Predikan 5 i påsktiden ”Att växa i tro”

All tro är relation, och relationen mellan Jesus och Fadern ska också avspeglas i relationen mellan oss och Jesus, och mellan oss och andra människor.
Och är det så, då måste vi vara intresserade av att utforska treenighetens mysterium, för att lättare kunna se var vi missar, och vad vi ska sträva mot. I Jesu relation till sin förälder, vill vi kunna spegla oss, där vill vi också kunna vila. Med Jesus vid vår sida, vandrar vi mot Faderns hus.

Hur ska vi då växa i denna tro? Jag tror att det måste förstås som att vi ska växa, och att vi ska göra det som troende, i ett troende sammanhang, förvissade om Guds kärlek. I själva verket är det förutsättningen för växten. Näringen i ord och sakrament ger kraft för den vandring vi alla är stadda på, och våra medmänniskor är vårt resesällskap. Deras tro, uttryckt i relationen till Gud och människor, när vår växt, vår tro och vår relation, och så växer vi tillsammans, sammanbundna men alltid oss själva.

För det måste ju vara poängen; att ständigt bli mer oss själva. Inte att utvecklas till någon bättre, vackrare, starkare eller frommare, utan att med Guds hjälp växa till allt större likhet med den vi är skapade att vara, den Gudsbild vi är kallade att visa världen. Att tala om att tron ska växa, att vi ska bli mer troende, mer fromma eller mer upplysta hotar att placera oss i gnosticismens och new agefilosofiernas bakvatten, med föreställningar om att vi själva kan uppnå gudomlig kunskap eller förverkliga oss själva genom studier eller diverse andliga tekniker. Så är det inte. Den enda vägen till den upplysningen och kunskapen går genom Gud, och endast Gud. Så vårt mål är inte att bli en ny slags bättre form av människa, nej, vårt mål måste vara att bli den människa vi är skapta att vara. Oss själva. Och det kräver arbete, det kräver bön, men vi gör det inte utan hjälp, för den hjälpen är i själva verket det enda som hindrar oss från att bli fromma ögontjänare med alla de rätta attributen och formuleringarna, men utan det levande livet med Kristus inuti.

Men vad ska jag då göra? frågar sig hjälpsökande vän av ordning. Gör ingenting. Ingenting, tills du inser att vad du än gör är ingenting jämfört med vad Gud gör, och vad Jesus redan har gjort för dig. Tro det, och du kommer att växa. Tro det, och du finner dig på den där vandringsvägen med alla dina systrar och bröder. Ja, för så är det, i tron är vi alla ett, en familj, liksom Jesus och Fadern är ett, och det för oss tillbaka till Gudsrelationen. Länge har vi fokuserat på skillnaderna mellan Guds olika personer, vi har talat om vad som skiljer dem. Kanske är det för att vi är så duktiga på det oss människor emellan, eller så är det skiljandet en följd av hur vi ser på Gud, jag vet inte. Men i alla fall. Gud är ett, och tre. Men i allt viktigt, i allt som rör oss, är Gud en. Oavsett hur vi tilltalar Gud, är det Gud det handlar om. De olika relationerna mellan de tre, speglar väl relationerna mellan en kristen och en annan – det finns den som ger förutsättningarna för växt, det finns den som ger näringen, där finns också den som är beredd att offra sig själv. Men allt är Gud. Och allt bör vara kyrkan, de kristna. Människor borde kunna se på oss och säga. ”Se, hur de älskar varandra. De är verkligen en bild av himlen på jorden.” Men nej, vi slits itu, vi fokuserar mer på våra gränser och skillnader än på vad som förenar. Och så förvandlar vi vår ende Gud till en grupp gudar genom detta ständiga fokus på flerskapet, snarare än på enheten, och vi förvandlar oss själva till att vara varelser på samma nivå som Gud. Vi är inte ett, vi är en samling individer, och vi är de enda som spelar roll.

Men vi är kallade till frihet från allt det där. Vi är kallade till att vara i världen, men inte av den. Vi är kallade att vara just det kristusbrev till världen en kollega till mig talade om häromdagen. Vi är kallade till enhet, om inte i kroppen, så sannerligen i anden. Låt oss sluta med utpekandet. Låt oss sluta med polyteismen, för den är ett resultat av när vi ser friheten som uttryck för individens rätt att framstå som sig själv god nog. Men individualismen är inte intresserad av att vara ett med någon annan. Den är sig själv nog. Individen vandrar ensam. Men vi är ett, bröder och systrar, ett. Vi vandrar med Kristus, i Kristus, och om vi vänder ryggen åt varandra, gör vi det också åt Jesus, han som är livet.

Det är i tro som vi växer. Tron på Gud: Fader, Son och Ande. Utan Gud inget liv, ingen växt eller tjänst. Utan Gud ingenting. Men det får inte betyda att vi lämnar detta liv, eller inte bryr oss om det i någon slags from väntan på himmelriket. Himmelriket är redan här, inom oss, och för att förverkliga det krävs just den där tron, den som ger växten. Och genom att se varje människa, verkligen varenda en, som Guds bild, blir också Guds närvaro i denna vår värld, hur sargad den än är, så tydlig att det borde vara omöjligt att vända honom ryggen. Gud är här med oss, bevarar oss från det onda, och har gett oss sitt ord och sin sanning. Vi har inga ursäkter, vandringen börjar här och den börjar nu.
Vill du gå med Gud för växt och liv? Så öppna ditt hjärta. Tror du att Gud redan har gjort allt för att du ska vinna allt? Så öppna ditt hjärta. Nämn Fadern, nämn Jesus, nämn den heliga Anden, nämn Gud, för Gud är livet. Och Gud bor i ditt hjärta. Och Gud ska befria dig.

Predikan kvällsgtj 080406 ”Ut ur dödsskuggans dal”

Livet.
Det händer att jag läser löpsedlar runtomkring med olika recept på hur man ska bli lycklig. På bokrean gick jag runt och såg bok efter bok med titlar som lovade rikedom, hälsa eller, ja just det, lycka. Vi är medvetna om att ingen av oss lever liv som är perfekta in i minsta detalj, men det är som om vi ändå när en önskan, ett hopp, om att det någonstans finns någon som har hittat precis rätt väg och har uppnått den totala lyckan. Och så bjuder vi in gurus och andliga rådgivare i våra liv, köper böckerna, går kurserna. Men har någon kommit fram? Har någon ett liv helt utan sorg och saknad? Nej. Ingen lever ett sådant liv.

Vi vandrar allihop precis på kanten till dödskuggans dal. Ibland halkar vi ner. Branten ner är som en av de där grusbranterna som det är så vansinnigt svårt att ta sig upp för, och varje liten rörelse skickar ett nytt regn av småsten, en ny skur av smärta och irritation, över oss. Det lättaste är att följa slänten ner till botten. Att ligga still en liten stund, hämta andan, och sedan leta efter vägen ur dalen, kanske följa den till dess väggar har planat ur, tills dalen bara är en sänka i det solbelysta landskapet. Att leva ut sin sorg och sin smärta, att låta saknaden ta plats, men att inte låta den förlama oss. Dalen är mörk och djup, men mitt i den, allra längst nedanför gruset, finns Gud bredvid oss.

Det finns säkert en och annan människa som undviker de här dalarna. Som tar de långa omvägarna, kanske tvingas byta riktning. Men till slut är den människan så mätt på sol och brist på bekymmer, att även den minsta sten på vägen ter sig som ett oöverstigligt hinder. Hon har inte lärt sig hur man tar sig ur en sänka, eller hur man bestiger ett berg, eller för den delen en grusslänt. Och hon kommer stå still. Och hon kommer aldrig, aldrig våga lita på att Gud finns även i det där mörkret dit hon aldrig vågat bege sig.

Nej, det är människan som hand i hand med Gud utforskar de djupa dalarna likaväl som de soliga slätterna som till slut har någonting att berätta. Det är hon som kan lyssna på sina bröder och systrar med empati och igenkännande, det är hon som vet att Gud bär även i mörkret. Det är hon som gråtande frågat Gud var han är som vet att han faktiskt var där. Det är hon som vet att ingen dal är omöjlig att ta sig ur.

Åh, mörkret kan vara svårt, nästintill omöjligt, och jag vet att det finns alltför många som aldrig hittar ur. Jag vet att det finns de som blir liggande i ångesten, utan att ens märka att Gud ligger bredvid. Men jag tror att det är där som vi kommer in. Vi kan vara den höga rösten som kallar, vi kan vara käppen och staven som stöder och föser. Vi – Guds röst. Djupast i dalen kan vi famla oss fram tillsammans, och vi kan tillsammans hitta ut igen. Tillsammans balanserar vi på branterna, eller springer obehindrat på slätterna. Tillsammans. För att Gud vill ha det så. För att ingen ska vara ensam. Vi är fåren, Herren är herden, och han leder oss, låter oss leda varandra, ut ur den mörkaste dal, ut ur dödsskuggan och kylan, och in i den himmelska glädjen. Ja, där lyckan är.