Text: Johannesevangeliet 3:1-8
Det är lättare
att lämna dig
än att låta dig
ändra mig
Det är lättare att bara ge
upp.
Det är lättare att fråga,
och fråga om igen, för att hålla dig på avstånd, Gud, för att ge mig
andningsrum.
Det är lättare att låta
bli att känna än att gråta, det är lättare att välja mig än att välja dig.
Och ändå så går det liksom
inte att låta bli.
Som Nikodemos smyger jag
mig nära i skydd av mörkret, och ställer mina frågor, så listigt utformade för
att du inte egentligen ska kunna svara till min belåtenhet. Och jag hittar hål
i allt jag läser och allt jag hör, logiska luckor som borde göra min tro, min
vacklande fladdrande flämtande låga till tro alldeles omöjlig, och ändå.
Ändå smyger jag mig
närmare. Andlöst. Hudlöst. Vinden blåser vart den vill, och den klär av alla
mina rustningar och försvar. För sanningen är ju att jag längtar efter dig,
Gud.
Det är lättare att lämna
dig än att låta dig ändra mig, och ändå kan jag inte ta mig bort från dig. När
mörkret faller vänder jag mig till dig, och jag längtar efter din röst, efter
din närhet. Och ibland, Gud, gör du mig så besviken, men jag har en gnagande
misstanke om att det är mina förväntningar det är fel på, mina frågor, mina
distanserade utläggningar. Och om jag verkligen lägger bort allt det där,
tänker jag, hoppas jag, då kommer du finnas där alldeles intill mig, och …
Och jag är rädd för att
förändras, Gud.
Jag har byggt mitt liv
runt förväntningar och försanthållanden. Jag har gjort vad jag har ombetts att
göra. Pusselbit lades till pusselbit, och bilden som framträdde var fin och
bra, men kanske en aning
tvådimensionell.
För djupdimensionen syns
inte där. Längtan och rädslan, hoppet och allt det andra, det syns inte där.
Du, Gud, syns inte där. Kanske går det att ana dig i solfjädrarna runt ögonen,
i silverslingorna i håret, i sträckmärkena på magen, i virvlarna på
fingertopparna. Kanske går det ana dig i skrattet i ögonen hos den älskade,
eller bekymmersrynkan på hens panna.
Du kräver så mycket, och
ändå ger du mer. Och jag vet inte, Gud, om det är kraven eller gåvorna som får
mig att försöka hålla distansen.
Det är lättare att lämna
dig, men jag måste låta dig ändra mig. Älska mig hel.
All gråten som ligger i
mig som oceanernas djuphavsgravar. All den heta ilskan, het som lava. Alla
sprickorna från livets hammarslag, alla bucklor från drabbningar och bataljer.
Lapptäcket som är min hud, med märken och ärr och en uppsjö av födelsemärken,
och trasiga nagelband. Min kropp, varje människas kropp, är en uppslagsbok över
hennes triumfer och nederlag, och i den tecknas hennes historia i stora och små
ord.
Jag lämnar över pennan till
dig, Gud.
Skriv med ditt osynliga
bläck. Skriv med dopvattnet, och berätta för mig hur jag är önskad och älskad.
Hjälp mig välja dig, välja det nya livet, välja vind och vatten och ande hos
dig.
Jag längtar efter dig.
Efter småleendet jag anar i dina svar på mina fumliga Nikodemos-frågor. Jag är
trött på att streta emot, trött på att bygga försvar. Trots allt är det hos dig
jag hör hemma.
Vinden blåser vart den
vill, och jag vet inte varifrån den kommer, eller vart den far. Den svalkar
mig, den knuffar mig, den river i håret, den stjäl mina ord. Den rör mig, den
för mig. Den för mig till andra som också längtar, andra som också har slutat
kämpa emot, andra som också förändras. Och där, i gemenskapen med de andra
vinddrivna trashankarna, finner jag mitt hem, och får äntligen ana en glimt av
ditt rike.
Det var så länge lättare
att lämna dig
än att låta dig ändra mig
men inte längre, inte nu.
Det finns plats för mig i
ditt rike. Det finns plats för en sån som jag. Det finns plats för andra också,
andra med fumliga frågor, andra som söker efter svar. Det finns plats för
vinddrivna tokar, för räddhågsna cyniker med sin rustning av distans. Det finns
plats för drömmare och tvivlare, för skrattare och gråtare, och däremellan.
Det finns plats, och jag
finner att kostnaden var lättare att betala än jag trodde först. Att öppna mig
för hoppet, öppna mig för längtan, för närhet, för tröst. Att låta mig döpas i
ett sommarregn av kärlek och tro, att födas på nytt av andens vind. Jag tror
den doftar syrén.
Det var lättare att fly,
att lämna dig,
men när jag vände var det
till livet självt.
Nattens frågor tystnade
till slut.
Vinden blåser hit och dit,
och den blåste mig ända hit.
Hit till dig, Gud, och här
blir jag kvar.
