är (visar att) Gudsriket redan (här är) på väg att bryta fram, den är ett tecken på att Gud är här och handlar. Enligt chassidisk judisk tro bär varje människa på en gudomlig gnista, som blir fri när den människan möts av en annan som ett ”du”. Inte som en främling, utan som ett ”du”. När alla gnistorna är förenade, tror chassiderna att Messias ska komma. Vi vet att Messias redan har kommit, men vi väntar på hans återkomst. Den heliga Andens gnista inom oss väntar på att få förenas med alla andra. Tillsammans kan vi brinna av kärleken, tillsammans kan vi möta varje medmänniska i vår väg som ett ”du”. Se den personen i ögonen, lita på att den personen är kapabel att fatta sina egna beslut, och hjälpa honom eller henne att bli den som Gud avsåg att hon eller han skulle vara. Och sedan går vi ytterligare en mil. På vägen skrattar och gråter vi, fryser och svettas. Ända tills den personen är stark nog att böja sig ner och hjälpa en annan. Hjälpa den personen att blir den Gud avsåg den att vara. Fullkomlig. Kärleken bryter fram, världen behöver oss.
Psalm efter predikan: 214 Lär mig att bedja av hjärtat
Psalm före predikan: 96 Öppna mig för din kärlek
Det hettar till. Orden är bekanta, har upprepats så många gånger. Vänd andra kinden till… stå inte i skuld… De har upprepats så många gånger så att jag frågar mig om de betyder något längre. Det är som det rituella ”jag älskar dig”-mumlandet innan man somnar, som att fråga ”hur mår du?”när man träffar någon man känner. Orden ska finnas där, men betyder de något fortfarande? Kanske. Ibland.
Och ändå borde de här orden bränna. Omsorgen och kärleken borde aldrig, aldrig förvandlas till tomma hälsningsfraser eller rituella plattityder. Inte ”jag älskar dig”, inte ”vänd andra kinden till”. De borde lysa av sanning varje gång, borde lysa av hopp och tro i sorgemörkret i världen.
Och det är inte ondskan i vår värld som hotar släck(er)a trons ljus. Det är våra fromma plattityder, vårt likgiltiga mumlande. Vi, som har alla möjligheterna, är inte de som bär Kristus på våra axlar till alla de som saknar honom. Vi gömmer honom i våra kyrkor, målad på stenväggen men alltför sällan på väggarna i våra hjärtan.
Och ändå, för att ändå sprida glädje, finns Gud därute och kämpar sig till en plats i människornas medvetande. Humanisterna vet det, och skriver debattartikel efter debattartikel för att påpeka det. De vill spränga bort Gud ur offentligheten, men så länge hon eller han finns i människornas huvuden och hjärtan, kan de kämpa så mycket de orkar, Gud låter sig inte gömmas.
Så länge en människa bryr sig om en främling, så länge ett barn leker med ett annat utan att bry sig om utseende, färg eller social status, så länge finns Jesus ibland oss. Så länge en gråtande tonåring får en tröstande kram, så länge en liten dam som ramlat blir hjälpt. För någonstans djupt inom oss lever de fromma plattityderna. Vi glömmer dem, gömmer dem, men när vi minst anar det kommer de upp till ytan, blir sanning och ljus. Kärleken till nästan bryter fram, Guds kärlek strömmar genom oss. (Men frågan är bara varför vi kämpar emot.) ”Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land.” Men frågan är bara varför vi kämpar emot.
Vi har alla goda argument som tänkas kan. Vi talar om bidragsberoende, eller om hur välgörenhet är godtyckligt. Vi kan berätta om onda diktatorer eller korrumperade makthavare som slarvar bort biståndspengar, eller låta bli att ge uteliggaren pengar för att inte finansiera hans missbruk. Vi tror oss själva om att kunna fatta alla beslut, och den andre om att inte kunna ta ansvar för någonting. Så då tar vi oss friheten att anta att ingen utom vi vet hur man ska handskas med pengarna. Som om vi var de enda vuxna på den här planeten. Vi kristna, världens samvete. Men Kristus har inte bett oss vara världens samvete, han bad oss vara (världens salt) fullkomliga. Han bad oss gå ytterligare en mil, även med den som tvingar oss. Vi ska inte lägga våra moraliska filter på alla andra, utan på oss själva. ”Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.”
Kärleken. Det slitna ordet. Det utnyttjade ordet. Ordet som säljer tusentals böcker, artiklar, kläder, doftljus och vinflaskor varje år. Ordet som har blivit symbolen för allt som vi längtar efter, och allt vi hoppas på. Kärlek. Rosa moln. Himlastormande passion. Bubbel i magen. Men Gud talar inte om förälskelse, utan om kärlek. Och (Men) kärleken är inte målet, den är medlet. Kärleken är en viljehandling. Genom kärleken, lagens fullhet, gör vi Guds vilja. Genom kärleken anstränger vi oss för att behandla varje människa som vår like. Genom kärleken strävar vi efter att bli allt mer lika Gud, vars själva väsen är kärlek. Om vi inte älskar, har vi aldrig sett Gud. (Kärleken är en viljehandling.) Så ofta säger vi att vi inte kan älska alla, men sanningen är snarare att vi faktiskt inte är intresserade av att älska alla, för konsekvenserna skulle bli enorma. (Men jag talar inte om förälskelse,) jag talar om kärlek. I handling och sanning. Jag ska älska så som Jesus älskade. Utan att vålla ont. Utan att kräva att den andre ska bli som jag. Utan att döma. Att vara fullkomlig. Älska i handling och sanning. Då kommer de likgiltiga mumlandena och fromma plattityderna bli de fyrar av ljus som kan leda en vilsen själ rätt.
Trots detta är (D)det är inte vårt kärleksfulla handlande som kommer göra världen till Gudsriket vi väntar på.
Vi kommer inte automatiskt komma till himlen för att vi (gör bra saker) är snälla mot varandra.
Men när kärleken råder i våra hjärtan är (visar att) Gudsriket redan (här är) på väg att bryta fram, den är ett tecken på att Gud är här och handlar. Enligt chassidisk judisk tro bär varje människa på en gudomlig gnista, som blir fri när den människan möts av en annan som ett ”du”. Inte som en främling, utan som ett ”du”. När alla gnistorna är förenade, tror chassiderna att Messias ska komma. Vi vet att Messias redan har kommit, men vi väntar på hans återkomst. Den heliga Andens gnista inom oss väntar på att få förenas med alla andra. Tillsammans kan vi brinna av kärleken, tillsammans kan vi möta varje medmänniska i vår väg som ett ”du”. Se den personen i ögonen, lita på att den personen är kapabel att fatta sina egna beslut, och hjälpa honom eller henne att bli den som Gud avsåg att hon eller han skulle vara. Och sedan går vi ytterligare en mil. På vägen skrattar och gråter vi, fryser och svettas. Ända tills den personen är stark nog att böja sig ner och hjälpa en annan. Hjälpa den personen att blir den Gud avsåg den att vara. Fullkomlig. Kärleken bryter fram, världen behöver oss.
Psalm efter predikan: 214 Lär mig att bedja av hjärtat
Subscribe to:
Posts (Atom)