Salomos
vishet 11:22-26
Som
vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av
morgonens dagg, där den faller ner på jorden. Men du är barmhärtig
mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med
människornas synder, för att de skall omvända sig. Du älskar allt
som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle
aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. Hur skulle något ha
kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte
hade kallats till liv av dig? Du skonar allt därför att det är
ditt, du härskare som älskar allt levande.
Hör
du, du lyssnare? Hör du att du är älskad?
Hör
du, du tvivlare? Hör du att du har kallats till liv?
Hör
du, du livspusslare, du frågeställare, du längtande, undrande,
förtvivlande och ständigt hoppfulla du? Hör du att du hör till?
Hör
du att Gud inte hatar något hen har skapat?
Hör
du att Gud har gett gestalt åt dig?
Hör
du?
Vet
du vad jag hör?
Jag
hör förändringens vind. Jag hör skapelsens bultande hjärtslag,
jag hör susandet av blodet i våra öron. Livet bubblar upp, och
livet forsar fram. För Gud ville det så.
Gud
ville det så, och Gud ville dig så.
Gud
ville dig, du rättvisekämpe, du receptimprovisatör, du
barnuppfostrare, du bakfulla söndagsslumrare. Gud ville dig, du
farmor, du extrapappa, du dotter. Gud ville dig. Hör, du som har
öron att höra med.
Gud
avskyr ingenting av det hen har skapat.
Inte
ditt röda hår, inte dina inåtvända tår. Inte dina stora ord,
inte din märkliga musiksmak. Gud avskyr inte den du älskar eller
ens din kärlek till hen. Gud avskyr inte din piercade näsa eller
dina progressiva glasögon. Gud avskyr inte din hud eller dina ögon
eller din brytning eller din familj. Gud avskyr inte din haltning
eller din käpp.
Hör
du? Du är älskad.
Du
demonstrant, du kverulant, du kyrkkaffekokande tant.
Du
anarkist, du idealist, du som alltid kommer sist.
Du
jobbiga typ, du småbarnskryp, du med bråkig polyp.
Du
som längtar efter hus, du som kommer på bus, du förlorad i rus.
Du
som har hopp, du som har löpt ditt lopp, du med svabb och mopp.
Du
längtande knäppgök, du som luktar cigarettrök,
du
som saknar så du blöder, du med systrar och bröder.
Du
jazzmusikant, du som är parant, du som samlar pant.
Du
artist, du som mist, du som älskar naturens minsta kvist.
Du
lilla unge och du den tunge,
du
som är gammal och trött, och du som just fött,
du
med ångest och sår, du utan hår, du med ridbyxlår.
Du
som inte kan läsa, du med uppåtnäsa,
du
som alltid är glad, du som vill vända blad.
Du
som borde plugga, du som inte kan tugga,
Du
rom eller afghan, du som gillar vara på LAN.
Gud
älskar dig.
Och
kanske tycker du att det är en tuff kärlek Gud visar. Kanske tycker
du att den gott kunde vara lite tydligare. Och kanske har du rätt.
Kanske
krävs det för mycket fantasi, mitt i söndagsförmiddagens äggröra
och handbollsträning och diskberg, att tänka sig att Gud älskar
allt det där. Men kanske är det för att du, liksom jag, har så
svårt att ta till dig att du är älskad bortom allt förnuft.
Bortom egenskaper och attribut. Ända sedan innan det visade sig vem
du är, och under hela det liv då du funderat dig fram till någon
slags svar på vem du är, älskade Gud dig. För Gud har skapat dig,
och Gud älskar allt hen skapat. Allt. Allt.
Hör,
du lyssnare. Hör att du är älskad.
