Predikan Bryssel 20140831

Bara två veckor till riksdagsvalet, och tonen skruvas upp hemma. Diskussionens vågor går höga, och om det inte är blockpolitik som diskuteras, så är det Svenskarnas partis demonstrationer, och de motdemonstrationer som de möts av.

Jag tänker inte stå här och berätta för er hur ni bör tycka och tänka om just motdemonstrationerna och de olika taktiker som de begagnat sig av. Vi skulle säkert kunna diskutera det både länge och väl.

Men jag tänker ägna lite tid åt Svenskarnas parti.

 

Jag och många av mina kollegor tycker att man bör avhålla sig från partipolitik i predikstolen. Men när ett nazistiskt parti, med symboler hämtade från trettio- och fyrtiotalets Tyskland, och med företrädare som gärna använder sig av Hitlerhälsningen, får tillstånd att demonstrera på svenska gator och torg, då kan jag inte tiga still.  

I Sverige har vi inte fullständig yttrandefrihet. Den är begränsad, och det är den på grund av att ledarna för vårt land, och de flesta andra medlemmar i FN, såg resultatet av ohämmad rasistisk, fascistisk och nazistisk propaganda i Förintelsens fasor. Vi har skrivit på en FN-resolution om att rasistisk propaganda är olaglig. Och ändå står de där och ropar ut sina slagord om den svenska rasens överlägsenhet.

Jag är alldeles kall inombords. De är väldigt få. Motdemonstranterna är väldigt många. Och jag vet att polisen är där för att skydda nazisternas liv, men faktum kvarstår. I Sverige idag kan en välkammad man få demonstrationstillstånd och poliseskort för att häva ur sig anti-semitism och propagera för ett nedläggande av demokratin.

Att säga sådana här saker, och att publicera dem online som jag kommer att göra, är inte längre ofarligt i Sverige eller världen. Människor som talar ut emot den ökande högerextremismen får mottaga hot, eller blir offer för våld. Säkerhetspolisen bevakar Svenskarnas parti, har bedömt dem som nazister. Och ändå får de demonstrera. Samma sorts folk som började med mindre demonstrationer här och där i Tyskland på tjugotalet, bär nu stolta fanor på svenska torg.

 

Om två veckor är det val. Svenskarnas parti kommer plocka ett fåtal röster här och där. Andra, större, invandringsskeptiska partier kommer plocka desto fler röster. Jag kan inte tiga still. Ingen av oss bör tiga still. Vi ska bli ordets görare, inte endast dess hörare. Här, idag, vid valurnorna, men också i våra dagliga liv. Det är inte mörkermakterna som ska tillåtas styra frågeställningarna. När vi ser hur vår värld fylls av människor på flykt ska vi inte fråga oss varför ingen annan gör något, utan vad vi kan göra. Vi ska vara tjänarna. När de rasistiska skämten flyger genom luften, de som legitimerar en syn på människor som olika värda på grund av färgen på vår hud, då är det upp till oss att säga till. Det är obekvämt att vara den som är tråkig och humorlös, men det är väldigt mycket mer obehagligt att höra samma ord användas när någon misshandlas eller dödas för sin hudfärgs skull. Vi ska stödja de förtryckta, inte gömma oss bakom regler och strukturer och lathet. Våra ord om människors lika värde är lika behagliga i Guds öron som hycklarnas festlarm, om de inte följs av handling.

 

Om två veckor är det val. För oss här idag är det kanske val här och nu. Din röst kan vara en röst för medmänsklighet, förändring, öppenhet och människors lika värde. Den kan vara en handling för demokrati och framtidshopp. Det är inte det enda vi behöver göra, men det är stort. Många människor har inte möjligheten att välja inriktningen på sitt lands politik. Många får inte välja vem som ska representera dem. Men vi får, och vi kan, och vi ska. För deras skull. För att inte Svenskarnas parti och deras meningsfränder runt omkring i Europa och världen ska kunna ta ifrån oss den rätten. För att de inte ska få ta ifrån någon människa hennes framtidstro och värde.

Och vi har möjligheten och skyldigheten att avkräva handling av våra politiker. De får inte lägga bördor på oss utan att lyfta sina fingrar för att rätta till dem. De får inte söka hedersplatserna och makten för sin egen skull.

Det är två veckor kvar till valet. Tonen skruvas upp, även från den här predikstolen. Det här är för viktigt för att inte tala om. Bli ordets görare också, inte endast dess hörare. Människor dör, människor förtrycks, människor jagas. Lägg din röst på ett parti och en politiker som som kommer göra allt hen kan för att Sverige ska vara ett land som är en trygghet, en tillflykt, en fyr av människokärlek när orons vågor går höga. Det är en kristen röst, en profetisk röst.

Det är en röst som tar Jesu ord på allvar.

Predikan Bryssel 2014-08-24

På kvällarna sitter jag och pillar på mitt CV. Listar referenser, utbildningar, anställningar. Vad ska vara med, vad är onödigt? På vilket sätt presenterar jag mig själv allra bäst? Hur ska jag få en potentiell arbetsgivare att förstå att jag är helt rätt?

Trycker ner tangenterna på datorn. Bokstav efter bokstav, svarta mot den vita bakgrunden. Siffror och ord beskriver en människa som hunnit med en del, men som har mycket kvar att lära. Men jag kan ju inte avslöja hur rädd jag är, hur liten jag är, hur trött jag är. Jag måste vara energisk och nytänkande och en lagspelare som ändå vågar sticka ut lite grann. Jag måste vara mitt bästa jag, för det där pappret, den där listan kan avgöra så mycket.

Någon kommer att sitta där och läsa CVt. Någon kommer att lägga det bredvid en okänds CV, och jämföra oss. Och kanske kommer jag att väga för lätt.

Jag skriver och raderar. Stirrar på skärmen. Försöker låta bli att tänka för mycket, oroa mig för mycket. Men ändå, hur det än är, är det jag eller någon annan. Jag kanske inte duger. Jag kanske bedöms som ointressant. Jag kanske blir bortvald, och jag vet hur ont det gör. Varje gång.

Ni vet också. Ni har också varit med om det.

Summan av alla bedrifter och titlar och diplom, är det jag? Är det du?

Är du dina anställningar? Är du mamma, eller sambo, eller son, eller kusin? Endast?

Är du en som knypplar, en som gråter, en som påtar i rabatter, en som löser Melodikrysset, en som drömmer om att en gång få se Paris St Germain live?

Är du en som är lättstött eller har du en hård fasad?

Eller är du, och jag, mycket mer än alltihop?

Och mycket, mycket mindre.

Jag kan se mig själv gå bredvid lärjungarna och argumentera med övertygelse om varför just jag, eller kanske min allra bästa vän eftersom det är så pinsamt att framhålla sig själv, är den som är störst i himmelriket. Jag kan höra min röst lista talanger och kunskaper. Och jag känner hur jag blir alldeles blodröd av skam när Jesus avfärdar det alltihop. Och det värker i hjärtat när jag inser att det inte finns något sätt jag kan imponera på Jesus. Det finns inget sätt som jag kan förtjäna ens en plats i hans närhet, än mindre hedersplatsen. Åt skogen med alla CVn. Han, som betyder allra mest, bryr sig inte.

Naturligtvis är det inte samma sak att söka jobb som att vara i relation. Inte med Jesus eller med någon annan. Det är inte samma sak att bli anställd som att vara älskad. Och ändå tror jag inte jag är den enda som tänker så här, för hela vårt samhälle är uppbyggt på sä här. Är det på ett sätt på ett område är det säkert likadant på ett annat. Den som misslyckas på familjefronten är säkert ingen bra kristen, eller arbetskamrat heller. Antingen är allt bra eller så är allt dåligt. En människa är antingen lyckad eller misslyckad. Och den förrädiska rösten inombords viskar att de lyckade rimligen måste vara störst även i himmelriket.

Men jag är en av de misslyckade.

Jag har i och för sig en familj som jag älskar. Jag har någonstans att bo, goda och nära vänner. Jag har inte drabbats av några större tragedier, och har råd att äta båda god och nyttig mat. Jag har fötts in i en hudfärg och samhällsklass som skyddar mig från många orättvisor, och har trots att jag är kvinna inte blivit utsatt för allt för hotande situationer.

Om man tänker på allt det, är det ganska magstarkt att påstå att jag är misslyckad. Men jag, liksom alla andra, bär min del av sår och svagheter. Jag har förlorat kamper, mist vänner, gjort fel val, och jag har blivit bortvald. Många gånger. Jag har gråtit och förtvivlat, och jag har frågat mig om jag någonsin kommer vara någons val igen.

Och jag är inte ensam.

Jag ser mig omkring. Här i rummet, i vår stad och våra länder. I vår värld. Och överallt möts jag av blickarna från de misslyckade. De som inte kom längre. De som valde det överdrivna våldet. De som förlorat familj och vänner och hemland. De som inte kunde stoppa sjukdomens spridning. De som sprider hat och rädsla. De som flyr och de som jagar. Mardrömmarna har varit många under den här sommarens ljusa nätter. Och människor gråter. De väljer att gömma sig i alkoholens eller drogernas glömska. De famnar den familj de har kvar, eller söker sällskap hos en främling. Och en del orkar inte med det inre mörkret, och avslutar sina liv.

Jag är inte ensam. Du är inte ensam. Det är svårt att vara människa.

Jag föreställer mig själv bland lärjungarna. Med blossande kinder och nedsänkt blick, dimmig av självföraktets tårar. Och så hör jag hans röst. Den som är minst är stor.

Varenda misslyckad själ.

Han är märklig, Jesus, men aldrig märkligare än när han väljer. De dumma och de elaka, de snåla och de slösaktiga. De alltför unga och de alltför gamla. De orättfärdigt rika, och de som är sjuka av sin fattigdom. Kom till mig, ni som är tyngda av bördor.

Vi är hans folk inte för att våra CVn är fulla av titlar och fina jobb. Våra talanger, Andens gåvor och mängden vänner på Facebook spelar ingen roll. Det är inte därför han valde oss.

Vi är hans folk för att vi är minst. Han kallar oss rakt genom våra misslyckanden och svagheter. Vi är hans folk för att vi behöver vara det. Vi är hans folk för att han vill vara oss nära. Vi är hans folk, för att endast ur vår egen sorg och smärta kan vi tala om världens brustenhet.

Det är så gåvorna kommer till användning.

Det är så vi går sjungande psalmer genom det som blev ett slagfält i sömniga Limhamn.

Det är så vi ställer oss mellan stridande styrkor i Ukraina, mellan polis och demonstranter i Ferguson, Missouri. Det är så vi firar gudstjänst varje söndag eller glömmer att göra det, det är så vi ber varje dag eller somnar ifrån bönen ännu en kväll. Som de minsta, de mest misslyckade. De mest älskade.

Sermon Poulsbo July 20 2014

When I was eleven my real father came into my life. Not the one who actually made me, together with my mom, but the one who acts like a father. Of course, my sister and I loathed him right from the start. When my mother asked what we thought about him, we snapped ”He's ugly, he's stupid, and he's Danish!”. But we soon came around, mainly because he really is a wonderful man, and also because he promised us a kitten and gave us lots of candy.

The candy giving continued on for many years. He commuted from Denmark, and every Friday he would stop by the tax-free store on the ferry boat and buy us a huge bag of Bassett's winegums. We would divide it up equally, and eat all of it, as only children can eat tons of candy without getting really sick.

After a while we got a sister. Little Maj was the whole family's darling, a funny little monkey faced baby, who grew to be a cute little blonde, and quite strong willed, toddler and child. The candy was no longer just for me and Eva, my other sister. We had to share with Maj. So each Friday we sat down after dinner, opened the bag, and began the painstaking process of dividing the candy up into equal shares. One for me. One for Eva. And one for Maj. As soon as we tried to trick her, she told on us. So she got exactly as many winegums as we did. Only, she got only green ones.

The green ones are pretty disgusting. And it took my mom ages to understand why the kid smelled so bad.

Now, the point of this story is not to make y'all fell bad for my little sister.

The point is that justice and fairness seem to be so clearcut and easy to recognize, but they really aren't. We were completely fair to Maj, she got exactly as many candies as we did, but we were actually favoring ourselves. On the surface justice, but under it not. And this, my friends, is what happens almost every time humans attempt fairness and justice.

That is what makes us confused and anxious about this text I just read.

It is one of the clearest and most well explained parables Jesus gives. There is no real room for ambiguity. There are two kinds of people: good ones and bad ones, and at the end of days the bad ones will burn and the good ones will reside with the Father. Easy peasy.

Except that this justice, this absolutely clear cut view on how things will be, risks becoming the kind of justice that gives some of us yellow and red winegums, and others green ones. But that is not God's kind of justice.

What happens if we look at what the slave suggests with other eyes?

He comes to his Master questioning how the field looks. We don't know who the slave is supposed to represent, but it is easy enough to recognize him among ourselves, even in ourselves. ”Why does the world look like this, God? Why do you allow evil people to exist?” And on a smaller scale perhaps ”Why does the church allow this or that person to come to services dressed like that, smelling like that, without ever giving, volunteering?” ”Why does the city allow those people to live here, why does the country allow those people to enter, why why why?”

And Jesus answers that in God's time, all will be set right.

It is not possible to tell evil people from good people. To root out evil, there is always the risk of collateral damage, and that, causing harm to innocents, is not God's way. God does not, ever, sacrifice some for the good of others. God does not, ever, condone the killing of innocents in the search for terrorists or enemies. There is nothing holy, or good, or God-like, or even acceptable about killing children in the name of God, safety, rules or whichever reasoning there might be. Not here, not in Gaza, not in Israel, not in Afghanistan or Ukraine or Sweden or wherever.

But because of how our world looks, we read the text in fear of the burning of the weeds, when we instead should read it with gratitude to our God who refuses to sacrifice even a single oar of wheat.

Even then, it's a difficult text. Because there is not a singe one of us here today who is without sin, and not a single one who is without virtue. We are all sinners and saints. That makes this text truly tricky, because it's so black and white, and our experience of reality is that it's pretty much made up from shades of grey instead. Even if we find comfort in the thought that God does not want to sacrifice even a tiny speck of good to uproot evil, how does that help us when we are both?

Jesus tells this parable together with a few others from a boat by the beach in Galilee. He's been walking and talking and fighting with pharisees for days, over among other things what is allowed to do on the Sabbath and what is not. Humans longing to control God and the Son of Man, setting up rules for who is holy and who is not. Jesus tells them in no uncertain words that judgement belongs to the Father and no one else. And at the same time, Heaven is reachable for ordinary people, just like a pearl found in a field or a mustard seed sown, and only God decides who goes where.

And we need not fear, because God is a judge of infinite mercy and justice. Even though this parable paints people as either weeds or wheat, there are plenty of other times in Matthew's gospel, and the others, when one who has been worthless is found worthy, when one who has sinned is forgiven, and when one who was broken is made whole.

I am overwhelmingly grateful that I am not the one on whom justice and judgement rests. The temptation to keep the red winegums to myself is just too great. I try to be better, because I know I feel better when I am just and loving. We are all created that way. But it is not on my behavior that my salvation rests.

God, who does not want to see even a single speck of good get lost, is the one who will make all evil go away. No more green winegums. No more injustice. No more war, no children lost. No more violence, no more hostility towards strangers. All the bad will go away, and the Kingdom will reign. Forever.