Ingenstans blir det så mörkt om natten som runt Medelhavet. Det är ett så kompakt, sammetssvart mörker att det känns som om det aldrig kommer bli ljust igen. Det tränger in i själen, det lägger sig som ett täcke över ögonen och det går knappt att se sin egen hand. Det är fullständigt omöjligt att se vad som ligger på marken framför en, och man måste gå med händerna utsträckta för att inte gå in i vad som finns runt omkring.
Så gick ett helt folk. Så gick alla människor. Famlandes, snubblandes i mörkret som var vår värld. Utan ledstjärna. Med ständig risk att falla nerför branter eller att gå in i vassa grenar. Och hur människorna än spärrade upp ögonen eller grep varandras händer blev det ändå inte ljusare. Tills ljuset tändes.
Folket som vandrade i mörkret kunde plötsligt se varandra. Och de fick en riktning. Herdarna som hade vallat sina får i mörker skådade änglar, människorna och änglarna lät jublet stiga. Ett barn är oss fött! En son är oss given! Och han ska vara fredens furste, för han är den som öppnar våra ögon, han är den som leder oss på den rätta vägen. Han är Messias, Herren.
Och som allt levande dras vi till ljuset. Herdarna lämnade markerna och störtade iväg till stallet där världens kung hade fötts. Det måste ha blivit ett väldigt bräkande på gatorna i Betlehem, om alla fåren följde med dem. Men i herdarnas ögon ringde ännu änglarnas sång, för dem fanns bara ljuset och stjärnan som berättade om att människornas långa vandring i mörker var över. Ett ljus är tänt i mörkret, och mörkret kan aldrig någonsin övervinna det.
Ett litet barn. Ett hopp för all världens människor, en härskare utan världslig makt. Ett ljus i världens natt, en bot för vår ångest och rädsla. En hjälp att se snedstegen och hitta rätt igen. Och vi människor, vi behöver ljuset så mycket. Vi väntar och längtar efter ljusare dagar, vi tänder massor med stearinljus, låter lamporna vara på. Men det ljuset vi verkligen behöver handlar inte om veke eller watt, det är det ljuset som lyser från barnet, det som blir till livsljus i ögonen på dem vi älskar. Och då kan mörkret vara än så nattsvart. Då kan världen vara hur farlig och dunkel som helst. Då kan vägen vi vandrar vara hur smal och stenig som helst, för ljuset vi bär i våra hjärtan lyser vår väg. Jesus Kristus, världens ljus, föddes i vårt mörker för att tända vårt hopp. Och se, det varde ljus.
Tuesday, December 25, 2007
Saturday, December 08, 2007
Predikan andra söndagen i Advent 9 dec 2007
Sällan får jag lika mycket möjlighet att gå i Jesu fotspår som den här söndagen. För idag är jag kallad att förkunna budskapet om att Guds rike är nära, det budskap som allra oftast återkom i Jesu egen undervisning. Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.
Och ändå finner jag att jag helst vill tala om hur Jesus ska komma hit. Det är säkert inte fel, med tanke på att Han själv var, och är, kärnan i det budskapet. Han som var ända från begynnelsen, han som är här och nu, och han som kommer åter när tiden är inne. Tiden som är inne nu, igår och i morgon. Det är dags, himlen är nära. Men hur?
Jag får erkänna att jag inte riktigt förstår. Jag känner mig som Petrus på förklaringsberget, jag vill ta på det oberörbara, jag vill få det berättat för mig med ord jag förstår. Jag är böjd till att göra det praktiska, som Marta, men i mitt hjärta längtar jag efter orden jag kan ta till mitt hjärta, jag vill begrunda som Bibelns alla Marior. Men ännu är jag inte där, än kan jag inte förstå.
Kommer Jesus åter på molnen, i en skinande vagn av eld? Kommer han som en ljusgestalt i bländande vitt, med den uppgående solens strålar som en gloria? Kommer han inom vår tid, eller sker det på något sätt utanför tidens ramar? Jag försöker föreställa mig det, jag försöker förstå, för att verkligen kunna längta. Men det går inte.
Jag vet att det säkert ligger i min natur. Kanske är det i nästan alla människors natur, det är omöjligt att föreställa oss det som är större än vår fattningsförmåga. Och vi tar till bilder för att ens kunna närma sig det vi inte förstår, men bilderna begränsar oss, blir till snubbeltrådar och dimridåer. Vårt förnuft, så rikt och underbart konstruerat, gör det ogripbara än mindre gripbart.
Och så läste jag en dag en dikt av WH Auden. Så här lyder den:
Because of His visitation,
we may no longer desire God as if He were lacking:
our redemption is no longer a question of pursuit,
but of surrender
to Him who is always and everywhere present.
Therefore at every moment we pray that,
following Him we may depart
from our anxiety
into His peace.
Min översättning:
På grund av Hans besök
kan vi inte längre begära Gud som om Han saknades:
vår återupprättelse är inte längre en fråga om strävan,
utan om kapitulation
för Honom som är alltid och allestädes närvarande.
Därför ber vi varje ögonblick att,
vi genom att följa Honom kan avresa
från vår oro
in i Hans frid.
För mig blev den ett ögonblick av klarhet. Förnuftet klarade det inte, konsten och litteraturen kom till min hjälp. Jesus är inte borta på det sättet att han en gång ska komma tillbaka. Med hans besök, i och med hans födelse, har vi ständigt Gud närvarande hos oss. Minnet av honom, berättelsen om honom, det goda budskapet reser med oss var vi än går. Vi har fått den heliga Ande som gåva, i allt vi gör finns Gud med. Så emellanåt är det till och med farligt att tala om Gud som om Gud är borta och ska komma tillbaka, kanske på en skinande vagn, för då menar vi ju också att Gud inte är här nu.
Men Gud Fadern är här, nära. Jesus är här, nära. Den heliga Ande är här, nära. I varje andetag. I varje brustet hjärta. I varje människa, med varje människa. I sorgen och glädjen, i motgång och medgång. I tristess och jubel, katastrof och ofattbar lycka.
Ja, Guds rike är nära. Det är oss närmare än våra egna hjärtan. När vi ber om att Hans rike ska komma, då ber vi om att vi ska lämna allt det andra och verkligen vända oss till honom som vi redan känner, han som redan är här, han som bara väntar på vår fulla uppmärksamhet.
Vi väntar. Det andra ljuset är tänt. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv. Vi väntar. Guds rike är nära. Vi kapitulerar inför Guds längtan efter oss. Vi väntar på barnet som kan leda oss djupare in i oss själva, som kan få oss att se Guds underbara handlande i våra liv. Vi väntar på vårt hjärtas konung, vi väntar på barnet som skänker oss livet. Honom som vi vill följa, från vår oro, in i hans frid.
Det är advent. Vi väntar. Guds rike är nära.
Och ändå finner jag att jag helst vill tala om hur Jesus ska komma hit. Det är säkert inte fel, med tanke på att Han själv var, och är, kärnan i det budskapet. Han som var ända från begynnelsen, han som är här och nu, och han som kommer åter när tiden är inne. Tiden som är inne nu, igår och i morgon. Det är dags, himlen är nära. Men hur?
Jag får erkänna att jag inte riktigt förstår. Jag känner mig som Petrus på förklaringsberget, jag vill ta på det oberörbara, jag vill få det berättat för mig med ord jag förstår. Jag är böjd till att göra det praktiska, som Marta, men i mitt hjärta längtar jag efter orden jag kan ta till mitt hjärta, jag vill begrunda som Bibelns alla Marior. Men ännu är jag inte där, än kan jag inte förstå.
Kommer Jesus åter på molnen, i en skinande vagn av eld? Kommer han som en ljusgestalt i bländande vitt, med den uppgående solens strålar som en gloria? Kommer han inom vår tid, eller sker det på något sätt utanför tidens ramar? Jag försöker föreställa mig det, jag försöker förstå, för att verkligen kunna längta. Men det går inte.
Jag vet att det säkert ligger i min natur. Kanske är det i nästan alla människors natur, det är omöjligt att föreställa oss det som är större än vår fattningsförmåga. Och vi tar till bilder för att ens kunna närma sig det vi inte förstår, men bilderna begränsar oss, blir till snubbeltrådar och dimridåer. Vårt förnuft, så rikt och underbart konstruerat, gör det ogripbara än mindre gripbart.
Och så läste jag en dag en dikt av WH Auden. Så här lyder den:
Because of His visitation,
we may no longer desire God as if He were lacking:
our redemption is no longer a question of pursuit,
but of surrender
to Him who is always and everywhere present.
Therefore at every moment we pray that,
following Him we may depart
from our anxiety
into His peace.
Min översättning:
På grund av Hans besök
kan vi inte längre begära Gud som om Han saknades:
vår återupprättelse är inte längre en fråga om strävan,
utan om kapitulation
för Honom som är alltid och allestädes närvarande.
Därför ber vi varje ögonblick att,
vi genom att följa Honom kan avresa
från vår oro
in i Hans frid.
För mig blev den ett ögonblick av klarhet. Förnuftet klarade det inte, konsten och litteraturen kom till min hjälp. Jesus är inte borta på det sättet att han en gång ska komma tillbaka. Med hans besök, i och med hans födelse, har vi ständigt Gud närvarande hos oss. Minnet av honom, berättelsen om honom, det goda budskapet reser med oss var vi än går. Vi har fått den heliga Ande som gåva, i allt vi gör finns Gud med. Så emellanåt är det till och med farligt att tala om Gud som om Gud är borta och ska komma tillbaka, kanske på en skinande vagn, för då menar vi ju också att Gud inte är här nu.
Men Gud Fadern är här, nära. Jesus är här, nära. Den heliga Ande är här, nära. I varje andetag. I varje brustet hjärta. I varje människa, med varje människa. I sorgen och glädjen, i motgång och medgång. I tristess och jubel, katastrof och ofattbar lycka.
Ja, Guds rike är nära. Det är oss närmare än våra egna hjärtan. När vi ber om att Hans rike ska komma, då ber vi om att vi ska lämna allt det andra och verkligen vända oss till honom som vi redan känner, han som redan är här, han som bara väntar på vår fulla uppmärksamhet.
Vi väntar. Det andra ljuset är tänt. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv. Vi väntar. Guds rike är nära. Vi kapitulerar inför Guds längtan efter oss. Vi väntar på barnet som kan leda oss djupare in i oss själva, som kan få oss att se Guds underbara handlande i våra liv. Vi väntar på vårt hjärtas konung, vi väntar på barnet som skänker oss livet. Honom som vi vill följa, från vår oro, in i hans frid.
Det är advent. Vi väntar. Guds rike är nära.
Subscribe to:
Posts (Atom)