Wednesday, December 25, 2013

Predikan juldagen 2013

Julen är sällan tiden då vi längtar efter att konfronteras med verklighetens hårdare sidor. Och ändå är fred och rättvisa precis vad julen handlar om. Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus... barnet som föds ska kallas fredsfurste.

Vi stänger in oss i våra vackra julpyntade hem och sänder förhoppningsvis tankar, och kanske en slant, till dem som har det sämre än oss. Vi äter oss absolut proppmätta, delar ut presenter, klär oss fina, besöker vänner och släkt. Och mitt i allt detta finns alltid de som inte har mat, de som inte har pengar till presenter, de som saknar ordentliga kläder, de som inte har vänner eller släkt, nära eller inte alls. De möter oss på våra gator, de sover i kulverten mellan Gare Centrale och metron, de tigger utanför affärerna.
Och parallellerna är så lätta att dra för en predikant.
Maria och Josef hade ingenstans att sova. Senare blev de flyktingar, fördrivna från sitt land av en diktator och hans arméer. De var fattiga. Och hade det varit idag, hade inte ens kunnat ta sig till Betlehem från Nasaret eftersom det är en mur i vägen.

Det är lätt att känna dåligt samvete, åtminstone för mig. När jag jublar över en julklapp i form av ett nytt par skor, finns det så många som inte ens har ett enda helt par. När jag skjuter den halvtomma julmatstallriken ifrån mig, finns det många som inte får mat idag alls.
Det blir beskt och bittert då.
Och julen, ja, julen, inte ska den handla om bitterhet och beska.

Julen handlar ju om hopp och glädje.
Julen handlar om framtid.
Julen handlar om kärlek och närhet.

Det är för enkelt att säga att det bara handlar om klappar och fester, och det är också för enkelt att hävda att den absolut inte handlar om det.

Vår Gud är hoppets och överflödets och gåvornas Gud, lika väl som Gud är de fattigas och ensammas och hungrigas Gud. Det hör ihop.
Våra liv i trygghet kallar oss att använda den tryggheten i fredsfurstens tjänst.
Våra liv i överflöd kallar oss till tacksamhet, och till medvetenheten om att resurserna i vår värld fördelas orättvist.
Gåvorna påminner om allt det vi fått, och allt det vi kan ge. Maten är en möjlighet för oss att välja rätt, att välja sådan mat som inte skadar vare sig djur eller natur. Vi har alla alltid en möjlighet att göra det rätta.

Julen är en inspiration och en möjlighet att utan bitterhet och beska använda allt det vi har i det godas tjänst. Alla vi som önskar att det finns något vi kan göra, vi har chansen den här julen. För de andras skull, för vår egen skull. För Guds skull.
Låt oss öppna ögonen och se på vår värld med det lilla barnets blick. Låt oss se allt det vackra och underbara, och det oförståeligt mörka och svåra. Låt oss drabbas av barnets naivitet, och göra vad vi kan. Låt oss lägga av vår vuxna cynism och våra försvar, och ge när vi kan.

Gud gav oss sin son. Det blir inte större än så. Inte mer hoppfullt, eller kanske galet naivt, än så. Så mycket tror Gud på sin mänsklighet, att vi får ta hand om Guds barn. Och om och om igen firar vi det. Om och om igen hör vi berättelsen, om och om igen ser vi bilderna och krubborna.
Men bortom julens polerade mys, ligger en verklighet mycket mörkare och livgivande än vi kan föreställa oss.

Gud ger oss sin son. Gud blir en av oss.
För att ge alla, rik som fattig, fri som fängslad, svensk som belgare, sydsudanes eller palestinier, hopp om en värld där förtryckarnas piskor har brutits av och krigarens kläder bränns upp. En värld där fredens välsignelser är utan gräns.

Så ät och drick och jubla. Gör sedan vad du kan för dem som har det svårare än du. För idag är du världens hopp!

Tuesday, December 24, 2013

Betraktelse krubbgudstjänst julafton 2013

 Midvinternattens köld är hård
stjärnorna gnistra och glimma
alla sova i enslig gård
utom prästen som bestämt sig för att rimma.
//Snön ligger inte vit på taken
men det glimmar i elljusstaken.//

Många år har kommit och gått,
kanske var Bryssel redan då rätt vått,
men om det visste Maria inte ett skvatt
då hon kom till Betlehem en vinternatt.
//Snön låg inte vit på taken,
men det var inte det som var haken.//

Marias stora mage var inte nog,
tillresta turister alla sängplatser tog
Tack och lov fanns där en åsna och en ko
som inte var emot att dela sitt bo.
//Snön låg inte vit på stallets tak,
men åsnan makade gärna på sin bak.//

Så Maria och Josef, hennes man
precis fram till stall och trygghet hann.
Där bland djuren, vid krubban som var ett lån,
föddes allas kung, Guds egen son.
//Snön låg inte vit över taket,
i krubban låg ett litet barn, naket.//

Och stjärnan sken över fält och äng,
en änglakör väckte herden från sin säng.
Kom! Skynda! Detta har hänt för alla!,
sjöng de för de frusna, rädda, kalla.
//Snön ligger inte vit över taken,
men ni har aldrig sett maken!//

Så herdar och lamm och många andra,
började då mot stallet genast vandra.
Vilket oljud i lilla staden Betlehem!
Vad folk måste vaknat och tittat ut på dem.
//Men ingen snö låg på taken,
fast varje människa var vaken.//

Änglar sjöng, lammen bräkte och gnydde.
Allt mörker för Guds ljus strax flydde.
För där i stallet föddes vårt hopp,
han som för ondskan till slut ska sätta stopp.
//Snön på taken kvittar faktiskt då,
när vi Guds frid och glädje fira få!//


Detta är festen som firar hjärtats kung,
festen för gammal, mittemellan och ung.
Festen för rik, mittemellan, den som inget har,
för ensamma, sjuka, friska, familjer och par.
//Snön kanske inte ligger på taket vårt,
skänk en tanke till dem som har det svårt.//

Så god jul på er alla här och långt borta,
vill jag säga er med dessa rader korta.
Minns att glädjen och freden är vårt mål,
mitt bland klappar, glögg och rödaste kål.
//Även om vi sällan får snö i staden vår,
God jul, kära vänner, och gott nytt år!//




Sunday, December 15, 2013

Predikan 3 sön i Advent 2013, Bryssel

Detta är tiden då Barack Obama har varit president i USA sedan 2009, och José Manuel Barroso ordförande för Europeiska kommissionen i nio år. Ban Ki-Moon har varit FNs generalsekreterare i sex år, och Belgiens kung Philippe har suttit på tronen i nästan fem månader.

Världen och tidningarna vill att du och jag ska förstå hur oviktiga vi är i jämförelse med dem.

Detta är också veckan då otroligt kloka människor fått pris för sina viktiga bidrag till vetenskapen och litteraturen, och fick något mindre spaltmeter än Silvias vackra röda klänning. Det är veckan då världsledarna samlades för att minnas Mandela, och då Beyoncé överraskningssläppte ett album mitt i natten. Det är veckan då den sedvanliga diskussionen om vad som är svenskast – pepparkaksgubbar eller inte - har dominerat valda delar av media.

Och allt detta förmodas vara viktigare än du och jag. För i världens ögon finns det folk och folk. Vi tror förvisso på alla människors lika värde, men en del är lite mer lika värda än andra, utifrån position och kändisskap och högljuddhet och en massa andra faktorer.

Genom alla de där föreställningarna skär rösten från en galning idag. Som när någon pratar obehagligt högt och uppenbart tokigt på metron. En smutsig, vildögd människa som ser rakt igenom våra omsorgsfullt uppbyggda strukturer, som vägrar vara en del, och som skäller ut oss efter noter.

Huggormsyngel.

Det finns inga ursäkter.

Varje klyfta ska fyllas, varje krokig stig bli jämn, för alla människor, varenda en, oavsett efternamn eller status, ska få se Guds frälsning.

Varenda en.
Varenda uselt huggormsyngel, premiärminister och påve.
Varenda uteliggare och tiggare, varenda rockstjärna och stjärnkock.
Minsta baby och äldsta tant.
De dumma och de kloka, de medvetna och de inskränkta.
Varenda en ska få se Guds frälsning.

Det är ett beskt glädjebud, en kalldusch av goda nyheter.
Dina förmågor och bedrifter ger dig ingen specialbehandling. Inte mitt jobb heller.

En galning ropar i öknen. Han vet vem du är, och han har ingenting att säga dig eller mig som kommer att få oss att sträcka på ryggen på grund av våra titlar eller ägodelar. Nej, Johannes budskap är beskare än så. Ingen slipper undan den kommande vreden. Ingen slipper undan, men alla ska få se Guds frälsning.

Johannes och Jesus är som två sidor av samma mynt. Utskällningarna och kraven gäller alla, kärleken och nåden likaså. Den är så genomlutherskt. Vi är lika lite värda nåden, syndare och misslyckade och lögnare som vi är. Och vi är lika älskade alla, önskade och efterlängtade som vi är. Och det är någonting oerhört befriande i detta.

Ingenting du eller jag kan göra förtjänar oss Guds kärlek.
Och ingenting vi kan göra stöter bort oss ifrån den heller.
Gud kanske blir arg och besviken och ledsen, som vilken förälder som helst med trotsande, trötta och olydiga barn. Men aldrig att Gud slutar älska oss för det.

Vi må vara långt ifrån kejsare över den kända världen.
Vi är inte presidenter med oerhörd makt.
Vi, vanliga människor som kämpar för att få livet att hålla ihop, med skolavslutningar, med jobbprojekt som skenar iväg, med åldrande föräldrar som längtar efter uppmärksamhet, eller tonåringar som inte orkar läsa läxor, med all vår längtan och alla våra bekymmer, vi är alla älskade.

Oavsett hur ofta vi hör av oss.

Och Johannes ropar i öknen.
Kärleken ställer krav. Kärleken vill förvandla oss.
Vi blir inte helgon över en natt. Men kärleken vill spridas.

Ge till den som behöver.
Utnyttja inte andras svaghet.
Gör det bästa av din plats i livet.

För dem närmast dig är du viktigare än Ban Ki-Moon och kung Philippe. För Jesus är du lika mycket värd som Obama och Barroso. Lika älskad. Lika viktig. Ett litet huggormsyngel, med din plats i världen. Liten, kanske föraktad, men även du skadar när du biter. Använd all din klokskap och godhet till att sprida kärleken. Bana väg för Herren!