Gud skapade allt. Allt. Gud skapade gråsparvar och flamingos, dvärgsilkesapor och människor. Gud skapade jättelika redwoodträn och små knotiga fjällbjörkar. Gud skapade meteoriter och solar.
Allt.
Gud skapade också saker som inte syns. Kärleken, vänskapen. Energi och tid.
Ja, vänner, Gud skapade tiden. Den eviga, långsamt trögflytande och den hetsiga, aldrig tillräckliga.
Det är därför Gud aldrig är stressad.
Det är därför det alltid finns tid.
För om vi skulle fått bestämma skulle vi gjort ett visst bestämt mått tid, och sedan satt igång att fylla den...
"Måndag. Hm. 24 timmar. Om jag bara sover sju har jag sjutton kvar att spendera. Kl. åtta i skolan, blir utsläppt vid fyra. Om jag lägger en timme på att käka frukost, duscha och ta mig till skolan…äh, det går inte. Skippar frukost. Kanske kan trycka in det mellan matten och spanskan.
Men ok, fri vid fyra…Träna, så klart. Två timmar innebandy, duscha och hem, det blir bara fem och en halv timme kvar. Vad mer ska in? Just det ja, kompisar…Mm, msn-ar, då sparar jag i alla fall transporttiden. Det lägger vi på kvällen. 23-24, kompisar. Bra. Middag med familjen, stön. En timme. Mer får de inte, och det är inklusive disken! Och så var det läxor. Jaha, det var måndagen.
Tisdag. Träning innan skolan. Blir nog bara fem timmars sömn då…"
Fattar ni? Så här använder vi tiden vi fått. Ibland känns det som om vi inte ens har tid att andas!
Detta är fastetid. Mänskligt påfund, därför är den inte heller oändlig, vilket en del sötsaksfastande personer här säkert är tacksamma för. Men fastetid är också tid för eftertanke, och det är något som borde prioriteras. Till och med Jesus, som man tycker borde ha lite koll, behövde dra sig undan och tänka.
Vad är viktigt? Vad är, i långa loppet, värt min tid? Vem vinner på att jag är stressad?
Fundera på det medan kören sjunger. Detta är kanske den enda tid du har att tänka, använd den. Och när vi sedan vänder oss till Gud med vår bekännelse, tänk på att vi också ber om ro.
Wednesday, March 29, 2006
Personalandakt
Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
Därför, så länge världen står,
det efter vinter kommer vår
också i andens rike.
Min dotter valde bort vagnen idag. Det är ett stort steg. Hon är nu stor nog att gå till dagmamman. Tillsammans manövrerade vi mellan vattenpölar och isfläckar, lekte kurragömma och pratade.
Våren är här.
Vi pratade om vad fåglarna sjöng om, och enades om att de sjöng för att de ville ha kompisar. Vi pratade om vad ankor äter, och om alla hennes vänner hos dagmamman.
Våren är verkligen här.
Och det är himla lurigt varje år, det känns som om den aldrig ska komma, och extra mycket i år. Meteorologerna suckar och förkunnar ännu mer kyla, och snön klamrar sig envist fast i varje skuggig backe. De enda fåglar vi hört om är de som bär på dödliga sjukdomar, och de enda blommor jag sett är snabbköpets dyra och ledsna påskliljor.
Som fåglars kör i lund och mark
besjunger våren, blid och stark,
och livets alla under,
vi må besjunga med varann
hans liv, som döden övervann
i påskens morgonstunder.
Men nu, vänner, nu är den äntligen här! Det känns så himla banalt ibland, det här med vårlängtan. Känns som om vi inte pratar om något annat från första februari och långt in i mars. Stirrar med avsky på de sotsvarta snöhögarna, längtar bort från tunga jackor och saltfläckiga skor. Det är nog.
Fast det går djupare än så.
För oss här i Norden är det nog extra kännbart. För oss handlar våren verkligen om liv och ljus. För oss är våren tiden då naturen börjar andas igen. Tiden då vi kan ta oss upp ur sängarna på morgonen och äntligen känna ljuset.
Så vi kastar kläderna långt innan det är rimligt och trycker oss mot varma tegelväggar. Badsäsongen varar från tidiga maj, om inte ännu tidigare. Caféernas uteserveringar befolkas snabbt även av icke-rökare.
Vi firar livet. Och vi firar livets seger, ännu en gång.
Snart alla ängar stå i skrud
och skogen kläder sig som brud,
när livets krafter blomma.
Så komme vår i Jesu namn
i folkens liv, i kyrkans famn,
till alla själars fromma.
Det talas emellanåt om att svenskarna finner andligheten i naturen. Det är inte så konstigt, en vår som denna. Det finns ingen predikant som kan förkunna påskens under lika tydligt som vår hårt prövade natur.
Samtidigt som naturen vaknar till liv, de döda grenarna fylls med små gröna knoppar och fåglarna kappflyger runt träden, väcks kyrkan ur senvinterns långa dvala. Samtidigt som blommorna tittar upp hörs påskropet: Kristus är uppstånden.
Ännu är det fasta. Ännu rinner smältbäckarna mellan gatornas kompakta issjok. Men livet har börjat röra på sig.
Jesus vandrar mot Jerusalem och vinterns sista kamp. Luleborna brukar hävda att det måste komma ett sista snöfall för att den nya snön tar med sig den gamla. Ett sista försök.
Men efter vinter kommer vår, också i andens rike.
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
Därför, så länge världen står,
det efter vinter kommer vår
också i andens rike.
Min dotter valde bort vagnen idag. Det är ett stort steg. Hon är nu stor nog att gå till dagmamman. Tillsammans manövrerade vi mellan vattenpölar och isfläckar, lekte kurragömma och pratade.
Våren är här.
Vi pratade om vad fåglarna sjöng om, och enades om att de sjöng för att de ville ha kompisar. Vi pratade om vad ankor äter, och om alla hennes vänner hos dagmamman.
Våren är verkligen här.
Och det är himla lurigt varje år, det känns som om den aldrig ska komma, och extra mycket i år. Meteorologerna suckar och förkunnar ännu mer kyla, och snön klamrar sig envist fast i varje skuggig backe. De enda fåglar vi hört om är de som bär på dödliga sjukdomar, och de enda blommor jag sett är snabbköpets dyra och ledsna påskliljor.
Som fåglars kör i lund och mark
besjunger våren, blid och stark,
och livets alla under,
vi må besjunga med varann
hans liv, som döden övervann
i påskens morgonstunder.
Men nu, vänner, nu är den äntligen här! Det känns så himla banalt ibland, det här med vårlängtan. Känns som om vi inte pratar om något annat från första februari och långt in i mars. Stirrar med avsky på de sotsvarta snöhögarna, längtar bort från tunga jackor och saltfläckiga skor. Det är nog.
Fast det går djupare än så.
För oss här i Norden är det nog extra kännbart. För oss handlar våren verkligen om liv och ljus. För oss är våren tiden då naturen börjar andas igen. Tiden då vi kan ta oss upp ur sängarna på morgonen och äntligen känna ljuset.
Så vi kastar kläderna långt innan det är rimligt och trycker oss mot varma tegelväggar. Badsäsongen varar från tidiga maj, om inte ännu tidigare. Caféernas uteserveringar befolkas snabbt även av icke-rökare.
Vi firar livet. Och vi firar livets seger, ännu en gång.
Snart alla ängar stå i skrud
och skogen kläder sig som brud,
när livets krafter blomma.
Så komme vår i Jesu namn
i folkens liv, i kyrkans famn,
till alla själars fromma.
Det talas emellanåt om att svenskarna finner andligheten i naturen. Det är inte så konstigt, en vår som denna. Det finns ingen predikant som kan förkunna påskens under lika tydligt som vår hårt prövade natur.
Samtidigt som naturen vaknar till liv, de döda grenarna fylls med små gröna knoppar och fåglarna kappflyger runt träden, väcks kyrkan ur senvinterns långa dvala. Samtidigt som blommorna tittar upp hörs påskropet: Kristus är uppstånden.
Ännu är det fasta. Ännu rinner smältbäckarna mellan gatornas kompakta issjok. Men livet har börjat röra på sig.
Jesus vandrar mot Jerusalem och vinterns sista kamp. Luleborna brukar hävda att det måste komma ett sista snöfall för att den nya snön tar med sig den gamla. Ett sista försök.
Men efter vinter kommer vår, också i andens rike.
Tuesday, March 21, 2006
mattan (morgonbön på konfaläger 18/3 -06)
I ett litet hus just i utkanten av byn bodde en flicka och hennes gamla mor och far. Det här var på den tiden då det var vanligt med vävstolar i hemmen, och den här flickan råkade vara alldeles fantastiskt begåvad på att väva mattor.
En morgon, när hon som bäst höll på att avsluta en matta åt storbonde Larsson, knackade det på dörren. Utanför stod prosten (vilket är ett gammalt ord för präst).
Ni måste förstå att detta var på den tiden då präster i allmänhet var lite läskiga, stränga och imponerande, så flickan blev lite rädd. Men prosten log sitt allra vänligaste leende och förklarade att han kommit för att beställa en matta till koret i kyrkan.
Men det skulle inte vara vilken matta som helst. Den skulle berätta för församlingsborna om Guds storhet och godhet, och om allt det underbara Gud gjort och gör för dem.
De resonerade en stund om hur detta kunde te sig, och enades till slut om att det måste vara mycket guld i mattan.
Så flickan satte sig och vävde. Hon letade upp de vackraste, mest skimrande tygtrasor hon hade och vävde med hela sin själ. Och när mattan var klar strålande den i vitt, guld och silver. Men det var liksom något som saknades.
När prosten kom nästa dag, stirrade han på mattan med rynkade ögonbryn och sade:
"Den är oerhört vacker, min flicka, den skulle passa i ett palats. Eller kanske i Guds egna salar högt i himlen. Men här säger den ingenting. Den berättar ingenting om våra liv."
Så flickan vävde en ny matta. Hon tänkte länge innan, och bestämde sig för att livets rikedom skulle prägla den här mattan. Hon vävde in smaragdgrönt och rubinrött, himmelsblått och gyllene solgult. Hon hittade trasor som brann i orange som av eld, och andra som var mjuka och lena som ett barns kind. Och hon vävde med hela sitt hjärta.
Och när mattan var klar gick det inte att ta ögonen från den. Den jublade, men ändå var den inte riktigt rätt den heller.
Prosten suckade. "Vilken fantastisk matta, kära barn! Den är som en sommaräng, och skulle pryda vilket hus som helst. Men den går inte att använda till vår kyrka. Den berättar inte heller mycket om våra liv."
Den här gången tog det lång tid innan flickan satte sig ner för att väva. Hon vävde långsamt och tvekande. Hon använde de trasor hon hade kvar, och det blev lite smaragdgrönt, och lite guld, men mest blev det grått och brunt och mörkt. Och mattan blev lite ojämn och på ett ställe var trasorna så tunna att varpen, trådarna som håller ihop en matta, syntes.
Och när prosten kom väntade flickan med bävan på hans dom. Och prosten grät.
"Den här mattan är precis rätt! Våra liv är fyllda med så mycket mörker och slit. Men här och där glimmar himmelriket igenom, och här och där är det fest och färg. Den här mattan berättar om livet som det är, det livet som Jesus delade. Den här mattan berättar om Guds verk idag och i morgon. När församlingsborna vandrar över den här mattan fram till nattvarden, då kommer de känna igen sig och förstå att Gud är med dem varje dag."
Gud skänker oss alla de möjligheter som lyser rubinrött och himmelsblått, och lovar oss det gyllene. Men våra liv här på jorden är aldrig bara guld eller rubinrött. Mellan guldet och färgerna fylls våra liv av grått och brunt, och emellanåt av svartaste svart. Och det är då det är skönt att veta att Gud är med även där. Det är då det gyllene lyser som mest.
En morgon, när hon som bäst höll på att avsluta en matta åt storbonde Larsson, knackade det på dörren. Utanför stod prosten (vilket är ett gammalt ord för präst).
Ni måste förstå att detta var på den tiden då präster i allmänhet var lite läskiga, stränga och imponerande, så flickan blev lite rädd. Men prosten log sitt allra vänligaste leende och förklarade att han kommit för att beställa en matta till koret i kyrkan.
Men det skulle inte vara vilken matta som helst. Den skulle berätta för församlingsborna om Guds storhet och godhet, och om allt det underbara Gud gjort och gör för dem.
De resonerade en stund om hur detta kunde te sig, och enades till slut om att det måste vara mycket guld i mattan.
Så flickan satte sig och vävde. Hon letade upp de vackraste, mest skimrande tygtrasor hon hade och vävde med hela sin själ. Och när mattan var klar strålande den i vitt, guld och silver. Men det var liksom något som saknades.
När prosten kom nästa dag, stirrade han på mattan med rynkade ögonbryn och sade:
"Den är oerhört vacker, min flicka, den skulle passa i ett palats. Eller kanske i Guds egna salar högt i himlen. Men här säger den ingenting. Den berättar ingenting om våra liv."
Så flickan vävde en ny matta. Hon tänkte länge innan, och bestämde sig för att livets rikedom skulle prägla den här mattan. Hon vävde in smaragdgrönt och rubinrött, himmelsblått och gyllene solgult. Hon hittade trasor som brann i orange som av eld, och andra som var mjuka och lena som ett barns kind. Och hon vävde med hela sitt hjärta.
Och när mattan var klar gick det inte att ta ögonen från den. Den jublade, men ändå var den inte riktigt rätt den heller.
Prosten suckade. "Vilken fantastisk matta, kära barn! Den är som en sommaräng, och skulle pryda vilket hus som helst. Men den går inte att använda till vår kyrka. Den berättar inte heller mycket om våra liv."
Den här gången tog det lång tid innan flickan satte sig ner för att väva. Hon vävde långsamt och tvekande. Hon använde de trasor hon hade kvar, och det blev lite smaragdgrönt, och lite guld, men mest blev det grått och brunt och mörkt. Och mattan blev lite ojämn och på ett ställe var trasorna så tunna att varpen, trådarna som håller ihop en matta, syntes.
Och när prosten kom väntade flickan med bävan på hans dom. Och prosten grät.
"Den här mattan är precis rätt! Våra liv är fyllda med så mycket mörker och slit. Men här och där glimmar himmelriket igenom, och här och där är det fest och färg. Den här mattan berättar om livet som det är, det livet som Jesus delade. Den här mattan berättar om Guds verk idag och i morgon. När församlingsborna vandrar över den här mattan fram till nattvarden, då kommer de känna igen sig och förstå att Gud är med dem varje dag."
Gud skänker oss alla de möjligheter som lyser rubinrött och himmelsblått, och lovar oss det gyllene. Men våra liv här på jorden är aldrig bara guld eller rubinrött. Mellan guldet och färgerna fylls våra liv av grått och brunt, och emellanåt av svartaste svart. Och det är då det är skönt att veta att Gud är med även där. Det är då det gyllene lyser som mest.
Subscribe to:
Posts (Atom)