Han föddes under ockupation. Det fanns inga sjukhus där han
föddes, hans mamma var tvungen att gå långt för att hitta någonstans som kändes
säkert nog för att föda barnet. Hans pappa ville ge honom allt, skydda honom,
hjälpa honom. Men när de mäktiga slåss kommer de små i kläm. När ondskan sitter
vid makten är barnen måltavlor. Och den lilla familjen var tvungen att fly för
sina liv. Genom öknar, över berg. Beroende av främlingars vänlighet, och säkert
lurade om och om igen av dem som vill tjäna pengar på desperationen hos dem som
flyr. Säkert undrade de många gånger om det trots allt hade gått att stanna
hemma, men rädslan drev dem vidare, och vidare. Tills de nådde tryggheten i ett
land långt borta.
En annan pojke föddes som invandrare. En gång hade de varit
välkomna, men vinden hade vänt. Deras grannar började se snett på dem, det
viskades om hur många barn som föddes bland dem. Det talades om hur de var en
börda för samhället, hur deras religion var skrämmande, hur kostnaden för dem
var för stor, hur vanligt folk snart skulle vara i minoritet. Och landets
regering lyssnade, och gjorde villkoren svårare för dem. Ingen skulle få tro
att det var ett lyxliv man fick om man ville flytta dit, tänkte de. De krävde
mer och mer. Männen fick inte längre ha vilka arbeten som helst, utan tvingades
till de tyngsta kroppsarbetena. Men det vanliga folket var inte nöjda.
Regeringen var inte nöjd. Våldet bröt ut. Barn dödades, i säkerhetens och
välfärdens namn. Men en mamma smög till vattnet och lade sin baby i den enda
farkost hon kunde hitta, en korg, och puttade ut den. Hellre vattnet än döden
på stranden. Och han räddades ur vattnet.
En annan liten pojke föddes i bergen, mitt under brinnande
krig. Hans folk var förföljda i alla länder de bodde, hans hemstad förstördes
av kriget, barn och vuxna dödades och torterades. Hans pappa blev fångad, men
överlevde. Och den lilla familjen flydde för sina liv. Mot havet, mot livet,
mot friheten. Främlingarna de mötte hjälpte dem, lurade dem, förtalade dem,
gömde dem. Och till slut nådde de fram, och fick möjligheten att komma med en
båt mot räddningen. Båten kanske inte såg säker ut, men hellre vattnet än döden
på stranden.
Men den lille pojken blev inte räddad. Och bilden av hans
lilla kropp på stranden kommer för alltid sitta fastklistrad på våra näthinnor
som en påminnelse om hur nära ondskan kommer, och om hur obarmhärtig vår värld
är, och om hur vi i våra länder vägrade ge de syriska flyktingarna ett säkert
sätt att nå räddning.
Tre utsatta små barn. De första två små pojkarna växte upp
och blev människor, ledare, som gav människor hoppet tillbaka. Den förste är
Jesus, den andre Mose. Men båda var de i början av sina liv flyktingar, utsatta
för världens och de mäktigas ondska. Och hade det inte varit för vänliga
människors hjälp, för en möjlighet att fly, hade vår historia sett mycket
annorlunda ut.
Vad den tredje pojken, treårige Alan, kunde blivit vet vi
inte, och kommer aldrig få veta.
Jesus, Guds son, var en flykting.
Mose, han som slöt förbundet mellan Gud och människa genom
tio Guds bud, gömdes undan förföljelse och död.
De jagades för att de ansågs vara hot mot makten. De
förföljdes för att makten tänkte på procent och kvoter och hur främmande de
var.
Samma tankar dödade Alan.
Samma tankar yttras i vår riksdag, på bloggar och
insändarsidor.
Men det räcker nu.
Europa har vaknat, och hjälpinsatserna bara ökar. Pressen på
våra regeringar ökar. Vi vill inte att fler barn ska dö. Vi vill inte vara dem
som hindrar dem från liv och trygghet. Det är nog. Vi har pratat för länge om
kostnader och integrationsproblem, det är dags att prata om solidaritet och
medmänsklighet.
Människor är inte siffror. Liv kan inte mätas i kronor eller
euros. Värdighet och hopp och godhet är inte värden som får väljas bort till
förmån för självgott stirrande i historieböcker.
Vi är mer än så. Vi kan mer än så. Vi kan göra mer än så.
För att de behöver det, för att vi behöver det.
För att Gud, som alltid är på de utsattas sida, behöver oss
som sina händer och ögon och ord. Vi som är med Gud, måste vara med de utsatta.
Vi, som kyrka, som församling, som medmänniskor, måste stå emot ondskan som
vill förminska och döda, här och där borta. Med vårt arbete och våra ord och
våra resurser måste vi kämpa mot allt det som gör skillnad mellan människor.
För om det är någonting vi kan vara säkra på, så är det att Gud är mitt bland
de gråtande barnen på Medelhavets läckande båtar. Gud delar smärtan, men ger
också oss styrka att kämpa för förändring. För barnens skull.
Jesus, Guds son, bad så här:
Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem
som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är
mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen,
men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i
ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.
