Vi delar samma erfarenhet.
Vi har älskat, och förlorat. Vi har störtats ner, kastats ner i sorgens djupaste avgrund, och fruktat att vi aldrig någonsin kan ta oss upp. En del av oss kanske fortfarande är där.
Vi har delat, och delar säkert än, skräcken för ensamheten, för sorgen, för natten. Den rädsla som präglar så mycket av våra liv, och som vi vet är välgrundad. För förr eller senare förlorar vi någon vi älskar, och skräcken blir verklig.
Vi delar samma erfarenhet, om än den aldrig kan vara exakt samma. Sorgen finns i allas våra liv. För en del av oss här är den rå och ny, för andra har den blivit en del av livet sedan många år. Vi har förlorat olika människor, och sorgen efter en är aldrig riktigt samma som sorgen efter en annan. Men erfarenheten, den delar vi.
Jag har ett armband som jag bär i stort sett varje dag. På det är skrivet ord av en engelsk medeltida mystiker vid namn Julian av Norwich. Där står: All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well. Allt ska bli bra, och allt ska bli bra, och alla slags ting ska bli bra. Det är ord jag behöver höra. Ofta och mycket. Allt ska bli bra.
Även om vi sörjer nu, kommer det bli bra.
Även om vi är rädda nu, kommer det bli bra.
Även om vi är ensamma nu, kommer det bli bra.
Kanske inte i morgon. Kanske inte om ett år. Men det kommer bli bra.
Det är kanske inte lätt att ta till sig. Det tål att upprepas. Därför bär jag armbandet ofta. Jag behöver upprepa orden, för de tål att upprepas. Allt ska bli bra. Allt ska bli bra.
Samma budskap ger oss Jesus.
Ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Var inte rädda. Ingen av er är glömd av Gud. Var inte rädda. Allt ska bli bra.
I vår rädsla, i vår ensamhet, i vår natt finns det en som delar vår erfarenhet. Fullt ut, för han är med oss. Han som känner till och med hur många hårstrån vi har på huvudet. Han som känner oss utan och innan säger till oss att vi inte behöver vara rädda. Han vars käpp och stav leder oss. Våra rädslor delas av den som inte behöver frukta någonting, och vi är lovade att allt ska bli bra.
Vi delar samma erfarenhet. Vi här, och bibelns människor, och alla de där emellan. Sorgen ser inte likadan ut, men rädslan och övergivenheten går som en grå tråd genom historien. Att leva medför att förlora. Att leva medför saknad. Att leva innebär att vandra i den mörkaste dalen om och om igen, såväl som att värmas av sol och ljus.
Här, i den mörkaste dalen, är det kallt och ensamt. Här, i den mörkaste dalen, härskar rädslan och oron. Djupast ner i förlustens mörka dal, verkar det inte finnas en väg upp.
Sorgen lägger sig som ett dunkel runt omkring.
Men med Herren som vår herde finns det ett slut på saknaden. Längtan tar över. Från tron att vi aldrig mer ska ses, till vissheten om att vi en dag ska mötas igen. Inte saknad, längtan.
Längtan efter Herrens hus. Längtan efter livets vatten. Längtan efter att rädslan ska ta slut. Och framförallt, längtan efter de älskade.
Paulus skriver: ”Vi vill att ni ska veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom.”
Vi har hoppet. Vi har förvissningen. Låt saknaden vändas till längtan, för en dag ska vi få bo i Herrens hus. En dag ska smärtan och sorgen och tårarna vara över. Där finns ännu en erfarenhet att dela, en att längta efter. Allt ska bli bra, och allt ska bli bra och alla slags ting ska bli bra.
