(detta är en skiss, som glömdes hemma. Den predikan som blev var återskapad, och förbättrad, från detta. Men temat är detsamma, de centrala bilderna likaså)
Apg 1:12-14
Lärjungarna återvände till Jerusalem
från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en
sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det
rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och
Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios
son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under
ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och
hans bröder.
Det blåser. Det blåser hårt. Vinden
slänger sig runt hörnen som vore den en unge som snurrar runt en
lyktstolpe, en skatare som tricksar med sin bräda. Än hit, än dit.
Den viner fram längs de trånga gränderna i Jerusalem. Den dansar över torgen. Den kvider
när den pressar sig igenom springor, den smäller i fönsterluckor
och dörrar. Det blåser. Som vore det Malmö.
Det blåser hårt. Och människorna
duckar under blåsten, kryper ihop. De vänder ansiktena mot marken,
låter bli att gå ut. Det blåser hårt. Och vinden pressar
människorna ifrån varandra. De böjer sig, de ser inte främlingen
eller grannen. De söker skydd hemma, de stänger sina dörrar och
fönster. Det blåser hårt.
Och människorna ser på varandra,
bakom sina stängda dörrar, och frågar sig ”Vart tog den stilla
varma brisen vägen? Vart tog den friska fläkten vägen?” Och
stormen river i skyltar och träd, på havet jagar vågorna varandra
i en rasande dans. Högre, högre!
Det blåser hårt längs Malmös gator.
Där, bland nyfunkishusen i Dockan, Rådmansvångens
sekelskiftescharm, radhusen i Lindeborg, och loftgångarna i Lorensborg. Det blåser hårt i kommunhus och
regionhögkvarter, på förvaret och i gångtunnlarna där de som
inget har drömmer om någonting alls. Och bakom stängda dörrar
hukar människorna och frågar sig vart den stilla varma brisen tagit
vägen.
Det är vi, tillsammans med Petrus och Johannes. Det är
Maria och Jakob. Det är Zeinab och Musa, John och Brigitte. Det
blåser kallt, rädslans kalla storm, och vi svarar med att stänga
våra dörrar, sluta till våra fönster. Vi sänker blicker, kryper
ihop, skyndar vidare.
Och ve den som vågar fråga om det ändå
inte trots allt är bättre om vi rider ut den här stormen
tillsammans, den får höra att hen är naiv. Den som vågar påpeka att
det blåser kallt för att vi sänkte temperaturen själva, den som
antyder att de höga dyra husen gör vinden värre, den som vågar
föreslå att de som fastnat därute i kylan kanske också förtjänar
en plats i lä, hen kallas dum. Eller landsförrädare. Eller
politisk. Eller något ännu värre, viskat i luren när telefonen
ringer mitt i natten.
Och ändå är det säkert så, att
fick Jesus välja skulle han kliva ut från övervåningen där
Petrus och Johannes och Maria höll till, ut på gatorna där det
blåser så hårt. Där ute, i gångtunneln. Han delar gummibåten
med dem som inte har något annat val än att ge sig ut på det
stormande havet. Han dog en landsförrädares död.
Han skulle inte kunnat svara
tillfredsställande på de frågor som ställs till en nyanländ
konvertit idag. Han skulle inte kunnat svara tillfredsställande
angående hans relationsstatus, eller hotbilden i hemlandet, eller
varför han saknar ett realistiskt födelsedatum. Han som sökte
sanningen, han som var sanningen, skydde de enkla svaren. Och han dog
på grund av det. Precis som människor idag dör på grund av att
deras svar så sällan är enkla, på grund av att ingen enda av oss
är siffror på ett papper, eller passar på ett formulär där
svarsalternativen är ja eller nej. Det blåser så hårt att det är
märkligt att pappren inte fladdrar bort, men de där pappren, de som
bestämmer vårt liv och vår död, de är tyngre än någonting
annat, och det suger orken ur oss, det dödar allt vårt mod.
Det blåser hårt. Så hårt. Ögonen
tåras, vi tappar fotfästet. Motvinden svider. Och ändå finns det
de som skulle förneka att det blåser alls. Allt medan de
installerar säkerhetsdörrar och hemlarm.
Men det finns hopp, och det hoppet är
du och jag. Det går att trotsa en storm om vi inte släpper taget.
Om vi tar emot den hjälp som erbjuds, om vi ger den vidare. Han
lovade att hjälpen skulle komma. Han lovade, och det är ett löfte
värt att bygga en hel värld på.
Och hjälparen, den som kommer, den ska
ge ork att leva och mod att dö. Ork att leva i stormen, ork att räta
på ryggen och se, ork att öppna dörren. Och modet att ta Jesus i
handen och kliva ut.
