Predikan fjärde i påsktiden 2013, Bryssel

De tidigaste kristna kallade sig inte kristna, för det mesta. De kallade sig ”de som följer vägen”. Vägen. Ofta när jag har hört predikanter och teologer tala om vägen, är det i termer av att den ska vara smal och brant och svår att gå på, i motsats till den breda bekväma vägen, som de som inte tror uppenbarligen går på.

Och medan det absolut finns svårigheter i att tro, och ett liv i tro kan absolut vara svårt och utsätta oss för besvärliga situationer och till och med våld, så är det inte den sortens väg som avses här.

Som den amerikanske teologen Frederick Buechner skrev:

”A Christian is one who is on the way, though not necessarily very far along it, and who has at least some dim and half-baked idea of whom to thank.

A Christian isn’t necessarily any nicer than anybody else. Just better informed.” 

”En kristen är en som är på väg, men som inte nödvändigtvis kommit speciellt långt längs den vägen, och som i alla fall har någon slags dunkel och halvfärdig idé om vem som ska tackas.

En kristen är inte nödvändigtvis trevligare än någon annan. Bara mer välinformerad.”

Jesus är inte svårtillgänglig. Han vill inte göra det besvärligt för dig och mig. Han ÄR vägen, sanningen och livet, och den vägen är bred nog för alla. Inte någonstans i det sammanhanget står det någonting om att du och jag måste vara på ett speciellt vis eller tro på ett speciellt vis. Det enda han ber om är att vi ska tro på honom, lita på honom. Som vi litar på en älskad familjemedlem, eller den bästa vännen.

En kristen är en som tillhör Jesus. En av Jesusfolket. En som vandrar tillsammans med andra längs Jesusvägen, som förvisso kan leda genom farliga trakter, men aldrig i ensamhet.

Alltför ofta har orden ”Jag är vägen, sanningen och livet” använts för att fördöma människor av annan tro, eller dem som saknar tro. Det är INTE deras avsikt. Jesus talar inte om hinduer eller muslimer eller humanister. Han pekar ut för sina förtvivlade och förvirrade vänner att det är han som är vägen, men han säger ingenting om vad som händer den som inte känner till Jesus, eller inte ens någonting om den som känner till men väljer att inte följa med. Detta handlar nämligen inte alls om läpparnas, eller ens hjärtats, bekännelse. På korset dör Jesus för alla människor, på påskdagen uppstår han för att alla ska få liv. Inte alla som vet, alla som kan rabbla trosbekännelsen, alla som lever korrekt... Jesus är vägen till frälsningen på grund av vem HAN är, inte på grund av vilka VI är.

Detta har varit en förfärlig vecka i nyheterna. Ond bråd död, motsättningar mellan folk och religioner. Människor som utsatts för våldsdåd, och andra som varit på fel plats på fel tidpunkt när en olycka skett. Veckor som denna är det lätt att förtvivla över mänskligheten. Men det är också en vecka då människor har gett sina egna liv för andras skull, då människor har gett upp sin egen bekvämlighet för att rädda andra, då människor har vägrat vara rädda. Detta är en vecka då hatet har bubblat upp, men också en vecka då människor har valt att förlåta och visa nåd.

Idag har vi skrattat döden och ondskan i ansiktet tillsammans med Ellen. Dopets löfte följer oss: Jesus är med oss alla dagar. Han är vägen vi följer, hand i hand med de riktigt små, med de osäkra, med de ovärdiga och de oförstående. Han är vägen som bär över branta stup, och genom dalar fyllda av dödsskugga. Han är vägen som leder hem.

Predikan Andra söndagen i påsktiden 2013, Bryssel

Jag utgår från att du någon gång har gjort någonting som du ångrat med hela ditt hjärta. Jag vet att jag har gjort det i alla fall. Jag har sagt och tänkt och gjort saker som djupt har sårat andra, sådant som jag vet kan ha skadat vår relation för alltid.

Och jag tror att du, precis som jag, vet hur mycket det här skadar oss själva också. Hur det tynger och gnager och aldrig riktigt släpper, och även om vi blir försäkrade om att det är förlåtet så finns alltid känslan kvar. Misslyckandet. Sveket. Medvetandet om att jag är en sämre människa än jag hoppades, att jag egentligen inte är värd förtroende.

Sådana sår tar tid att läka, och de läks egentligen bara om båda parter vill det, önskar det mer än något annat, och är beredda att arbeta för att relationen ska bli hel igen.

Det är i stort sett omöjligt att komma över ett sådant svek när den svikne dör.

Vi är inte ensamma om den här erfarenheten.

En av anledningarna till att jag älskar Bibeln är igenkänningsfaktorn. Mina misstag, min rädsla, min glädje och min kärlek – de finns där alla. Där finns de som är oändligt mycket uslare än vad jag är, och där finns de som råkar oändligt mycket värre ut. Där finns sådana som sköter sig bättre också. Men framförallt finns det sådana som är lika mänskliga som jag, lika svaga och hoppfulla och tvivlande och troende som jag, och de får en ny chans.

Den där förfärliga natten när Jesus blev arresterad och förd till översteprästens hus för att förhöras satt Simon Petrus på gården utanför och värmde sig vid elden. Men de som satt där med honom hörde hans dialekt, kände igen hans ansikte, och frågade honom: Var inte du med Jesus? Tre gånger frågade de honom, och tre gånger förnekade Petrus all kännedom om Jesus. ”Jag känner honom inte.” ”Jag vet inte vem han är.” ”Jag är inte en av hans vänner.”

Tre gånger. Och sedan gol tuppen i gryningen.

Tidigare samma dag hade Jesus berättat för Petrus exakt vad som skulle hända, och när tuppen gol insåg Petrus att han hade svikit sin bästa vän. Inte bara en gång, utan gång på gång, om och om igen. Och dagen efter, när Jesus dör, är Petrus inte ens där.

Jag antar att han inte vågade. Inte för soldaternas skull. Jag skulle kunna slå vad om att Petrus inte stod under Jesus kors för att han inte kunde se sin svikne och förrådde bäste vän i ögonen. Hans sista chans att lappa ihop relationen var förbi. Döden var det sista sveket, den sista bekräftelsen på hur allt hade gått så vansinnigt fel. Han vågade inte vara där, för att han tänkte sig att Jesus skulle se all hans uselhet, se hur han inte borde vara där.

Så lite han kände sin vän ändå.

Men kärleken, den fanns där ändå.

Så när Johannes ser Jesus på stranden några dagar senare, då kastar sig Petrus i vattnet och simmar och vadar i land. Jag undrar om han gick långsammare och långsammare när han verkligen insåg att det var han. Jag undrar hur många gånger han repeterade vad han skulle säga. Jag undrar hur fisken och brödet smakade honom, och jag undrar hur rädd han var när Jesus till slut tilltalade honom.

Älskar du mig?

Vill du ha en ny chans, Petrus, min vän, min förtrogne?

Vill du lappa ihop det här, vill du se dig själv med andra ögon?

Vill du vara en annan person än den som svek och ljög och höll sig borta?

Till slut, inbillar jag mig, nästan skriker Petrus ja. Ja, jag älskar dig! Det är klart att jag har dig kär! Och jag tänker mig att han har tårar i ögonen. Jag tänker mig att han tror att Jesus inte tror på honom, och att det tar tid för det att sjunka in. Jesus litar på mig. Jesus vill att jag ska vara en förebild, tror att jag klarar det. Jesus vet allt om mig, och ändå ber han mig, usla, korkade, svaga mig, om att ta hand om hans församling.

Mig.

Och dig.

Vi är en misslyckad samling.

Vi har svikit och ljugit och undvikit och dragit oss för att engagera oss. Vi är de som varit bekväma en gång för mycket, och de som inte kan låta bli att tänka småaktiga tankar. Vi är en samling av människor som inte passar in i hjälterollen. Misslyckade lerkärl. Vi är vanliga människor, hoppfulla och älskande människor, sådana med liv fyllda av allt möjligt annat.

Vi är sådana som får en andra chans.

Sveket. Misslyckandet. Sorgen. Svagheten. Likgiltigheten. Stressen. Allt det där som håller oss från dem vi älskar, och från Gud själv, allt det där smälter bort till slut, och allt som blir kvar är en fråga:

Älskar du mig?

Älskar du mig?

Älskar du mig?

Kom. Var med. Det är dags att leda fåren på bete. Du och jag. Älskade av Gud.