(Texts: Jonah 3:10-4:11, Matthew 20:1-16)
There are times in the Bible when Jesus is very logical. Times when what he says is crystal clear and undisputable. This is not necessarily one of those.
There are times when the Old Testament prophets make perfect sense. They are righteous and full of wrath, rightfully so. This is not one of those times.
Jonah... I just don't understand why God picked that guy.
Not only does he run away from his duties. He is also seriously upset when God decides to spare the great city of Nineveh. He can't deal with the repentance of others and would prefer them to receive punishment instead of mercy. Man, did he pick the wrong God to serve. But I guess that's just the point, he didn't really pick God. God picked him. Sometimes we are so deeply steeped in a culture that believes certain things that we don't remember the reality behind those beliefs. Like God. Jonah was a faithful member of the community, did his chores, paid his dues, but had somehow not gotten to the ”personal accountability”-part. When God calls him, Jonah decides to run away, which only proves how little he knows about God, how little attention he had paid to the history of his people's relationship with God. There is no running from the Lord. As the author of the psalm puts it: If I went to sleep in the deepest ocean, you would find me there.
And not only does God find him, he puts him to use. Jonah preaches to Nineveh, a city that he detests so thoroughly that he kind of looks forward to seeing it buried under a huge pile of burning brimstone. I suspect his preaching wasn't very enthusiastic. But he is disappointed. God works through him, and the king and the people of the great city repent. No brimstone. No fire. Jonah cannot see that the same grace that God extended to him, in spite of him not doing a thing to deserve it, God also extends to the people of Nineveh. He cannot see that he also is a late-comer to the feast, but equally as loved as the ones who have loved God from their very first breath. And just as Jonah is loved and cherished, the sinning citizens of the great city get another chance. And another. Because that's (just) the way God works.
Jonah would be one of the workers in the vineyard grumbling about the late-coming workers getting equal pay. It's a little like people who have immigrated to a country, found a place, and then resenting that others come after them. But in the Kingdom there are no immigration laws, no restrictions on who has the right or is allowed. There are no demands for visas or permanent residence permits. No green cards needed. The borders are open.
Jesus seems to say, in this parable, that the person who has barely lifted a finger for the church or for the faith is worth just as much as those who have toiled their whole lives. He seems to say that the reward is as equally great for the returning sinner as for the faithful servant, and boy, does this provoke people. The righteous long time member of the congregation looks at the person distributing communion, with mistakes and a certain amount of fumbling, for the first time, and wonders why that person is suddenly considered as valuable as the one who has spent hours cleaning the albs and sweeping the church floor. It seems a waste of time, all of those things, if it doesn't at least result in some kind of recognition, some kind of position. But that person does not seem to know God very well. In the Kingdom of God there are no ranks of merit. There are no titles or special positions for those who have been serving for a long time. There are no gold watches for dutiful workers. There is only grace and mercy, for all.
So, the question remains: are you the late-coming sinner, or the faithful servant? Are you Jonah, begrudging the repentant person his or her salvation? Are you a prophet trying to run away? You see, God has use for you. God wants you for his Kingdom. Whether you think you have nothing to offer, if you believe you have nothing to say, or are not worthy enough. God wants you for his Kingdom. And God wants your neighbor too. There is plenty of space in God's house, and Jesus came to prepare room for us there. With all of our insecurities and un-charitable ways. There is room. The vineyard needs workers, there are Ninevehs to speak to. There are places all over our world and our city that need God's grace, and you're the voice God has. Your hands are God's hands. Your eyes and your ears are the only ones God has. And God needs you to do his work.
Yes. That is why God picked Jonah. He gave him purpose and call. He showed us, through an unwilling and, to be honest, pretty petty man, that grace is not dependent on merit. Grace is not something God gives as a reward. It is God's sign of his love. Undeserved and beyond understanding, it is given to us. Jonah is the sign. Jesus is the proof. And you are the next chapter.
Saturday, September 17, 2011
Sunday, September 04, 2011
Predikan 11e3 Tro och liv 2011-09-04
Det finns ingenting farligare än religion utan Gud.
Vi har sett så många exempel genom historien: korståg och kättarprocesser, självmordsattacker och krypskyttar. Varje gång Guds namn målas på en stridsvagn eller fana som bärs i strid, varje gång korset dekorerar ett raketgevär eller syddes på ärmen av en uniform. Varje gång Jesus kallas för att försvara vårt sätt att leva, varje gång kristendom hålls upp som ett moraliskt lackmuspapper för ”de andra”. Varje gång vi har blivit så fulla av oss själva att det inte längre finns plats för Gud.
Kristendomen är inte en morallära.
Vår religion är inte ett recept för att göra oss bättre än alla andra.
Och vår religion är inte kompatibel med maktsträvanden och rikedom.
Det svider, jag vet.
Stående här, i auktoritetsposition, med det glimmande silverkorset på väggen bakom mig, med sidenmässhaken på, med rätten att tala och privilegiet att sitta längst fram. Jag vet hur Jesus ord svider. Men om de inte hade svidit, hur illa hade det inte varit då?
Självrättfärdiga, självupptagna hycklare till religiösa ledare har vi alla sett och hört om. Det kan vara så obetydligt som någon som insisterar på att bli tilltalad med sin titel, eller så illa som en som uppmanar hela sin lärjungeskara att begå självmord, eller bomba andra av annan tro. De predikar nåd och fred, men uppmuntrar fjäsk och våld. Var är Gud i det?
Biskopar och andra kyrkliga ledare, präster och pastorer, har många gånger agerat som världsliga furstar. I sann fariseeisk anda har de insisterat på hedersbetygelser, fått sitta på tjusiga troner och lagt stora summor på dekorationer. Men där det inre fylls med den egna betydelsen, glöms Guds betydelse bort.
Men det finns motbilder.
Jag hörde en berättelse från sanna livet:
En kvinna åkte till kyrkan. Det skulle vara en stor jubelgudstjänst av något slag, och hon var ute i mycket god tid. Kören höll fortfarande på att repetera när hon smög in i kyrkan. Hon gick längst fram och satte sig i bänken. Tiden gick, och kyrkan fylldes sakta med folk. Bakom henne hamnade några bekanta. Vad kvinnan inte hade räknat med var att hon skulle behöva gå på toaletten. Hon lämnade sin plats, kanske lade hon en jacka där för att markera den, och sökte upp damrummet. Men när hon kom tillbaka var hennes plats tagen. Hon var inte lika konflikträdd som många av oss andra, utan knackade mannen som satt där på axeln, och upplyste honom om att han hade tagit hennes plats. Mannen log, bad om ursäkt, och i brist på andra platser satte han sig på en kudde på golvet tillsammans med barnkören. Kvinnan fick sin plats, och gudstjänsten skulle just börja, när en av de bekanta bakom henne lutade sig fram och viskade: ”Vad gjorde du!? Du körde just bort ärkebiskopen från hans plats!”
Ärkebiskopen, Anders, gjorde det enda en sann kristen kan. Han tog tjänandets position, han satte sig på golvet, han anslöt sig till barnen.
Men det räcker inte med ledarna. Detta gäller oss också.
Mitt i texten byter Jesus perspektiv, och börjar tala till lärjungarna. Det handlar inte längre om var fariséerna gör, utan om hur vi som lärjungar ska handla.
Vi ska inte låta någon upphöja oss. Inte låta någon buga för oss, inte kalla oss tjusiga titlar. Inte ens antyda att vi eventuellt kan vara bättre än någon annan, för det finns bara en som är vår läromästare, vår rabbi, vår fader, och det är Gud.
Och vet ni, här svider det till i alla våra församlingar. Kanske är det slut med nigandet för prästen, även om jag, trots min relativt unga ålder, också har upplevt det, men nog finns det emellanåt en respekt som kan slå över i vördnad för prästerskapet? Nog är det oerhört viktigt hur man uppför sig i gudstjänst, och att silvret är putsat ordentligt? Nog är det så, även i vår församling, att det förekommer kritik när inte någon av gudstjänstens funktionärer har utfört sin uppgift ”perfekt”? Det måste sluta. Det måste sluta nu.
Vi är alla bröder och systrar här. Ingen av oss är värd mer, och ingen mindre. Ingen av oss är perfekt, och vi gör alla vårt bästa. Men endast Gud är fullkomlig.
Vi firar vår gudstjänst av glädje och tacksamhet mot den Gud som givit oss allt. Vi firar den med tyngda hjärtan ibland, och med lättad blick ibland. Vi firar den med Jesus mitt ibland oss, och med Andens vindsus i våra öron. Och om det är så att det enda vi kan tänka på i vår gudstjänst är hur någon går fel eller ser osäker ut eller säger fel, då tystnar Andens sus. Då lyssnar vi mer på oss själva, då sätter vi oss i Guds plats och dömer andra. Det måste sluta, och det måste sluta nu.
I texten säger Jesus att folket ska göra som de skriftlärda säger, men inte som de gör. Idag är det jag, och mina kollegor här, och några av er, som är de skriftlärda. Idag lovar jag er att mina handlingar ska matcha mina ord. Och jag vill be er att se djupt in i era hjärtan och lova samma sak. Våra handlingar, vårt tjänande, är det synliga beviset på vår tro. Och eftersom vår tro är nåd och kärlek, låt det bli vårt ledord för vårt handlande idag, och alla dagar. Nåd, och kärlek. Amen.
Vi har sett så många exempel genom historien: korståg och kättarprocesser, självmordsattacker och krypskyttar. Varje gång Guds namn målas på en stridsvagn eller fana som bärs i strid, varje gång korset dekorerar ett raketgevär eller syddes på ärmen av en uniform. Varje gång Jesus kallas för att försvara vårt sätt att leva, varje gång kristendom hålls upp som ett moraliskt lackmuspapper för ”de andra”. Varje gång vi har blivit så fulla av oss själva att det inte längre finns plats för Gud.
Kristendomen är inte en morallära.
Vår religion är inte ett recept för att göra oss bättre än alla andra.
Och vår religion är inte kompatibel med maktsträvanden och rikedom.
Det svider, jag vet.
Stående här, i auktoritetsposition, med det glimmande silverkorset på väggen bakom mig, med sidenmässhaken på, med rätten att tala och privilegiet att sitta längst fram. Jag vet hur Jesus ord svider. Men om de inte hade svidit, hur illa hade det inte varit då?
Självrättfärdiga, självupptagna hycklare till religiösa ledare har vi alla sett och hört om. Det kan vara så obetydligt som någon som insisterar på att bli tilltalad med sin titel, eller så illa som en som uppmanar hela sin lärjungeskara att begå självmord, eller bomba andra av annan tro. De predikar nåd och fred, men uppmuntrar fjäsk och våld. Var är Gud i det?
Biskopar och andra kyrkliga ledare, präster och pastorer, har många gånger agerat som världsliga furstar. I sann fariseeisk anda har de insisterat på hedersbetygelser, fått sitta på tjusiga troner och lagt stora summor på dekorationer. Men där det inre fylls med den egna betydelsen, glöms Guds betydelse bort.
Men det finns motbilder.
Jag hörde en berättelse från sanna livet:
En kvinna åkte till kyrkan. Det skulle vara en stor jubelgudstjänst av något slag, och hon var ute i mycket god tid. Kören höll fortfarande på att repetera när hon smög in i kyrkan. Hon gick längst fram och satte sig i bänken. Tiden gick, och kyrkan fylldes sakta med folk. Bakom henne hamnade några bekanta. Vad kvinnan inte hade räknat med var att hon skulle behöva gå på toaletten. Hon lämnade sin plats, kanske lade hon en jacka där för att markera den, och sökte upp damrummet. Men när hon kom tillbaka var hennes plats tagen. Hon var inte lika konflikträdd som många av oss andra, utan knackade mannen som satt där på axeln, och upplyste honom om att han hade tagit hennes plats. Mannen log, bad om ursäkt, och i brist på andra platser satte han sig på en kudde på golvet tillsammans med barnkören. Kvinnan fick sin plats, och gudstjänsten skulle just börja, när en av de bekanta bakom henne lutade sig fram och viskade: ”Vad gjorde du!? Du körde just bort ärkebiskopen från hans plats!”
Ärkebiskopen, Anders, gjorde det enda en sann kristen kan. Han tog tjänandets position, han satte sig på golvet, han anslöt sig till barnen.
Men det räcker inte med ledarna. Detta gäller oss också.
Mitt i texten byter Jesus perspektiv, och börjar tala till lärjungarna. Det handlar inte längre om var fariséerna gör, utan om hur vi som lärjungar ska handla.
Vi ska inte låta någon upphöja oss. Inte låta någon buga för oss, inte kalla oss tjusiga titlar. Inte ens antyda att vi eventuellt kan vara bättre än någon annan, för det finns bara en som är vår läromästare, vår rabbi, vår fader, och det är Gud.
Och vet ni, här svider det till i alla våra församlingar. Kanske är det slut med nigandet för prästen, även om jag, trots min relativt unga ålder, också har upplevt det, men nog finns det emellanåt en respekt som kan slå över i vördnad för prästerskapet? Nog är det oerhört viktigt hur man uppför sig i gudstjänst, och att silvret är putsat ordentligt? Nog är det så, även i vår församling, att det förekommer kritik när inte någon av gudstjänstens funktionärer har utfört sin uppgift ”perfekt”? Det måste sluta. Det måste sluta nu.
Vi är alla bröder och systrar här. Ingen av oss är värd mer, och ingen mindre. Ingen av oss är perfekt, och vi gör alla vårt bästa. Men endast Gud är fullkomlig.
Vi firar vår gudstjänst av glädje och tacksamhet mot den Gud som givit oss allt. Vi firar den med tyngda hjärtan ibland, och med lättad blick ibland. Vi firar den med Jesus mitt ibland oss, och med Andens vindsus i våra öron. Och om det är så att det enda vi kan tänka på i vår gudstjänst är hur någon går fel eller ser osäker ut eller säger fel, då tystnar Andens sus. Då lyssnar vi mer på oss själva, då sätter vi oss i Guds plats och dömer andra. Det måste sluta, och det måste sluta nu.
I texten säger Jesus att folket ska göra som de skriftlärda säger, men inte som de gör. Idag är det jag, och mina kollegor här, och några av er, som är de skriftlärda. Idag lovar jag er att mina handlingar ska matcha mina ord. Och jag vill be er att se djupt in i era hjärtan och lova samma sak. Våra handlingar, vårt tjänande, är det synliga beviset på vår tro. Och eftersom vår tro är nåd och kärlek, låt det bli vårt ledord för vårt handlande idag, och alla dagar. Nåd, och kärlek. Amen.
Subscribe to:
Posts (Atom)