Saturday, April 05, 2008

Predikan kvällsgtj 080406 ”Ut ur dödsskuggans dal”

Livet.
Det händer att jag läser löpsedlar runtomkring med olika recept på hur man ska bli lycklig. På bokrean gick jag runt och såg bok efter bok med titlar som lovade rikedom, hälsa eller, ja just det, lycka. Vi är medvetna om att ingen av oss lever liv som är perfekta in i minsta detalj, men det är som om vi ändå när en önskan, ett hopp, om att det någonstans finns någon som har hittat precis rätt väg och har uppnått den totala lyckan. Och så bjuder vi in gurus och andliga rådgivare i våra liv, köper böckerna, går kurserna. Men har någon kommit fram? Har någon ett liv helt utan sorg och saknad? Nej. Ingen lever ett sådant liv.

Vi vandrar allihop precis på kanten till dödskuggans dal. Ibland halkar vi ner. Branten ner är som en av de där grusbranterna som det är så vansinnigt svårt att ta sig upp för, och varje liten rörelse skickar ett nytt regn av småsten, en ny skur av smärta och irritation, över oss. Det lättaste är att följa slänten ner till botten. Att ligga still en liten stund, hämta andan, och sedan leta efter vägen ur dalen, kanske följa den till dess väggar har planat ur, tills dalen bara är en sänka i det solbelysta landskapet. Att leva ut sin sorg och sin smärta, att låta saknaden ta plats, men att inte låta den förlama oss. Dalen är mörk och djup, men mitt i den, allra längst nedanför gruset, finns Gud bredvid oss.

Det finns säkert en och annan människa som undviker de här dalarna. Som tar de långa omvägarna, kanske tvingas byta riktning. Men till slut är den människan så mätt på sol och brist på bekymmer, att även den minsta sten på vägen ter sig som ett oöverstigligt hinder. Hon har inte lärt sig hur man tar sig ur en sänka, eller hur man bestiger ett berg, eller för den delen en grusslänt. Och hon kommer stå still. Och hon kommer aldrig, aldrig våga lita på att Gud finns även i det där mörkret dit hon aldrig vågat bege sig.

Nej, det är människan som hand i hand med Gud utforskar de djupa dalarna likaväl som de soliga slätterna som till slut har någonting att berätta. Det är hon som kan lyssna på sina bröder och systrar med empati och igenkännande, det är hon som vet att Gud bär även i mörkret. Det är hon som gråtande frågat Gud var han är som vet att han faktiskt var där. Det är hon som vet att ingen dal är omöjlig att ta sig ur.

Åh, mörkret kan vara svårt, nästintill omöjligt, och jag vet att det finns alltför många som aldrig hittar ur. Jag vet att det finns de som blir liggande i ångesten, utan att ens märka att Gud ligger bredvid. Men jag tror att det är där som vi kommer in. Vi kan vara den höga rösten som kallar, vi kan vara käppen och staven som stöder och föser. Vi – Guds röst. Djupast i dalen kan vi famla oss fram tillsammans, och vi kan tillsammans hitta ut igen. Tillsammans balanserar vi på branterna, eller springer obehindrat på slätterna. Tillsammans. För att Gud vill ha det så. För att ingen ska vara ensam. Vi är fåren, Herren är herden, och han leder oss, låter oss leda varandra, ut ur den mörkaste dal, ut ur dödsskuggan och kylan, och in i den himmelska glädjen. Ja, där lyckan är.

5 comments:

Jeez said...

Bra. Tack för påminnelsen!

Ms Garbo said...

Ibland kan man fundera över det här med de "val" man gör, och vilka "val" man har. För man väljer ju, men samtidigt så har man ju inte mycket att välja PÅ ibland.

Där, i vargtimman, funderar jag fortfarande ibland på om jag "valde rätt" när jag - mot mannens vilja - behöll det här barnet.

Jag tvingar ju honom att bli pappa när han hela tiden sagt att han inte vill och jag hoppas att han kommer att bli en aktiv och bra pappa - fast han fortfarande säger: Jag VILL inte.

Så där står vi med våra val.

Ibland vore det skönt att kunna tänka att vi "drabbas" eller "får gåvor" - att vi inte själva alltid har det där ansvaret för allt som sker, och det är väl kanske lite just därför som jag TROR: för att jag inte orkar bära allt ansvar själv. Jag kan ju inte påverka andra människors val, bara mina egna.
Även om jag uppenbarligen försöker - och antagligen mot bättre vetande.
Risken är ju rätt stor att jag inte lyckas vidare bra.

Så halkar jag nerför branten, eller går jag ner i svårigheterna med berått mod?

...eller så spelar det ingen roll hur jag hamnar där jag är, jag får bara göra som man alltid gör när det blåser kallt: Man drar ner skallen i kragen och knogar på, och så blir det bättre och lättare och vinden mindre kall och stunden lättare att uppskatta.

Maria said...

ms garbo: käraste, käraste. Kanske det är bra att också tänka att det blåser något mindre där nere i dalen?

Klart som bara katten att du kommer bli en god mor. Ärligt talat, det krävs rätt mycket av elände och framförallt kärlekslöshet för att misslyckas. Det är inte du.

Han får väl göra sitt val. Pappa är inget man blir, det väljer man att bli. Han må vara barnets biologiske far, men om han blir dess pappa, det återstår att se.

Och i svårigheter med berått mod...ja, kanske. Men ibland måste det vara så, ibland finns det inget annat sätt att ta sig till andra sidan. Ha målet i sikte, så kan inte dalen göra annat än att göra dig en än bättre människa och i förlängningen, mamma.

Ms Garbo said...

Jovsst är det också , att det där dödsdalsvandrandet är karaktärsdanande... *s*

Om inte annat så lär man sig, efter några vändor ner i just den där dalen, att man överlever och att det faktiskt går att vara där och ta sig vidare ur den...

(Och vad vore livet utan galghumor?)

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över de där valen, vems de egentligen är och om man alltid "väljer".

Maria said...

Mm, jag förstår. Nej, visst är det så att man emellanåt (rätt ofta) blir utsatt för andras val, men man har alltid ett val i hur man förhåller sig till det, inte sant?