Predikan fjärde söndagen i påsktiden 070429 Vägen till livet

Jag har aldrig varit på en sådan där klassisk bussresa. Ni vet, längs Rhen med stopp vid lämpliga vinslott. Med en käck reseledare som berättar små anekdoter om vad vi passerar på vägen, som kommer ihåg allas namn och fixar med allt praktiskt. När jag tänker mig den här reseledaren är han, ja, för av någon anledning har det blivit en han i min fantasi, lite äldre än vad han själv tror sig vara, och något mindre stilig än vad han själv tycker, men ändå en ganska sympatisk karl. Ibland märker man att skämten han berättar har berättats många gånger förr, och att det i ärlighetens namn mest är han själv som skrattar åt dem. Men han ägnar alla ungefär lika mycket uppmärksamhet, gammal som ung, och han är en veritabel uppslagsbok vad gäller de tyska vinslotten. Och vad alla blommor heter på såväl tyska, svenska, och i vissa fall, latin.
Nåja, jag har aldrig rest med den här mannen. Han är någon slags hopkok av saker jag hört berättats, filmer jag har sett, och det fåtal sightseeingturer i storstäder jag har åkt på. Han finns inte, men jag tänker kalla honom Torbjörn.

Det är tryggt att åka med Torbjörn. Många av hans resenärer är till åren komna, och har rest med honom förr. Förra året till Gardasjön i Italien, året dessförinnan till Loiredalen i Frankrike. Flera av resenärerna planerar redan att följa med honom längs Donau nästa år, och pratar längtansfullt om baden i Budapest.
Det de verkligen tycker om med Torbjörn är ju just den känsla av trygghet han ger. Han är som en lagom spännande kombination av beskyddande storebror och busig gentlemannakavaljer. Med Torbjörn vet damerna att de inte riskerar att hamna i fara, men äventyret är ändå fortfarande där, något som han är mycket väl medveten om, och spelar lite grann på. Man skulle kunna tänka sig att karlarna på bussen skulle avsky Torbjörn, men det gör de inte. Han är respekterad för sitt kunnande, och nästan mot sin vilja dras även männen in i känslan av äventyr.

Så åker Torbjörns buss genom Europa, ständigt på jakt efter lagom spännande sevärdheter och anekdoter, och alltid riskfritt och förutsägbart.

Resan med Jesus är inte lika enkel och okomplicerad.
Hans vänner och lärjungar trodde att de visste vad de gav sig in på. De hoppade på bussen, och trodde att Jesus var Torbjörn. Målet klart utstakat, och lite spänning på vägen. Hållplatserna givna, mat ordnad, och varje lärjunges personliga fåfänga eller oro stillad. Torb…förlåt, Jesus, ordnar allt.
Och ett tag verkade det som om de hade rätt. Visst, det blev inga medelklasshotell eller ostprovningar. Om man ska jämföra det med någon bussresa var det väl snarare i stil med Rosa bussarna, ni vet, de ganska skrangliga bussarna som tar ryggsäcksresenärer runt världen, där man tillsammans lagar mat och lagar bussen, med packningen fastsurrad på taket. Ja, lite mer åt det hållet blev det. Ibland hade de sovit i vägrenen, men ibland också i lyxiga hus. Ibland åt de fantastiskt gott hemma hos någon ångerfull tulltjänsteman, ibland var de tvungna att plocka ax från åkrarna för att inte svälta. Men i alla fall, målet var ju klart.
Och till skillnad från Torbjörn verkar Jesus också bry sig om vad som händer lärjungarna efter att resan är slut.

För Jesus vet att det inte blir någon ny resa nästa år. Det är nu det gäller. Och på alla möjliga sätt försöker han berätta för lärjungarna vem han är, och vad det är som han har kommit för att göra. Slutet närmar sig, och lärjungarna måste fortsätta utan honom. Om Jesus hade varit Torbjörn, skulle det vara som om han strandsatt dem på Rhens strand, kanske vid Loreleis klippa, och gett dem rätt så vaga anvisningar om hur bussen fungerar. Och när resenärerna klagar, säger han: Ni vet ju hur vägen går. Och resenärerna protesterar, ber honom peka ut målet, svarar han: Det är ju jag som är målet.

Nej, resan med Jesus är inte lätt. Jag tycker att det hedrar lärjungarna att de inte bara stillatigande accepterar vad som håller på att hända. De kanske började resan med en ganska vag längtan efter något nytt, men har insett att den är hela deras liv. Och de tror att den tar slut när Jesus lämnar dem. Men Jesus rättar dem, och lugnar dem. Det är inte resan som är livet, det är Jesus som är både resa, mål och liv. Oavsett var de än är, är han med dem. Så länge de har liv i sina kroppar, är Jesus med dem. Och varje gång det blir svårt att tro utan guidens varsamma ledning, ber Jesus dem att se på gärningarna. Se på allt ni har åstadkommit! Skulle det inte vara värt att tro då?

Jesus håller sitt avskedstal under påskmiddagen. Det är ingen gemytlig tillställning. Lärjungarna är rädda och uppjagade, en av dem har redan lämnat dem för att förråda Jesus, och en annan har fått veta att han ska förneka honom. Känslorna svallar. Det går knappast att komma längre bort från reseledaren Torbjörns spex under den sista middagen på vägen hem till Sverige. Men någonstans, utan övriga paralleller, finns en gemensam strömning av oro och rädsla. Vad händer nu? Vad ska jag göra nu? Jesus säger: Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?
Det blir ingen ny resa med Jesus, varken till Gardasjön eller Jerusalem. För den gamla har aldrig slutat. Vägen vi går med Jesus är en livslång väg, livets väg. Målet är oss närmare än vårt eget hjärta. Och även om vi kommer möta många reseledare på vår väg, är Jesus inte endast en av dem. Han är vägen. Han är målet. Han är sanningen och livet. Och genom honom, ser vi Gud.

Att välja sitt liv - passionsandakt över Joh 19:8-16

”Den som överlämnade mig åt dig har större skuld.”
Den som överlämnade Jesus åt Pilatus. Lammet åt slaktaren. Barnet till soldaten.
Vem är det som gör detta? Vem kan välja bort liv på det sättet?

Judas. Genom historien avskydd och föraktad. En av de mest betrodda av lärjungarna, den som hade hand om kassan, och med sitt förräderi också en av de mest betydelsefulla människorna genom världshistorien, men också en människa vi knappt vet någonting om. Det har spekulerats mycket om varför han gjorde det. En del säger att han var besatt av djävulen. Andra att han var en besviken frihetskämpe. Men faktum kvarstår. Han var en vän, och han svek.

Översteprästerna. Intriganta, maktlystna och lismande anar vi dem mellan raderna i evangelierna. Utan egentlig makt, men med stort inflytande. Rädda för förändring, rädda för rättmätiga anspråk. Men mest av allt kanske rädda för ytterligare oro och upplopp i provinsen Palestina. Deras del i domen och avrättningen av Jesus lade grund för årtusenden av förföljelser och förtryck, deras söner har orättfärdigt fått sona fädernas brott många gånger om. Men de dödade en av sina egna.

Folket. Ena dagen jublar de, andra dagen spottar de. Ombytligt som vinden är folket. De upphöjer, så att de kan riva ner. De villa ha ett skådespel, och om inte Jesus bjuder på det, vänder de sig till makten. På ett eller annat sätt måste det hända något. Blod ska flyta. Och det blodet gavs villigt.

Lärjungarna. När det verkligen gäller lyser de med sin frånvaro. Vem är med Jesus inför Pilatus? Vem ber med Jesus i trädgården? Vem ropar nej? Ingen. Ingen. Jesus möter domen och döden ensam. Hans vänner gömmer sig, rädda för sin egen skull. Men vad de inte förstår är att allt sker för deras skull.

Och så kan jag fortsätta. Och så fortsätter historien, för att slutligen landa här och nu. När väljer jag liv, och när väljer jag bort det? När är jag vännen som sviker, den som hugger mina egna i ryggen? När väljer jag skådespelet istället för livet, och när lämnar jag någon ensam i prövningens tid? Vi är alla Judas, överstepräster, folket och lärjungarna. Vi väljer alla bort livet, i dessa de minsta. Vi väljer bort deras liv, vårt eget liv, Jesu liv.
Vi måste alla lära oss att välja liv. För allt skedde för vår skull.

Predikan Palmsöndagen 070401

Från kullarna runtomkring kan man se ner på staden, men ju närmare den slingrande vägen kommer, ju mer tornar Jerusalems murar upp sig. Det är inte tomt utanför, staden har spridit sig utåt, som städer alltid gör. Här finns karavanseraljer där man hyr rum och rastar sina djur. Men över alltihop lutar sig muren.

Den är inte den enda. Den är bara den yttersta. Den första.

I muren finns det gott om portar, en del stora, en del så små att inte ens en kamel kommer igenom. Men porten Jesus rider genom är stor.
Och Jerusalem välkomnar honom in. Dess invånare väller ut genom porten för att hälsa sin konung välkommen, välkommen till sitt sanna hem, hans framtida huvudstad. De rör vid honom, håller upp sina barn för att han ska välsigna dem. De pratar med lärjungarna, stirrar på Lasaros och hans systrar. Under åsnans hovar prasslar palmbladen, och jublet är öronbedövande.

Vilka är dina murar? Vilka av dem kan Jesus passera, och vilka måste han bryta ner, som armén utanför Jeriko? Den här första, kan det vara ditt dop? Du välkomnade det, utan att egentligen vara medveten om vad som hände. Livet och döden, så tätt ihoptvinnade, som jublet vid ingången till Jesu död. Det är den lätta muren, åtminstone om du låter Jesus passera när du ännu är ett litet barn. För andra är detta den svåra porten att öppna, det slutgiltiga. Öppnar jag den, faller hela staden.

Inne i staden är det lätt att tappa riktningen. Husen står tätt och gatorna är krokiga. Men han har varit här många gånger förr, och som alla goda judar beger sig skaran, efter att ha renat sig, till templet. Herodes vackra tempel lyser i solen. Den vita stenen skimrar. Det är trångt, alla vill dit. Där kommer den andra muren. Långsamt tar sig följet in på hedningarnas förgård. Larmet är obeskrivligt, försäljare och pengaväxlarna försöker överrösta varandra. Barn gråter, andra ropar efter försvunna släktingar. Jesus blir arg. Han ser Jerusalems hjärta alldeles igenkorkat av girighet och vansinne. Bord välts, han knuffar undan försäljare.

Är det nattvarden som är muren nu? Bordets omöjlighet verkar hopplös att klättra över. Måltiden delad med alla trogna, alla de heliga, inte passar jag där? Ovärdig. Men, min vän, Jesus åt med alla. Med skökorna och förrädarna, med främlingar och nära vänner. Han delade bröd och vin med släktingar och barn. Är du inbjuden, och det är du, är du välkommen. Muren är inte hög, slå dig ner. Med en duk och lite porslin förvandlar vi den till ett bord, låt oss festa tillsammans. Du har snart glömt att den finns där.

En annan dag. Jesus återvänder till templet. Den här dagen ignorerar han försäljarna, och vakternas misstänksamma blickar följer honom medan han målmedvetet tar sig bort mot kvinnornas förgård. Han, och hans vänner, klättrar upp för trappan. Uppe på förgården, bortom den tredje muren, slår sig Jesus ner i skuggan under pelarraderna. Människor kommer fram till honom och han undervisar. Han diskuterar med överstepräster och fariséer, och han pratar med sina lärjungar. Han pratar om sin död.

Muren tornar upp sig igen, din egen mur. Det knackar på porten. Hur ser den ut, den här muren? Är det kanske undren som står i vägen, eller är det kyrkans historia? Muren är röd som kärlek, som vin, som blod. Tjockare än de andra, och med en ganska liten port. Detta är muren som är dina egna invändningar. Ursäkternas mur. Intellektets mur. Men du kan inte hålla porten stängd för alltid, du bär på för mycket kärlek och drömmar som måste ut. Och där de går ut, rider Jesus in.

Sedan lämnar männen kvinnorna, Jesu mor och de andra, och går upp för trappan till männens förgård. Den fjärde muren. De offrar och ber. De stannar i templet länge. Ovanför dem rör sig prästerna ut och in i det heliga, förrättar offer och diskuterar. Jesus, å andra sidan, är tyst. Han har blicken fäst mot det allra heligaste, och ber.

Ännu en mur, ännu en dag. Vad passerar du nu? Är det bönens tröskel? Ibland är det lätt, men ibland känns det som att det inte går fram. All sorg och ilska, all hjälplöshet och frustration. Får det ett svar? Händer det att du rasar, även du? Släpp Jesus över tröskeln, han rasar med dig. Världens orättvisa bärs inte av dig ensam.

Men den femte muren förblir stängd för dem. Den är förhänget framför det allra heligaste, den enorma vävnad som endast översteprästen fick passera, och då alltid med rädsla för sitt eget liv. Jesus har passerat alla murarna, men där måste han stanna. Ännu en tid.

Den förblir, ännu en liten tid, även stängd för dig.
För genom den femte muren kommer du inte med livet i behåll. Den leder till Gud själv. Endast genom att ge allt kan du nå dit, endast genom att ge hela dig själv.

Men det kommer en tid då förhänget inte längre kommer hålla någon ute.
Det kommer en tid då Gud själv spränger det, i sorg och längtan efter människan.
Det är korsets tid.

Vägen dit går genom många murar, genom "Hosianna!" och "Varför?". Men när muren, förhänget, till slut är sprängt, blir det aldrig lagat igen. Den sista muren är borta, Gud är hos människorna och människorna hos Gud. För det gudomliga är inte en krona. Det är inte världslig makt och herradöme. Det är murlöshet. Det är väldighet. Det är kärlek.