Julen är sällan tiden då vi längtar efter att konfronteras med verklighetens hårdare sidor. Och ändå är fred och rättvisa precis vad julen handlar om. Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus... barnet som föds ska kallas fredsfurste.
Vi stänger in oss i våra vackra julpyntade hem och sänder förhoppningsvis tankar, och kanske en slant, till dem som har det sämre än oss. Vi äter oss absolut proppmätta, delar ut presenter, klär oss fina, besöker vänner och släkt. Och mitt i allt detta finns alltid de som inte har mat, de som inte har pengar till presenter, de som saknar ordentliga kläder, de som inte har vänner eller släkt, nära eller inte alls. De möter oss på våra gator, de sover i kulverten mellan Gare Centrale och metron, de tigger utanför affärerna.
Och parallellerna är så lätta att dra för en predikant.
Maria och Josef hade ingenstans att sova. Senare blev de flyktingar, fördrivna från sitt land av en diktator och hans arméer. De var fattiga. Och hade det varit idag, hade inte ens kunnat ta sig till Betlehem från Nasaret eftersom det är en mur i vägen.
Det är lätt att känna dåligt samvete, åtminstone för mig. När jag jublar över en julklapp i form av ett nytt par skor, finns det så många som inte ens har ett enda helt par. När jag skjuter den halvtomma julmatstallriken ifrån mig, finns det många som inte får mat idag alls.
Det blir beskt och bittert då.
Och julen, ja, julen, inte ska den handla om bitterhet och beska.
Julen handlar ju om hopp och glädje.
Julen handlar om framtid.
Julen handlar om kärlek och närhet.
Det är för enkelt att säga att det bara handlar om klappar och fester, och det är också för enkelt att hävda att den absolut inte handlar om det.
Vår Gud är hoppets och överflödets och gåvornas Gud, lika väl som Gud är de fattigas och ensammas och hungrigas Gud. Det hör ihop.
Våra liv i trygghet kallar oss att använda den tryggheten i fredsfurstens tjänst.
Våra liv i överflöd kallar oss till tacksamhet, och till medvetenheten om att resurserna i vår värld fördelas orättvist.
Gåvorna påminner om allt det vi fått, och allt det vi kan ge. Maten är en möjlighet för oss att välja rätt, att välja sådan mat som inte skadar vare sig djur eller natur. Vi har alla alltid en möjlighet att göra det rätta.
Julen är en inspiration och en möjlighet att utan bitterhet och beska använda allt det vi har i det godas tjänst. Alla vi som önskar att det finns något vi kan göra, vi har chansen den här julen. För de andras skull, för vår egen skull. För Guds skull.
Låt oss öppna ögonen och se på vår värld med det lilla barnets blick. Låt oss se allt det vackra och underbara, och det oförståeligt mörka och svåra. Låt oss drabbas av barnets naivitet, och göra vad vi kan. Låt oss lägga av vår vuxna cynism och våra försvar, och ge när vi kan.
Gud gav oss sin son. Det blir inte större än så. Inte mer hoppfullt, eller kanske galet naivt, än så. Så mycket tror Gud på sin mänsklighet, att vi får ta hand om Guds barn. Och om och om igen firar vi det. Om och om igen hör vi berättelsen, om och om igen ser vi bilderna och krubborna.
Men bortom julens polerade mys, ligger en verklighet mycket mörkare och livgivande än vi kan föreställa oss.
Gud ger oss sin son. Gud blir en av oss.
För att ge alla, rik som fattig, fri som fängslad, svensk som belgare, sydsudanes eller palestinier, hopp om en värld där förtryckarnas piskor har brutits av och krigarens kläder bränns upp. En värld där fredens välsignelser är utan gräns.
Så ät och drick och jubla. Gör sedan vad du kan för dem som har det svårare än du. För idag är du världens hopp!
