Predikan 14 söndagen efter trefaldighet ”Enheten i Kristus”

Jag har två pappor. Eller så har jag bara en.
Jag har en mamma. Och så har jag en till.
Jag har en och en halv syster, eller rättare sagt två. Eller en halv miljard.
Och bröder, det har jag inga. Inga alls, utom den halva miljarden.

I detta kan jag finna näring. Här kan jag finna upprättelse. För att det gör ont. Men här finner jag läkedom. Men tills jag är hel, kommer det göra ont.

Och ni vet hur det är.
Jag talar om familjer.
Ni vet.

Mamman som en dag lämnar radhuset, barnen och maken utan att se tillbaka. Och hon som stannar och går ut och gungar med ungarna fastän Bolibompa har börjat.
Pappan som jobbar för mycket och dövar det dåliga samvetet med alkohol. Och han som med överfyllt hjärta vakar vid lilltjejens säng mitt i natten bara för att se henne andas.
Den äldsta systern som barrikaderar sig bakom en mur av duktighet. Där bakom sörjer hon sin ensamhet och märker sina armar för att i alla fall känna. Och hon som gråter av glädje och stolthet när lillebror vinner sin första simmedalj.
Den yngre brodern som revolterar tills han inte längre kommer ihåg vem det var han drömde om att vara. Och han som kryper ner i föräldrasängen ännu som åttaåring, för att de monster som han vet inte finns inte ska kunna ta honom.
Slagsmålen, grälen, den iskalla tystnaden. Glädjen och värmen. Den orubbliga lojaliteten och sveken.

Ni vet. Familjer.

Lyckliga emellanåt, dysfunktionella ibland. Det är vi, en stor familj, delad.

Delad av århundraden av hat, missförstånd, girighet och vanlig enkel dumhet.
Vi är syskon för sårade för att ens prata, vi saknar våra föräldrar. Vi är barn som misshandlats av förlusten av hopp.
Och så bär vi vår smärta med oss. Vi bär det stolt, klär oss i den som ett tecken på identitet. Ibland spikar vi upp den på diverse portar, ibland fyller smärtan, den stolta smärtan, insändarsidorna i Kyrkans tidning och Svenska dagbladets debattdel. Spåren av smärtan kan följas över hela Internet. Den kristna familjen, kristenheten. En delad familj.

Och vi skrattar åt våra systrar och bröder som talar i tungor. Vi skakar på huvudet åt dem som kämpar för att få röra vid en påvlig ärm. Vi tar avstånd. Vi aktar oss för att använda en del infekterade ord, sådana som Jesus, eller frälsning, eller mission, så att ingen ska tro att vi är som de där andra, de tokiga kristna. Våra förvirrade syskon. Och så bär vi smärtan vidare, utan att låtsas om att vi haltar.

Missförstå mig rätt, jag älskar att vara en del av Svenska kyrkan. Jag sökte både här och där, och här landade jag, här är jag hemma. Och jag tror helt uppriktigt att denna vår kyrka är rätt ute i så mycket, jag är stolt och glad. Men hur ska jag, hur ska vi som delar känslan av att vara på rätt plats, då kunna acceptera att det finns andra, våra syskon, som inte ser det på samma sätt? Hur kan jag se syskonskap och inte syskonrivalitet?
För Jesus säger oss att vi ska vara ett. Inte som ett. Ett. En familj. Och ändå, vad världen ser är inte enhet. Vad vi visar är käbbel, småsinthet, smärta. Och det gör ont.

Jesus säger att han älskar mig. Rakt igenom århundraden av redigeringar och kanoniseringar av skrifter. Han älskar mig. Och han älskar dig. I den kärleken är vi ett. Förenade av Gud, vi andas samma luft. In i mig, ut ur mig, in i dig, ut ur dig och in i nästa. Som livsanden ur Guds mun andas vi samma luft, och vi är ett. Vi har samma uppdrag. Och där är vi ett.

Det syns inte utanpå. Kyrkorna med sin olika arkitektur och församlingssyn står kvar. Det är vi som ska förändras. För den här texten, det här fantastiska evangeliestycket i all sin klurighet, det talar inte om ekumenik. Det talar om familj. I all sin härlighet och trasighet. Det är vår familj, syster och bror. Vi delar luft, vill du också dela mitt uppdrag? Vi delar förälder, kom dela mitt liv.

För Gud älskar dig, och kallar dig ut i världen, för att berätta för dem som kommer till tro genom dig. Säg dem, syster eller bror, berätta, ge dem Guds ord:

Jag är din mor och din far.
Jag är din bror och din syster.
Jag är kärlek och helighet.
Jag är i din sårade stolthet och dina misstag.
Jag är i din dansande glädje.
Jag är den som är och var och ska komma.
Jag är i dig och runtomkring. Jag är himmel och jord.
Och jag gör er till ett.
Jag gör er till ett i min avbild. För att jag älskar er med hela mitt hjärta och hela mitt sinne.
Hör detta – jag är Gud. Och jag älskar dig.

Berätta, syster och bror. Berätta för dem du möter. Se dem, se mig, i ögonen och ge dem Guds ord. Du är en profet. Och vi är ett.

Sermon on the 14th Sunday after Trinity (from the preaching conference)

John 17:18-23
As you have sent me into the world, so I have sent them. And for their sakes I sanctify myself, so that they also may be sanctified in truth.
I ask not only on behalf of these, but also on behalf of those who will believe in me, through their word, that they may be all one. As you, Father, are in me, and I in you, may they also be in us, so that the world may believe that you have sent me.
The glory that you have given me I have given them, so that they may be one, as we are one, I in them and you in me, that they may become completely one, so that the world may know that you have sent me and have loved them even as you have loved me.
This is sustainment. This is nourishment. Knowing this makes it all alright.
But the hurt does not go away.

/Talk about different ways families can be dysfunctional…/

We are a family divided by centuries of hate, misunderstanding, greed and simple stupidity. We are siblings too hurt to talk, mothers and fathers absent. We are children abused by loss of hope.

So we bring our hurts with us. We carry our differences proudly, wear them like badges on our different robes and albs. Sometimes we write them with bold letters on our church bulletin boards, other times we badmouth each other all over the Internet. The Christian community. A family divided.
You know it all…/different ways to create/sustain differences/

For me, being Church of Sweden Lutheran, is so important, a decision so major in my life, that I cannot let go of that sense of rightness. I really do believe we got it right. How then do I meet another? How do I acknowledge her sense of rightness? How do I see sisterhood and not sibling rivalry?

And yet. Jesus tells us we should be one. Not as one. But to the world, we are not. And among ourselves, we find it so hard to acknowledge that unity.
How then can I say that this is nourishment?

Because Jesus tells me he loves me. And he tells me he has sent me into the world. Straight through centuries of editing and canonizing, Jesus talks to me. And just like he talks to me, he talks to you. Because we, sister, are one. One in the Spirit, one in vocation, one in womanhood and humanity. We breathe the same air.

This is not a text about ecumenism. It is a text about family.
It’s not about structures merging, it’s about breathing together, living together.

So there. This is sustainment. We are to become one, because the Lord God already is in us. We already are one, because Jesus loves us. And we are called to go out in the world.

So tell them this, sister, because these are the words of God, through you, the prophet:

I am your sister. I am your mother and daughter. I am in your wounded pride and your failings. I am in your dancing joy. I am the one that was and is and shall be. I am in you and all around. I am heaven and earth. And I join you together. I make you one in my image.
Because I love you with all of my heart, with all of my mind.
Know this. I am God. And I love you.

Tell them this, sister. You are the prophet. And we are one.