Vi behöver inte mindre religion och
tro, vi behöver mer.
Vi behöver mer hopp. Mer nästankärlek.
Mer gästfrihet, mer osjälviskhet, mer öppenhet.
Vi behöver mer Gud.
Vi behöver närhet.
Vi behöver tröst.
Vi behöver längtan och glädje.
Vi behöver Gud.
Och den här dagen, den är ett
gudomligt utropstecken, en konsekvens av ett beslut fattat för länge
sen. Detta är dagen då Gud kom oss till mötes på en gata full med
folk. En gata som var platsen för jublet och hoppet, livsnerven i
den stora staden, och en gata som snart skulle vara full av sörjande
människor, av smärta och död.
Den gatan i Jerusalem finns i mina
tankar nu, när en annan gata är i fokus.
Vi behöver inte mindre tro och
religion, vi behöver mer.
Berättelsen om när Jesus rider in i
Jerusalem återkommer två gånger under året. Dels idag på
palmsöndagen, och på första söndagen i advent. När vi väntar på
att Jesus ska födas, och på att Jesus ska dö. Det är ingen slump.
Två saker våra liv kan vi här vara säkra på: att vi fötts, och
att vi dör. Däremellan har vi mycket gemensamt, men också mycket
som skiljer. Men vi har alla blivit födda en gång, och vi kommer
alla att dö. Och det har vi gemensamt med Jesus Kristus.
Hans födelse och död är de
tydligaste bevisen på hans människoblivande. Han valde att bli som
oss. Han valde att dela vår existens villkor. Han gick, med orden
som finns på snart varje reklamtavla här i stan, till att bli någon
istället för något. Han blev en person, en man kunde se i ögonen.
Och varje gång vi försökte upphöja honom så att han blev en
symbol istället, valde han mänsklighet. En åsna istället för en
häst. En promenad i öknen istället för folkmassor. Rättfärdig
ilska istället för diplomati, brutna ax istället för att strikt
hålla sabbatsreglerna, inklusion av de som var oönskade istället
för att se till det som var passande. Han bad en kvinna förkunna
hans uppståndelse, han bad ett barn dela brödet med de 5000. Han
valde oss.
För att vi behöver honom. Vi behöver
Gud. Här.
Vi behöver Gud bland
kondoleansbuketter och tårar.
Vi behöver Gud på akutmottagningar
och i ambulanser.
Vi behöver Gud på förvaret där de
väntar som ska avvisas till än värre fasor än Stockholms.
Vi behöver Gud i de överdådigt
möblerade rum där världens öden avgörs.
Vi behöver Gud, här.
Vi behöver Gud hos oss. Nära som
bänkgrannen, nära som vännen som håller om oss. Vi behöver Guds
varma blick, Guds strykning över håret, Guds trygga händer. Här
och nu.
Och det har vi alltid gjort.
Vi behöver inte mindre religion eller
tro, vi behöver mer.
Mer gästfrihet, mer ömsinthet, mer
öppenhet.
Fler böner, fler koppar kaffe, fler
leenden.
Berättelsen om intåget i Jerusalem
kan kännas avlägsen. Men den dagen red han inte bara in i en stad,
han tog sig in i mänsklighetens centrum.
Jerusalem är en stad i dåvarande
Judéen. Men det är också symbolen för världen som den borde
vara. Den är symbolen för fred och för hopp. Jerusalem är
symbolen för alla människors hjärtan. Den är försäkran om att
allt en gång ska bli bra. Den är den naturliga platsen för han som
ska göra de sista först, han som ser den minsta, han som föredrar
syndare framför rättfärdiga.
Jesus tog sig in i allt det som det
innebär att vara människa. Han visste redan innan, definitivt, men
den dagen vävdes Gudsriket samman med den mänskliga existensen, och
intåget blev ett intåg in i varje hjärta som vill öppna sig. Det
skedde då, och det sker varje gång en människa vänder sig till
Gud.
Öppna ditt hjärtas port, låt Jesus
rida in.
Där, på smärtornas gata, delar han
ditt liv. Din födelse, din död.
Tillsammans med honom, tillsammans med
alla andra som längtar och hoppas, ber vi om fred och hopp.
Tillsammans med honom, tillsammans med alla andra som längtar och
hoppas, vägrar vi ge upp inför våld och mörker.
Vi tror på mer kärlek.
Vi tror på mer tro.
Mer framtidstro och tillförsikt.
Vi tror på Jesus.
För att även om han föddes som vi,
och dog som vi, så vet vi att döden inte kunde hålla honom, och
den kommer inte att hålla oss. Gud ger inte upp om oss. Vi ger inte
upp om Gud, och idag sjunger vi vårt trotsiga Hosianna.
