(Text: Joh 4:5-26)
Jag vill prata om kvinnor,
och jag vill prata om den här kvinnan.
Jag börjar med henne.
Hon har inget namn. En och annan legend har gett henne namn,
men i Bibeln är hon namnlös. Hon som så många andra.
Hon har inget utseende.
Hon har ingen ålder.
Allt hon har är en etnicitet, och en relationshistoria.
Och sitt mod.
Många predikningar har hållits om henne. Hon eggar vår fantasi.
Kanske är det alla luckorna i hennes liv som gör att det är
så.
Kanske skulle hon inte vara lika spännande för oss om det
framkom att hon hade blivit änka fem gånger, eller att hennes män skilt sig
från henne, eller att hon kom till brunnen där mitt på dagen inte för att folk
annars skulle skvallra om henne, som många predikanter har hävdat, utan för att
ungarna hade vält vattenkrukan.
Är det medvetet som beskrivningen av henne är så bristfällig,
eller är vår evangelist bara helt enkelt inte särskilt
intresserad?
Är det medvetet som hennes historia blivit tolkad som att hon
levt ett syndigt liv,
eller är det bara så att det varit lättast eller roligast att
tänka så?
Ja, låt oss prata om kvinnor.
Hur kommer det sig att Maria från Magdala fortfarande ofta
beskrivs som en synderska, och att det inte är någon som frågar vart partnern
till den äktenskapsbryterska som Jesus räddar från stening tagit vägen?
Ingen av oss är utan synd. Inte en enda. Men nog är det
skillnad på synd och synd.
Och det är liksom lättare att predika om förlåtelse, när den
som syndat gjort det på ett lite kittlande sätt.
Det är där vi snubblar. Detta handlar inte alls om synd och
förlåtelse. Det är möjligt, inte alls otroligt, att kvinnan som möter Jesus vid
brunnen är ett offer mer än en omoralisk synderska.
Hon har blivit lämnad, utsatt, och har svårt att lita på
folk.
Och så kommer hon dit, trots allt, efter att till slut
lyckats ta sig samman till att gå och hämta vatten, och där finns en som ser
ser
ser henne rakt i ögonen utan att döma.
En som inte vill henne någonting annat än att prata.
En som faktiskt lyssnar.
En som vill ge henne liv.
Och hon pratar.
Någon sade att det är det längsta teologiska samtalet i
evangelierna.
Det har Jesus med en namnlös, ansiktslös kvinna.
De pratar om teologi. Samtalet går på djupet. Det handlar om
längtan, om hopp. Hon frågar och han svarar. Hon vet mycket, och är törstig
efter mer.
Han ser henne och han hör henne.
Och inte ett ord av fördömelse över hennes livssituation
yttrar han.
Så varför, när Jesus inte dömer henne, eller
någon
annan
kvinna
han möter
är kyrkans värld, och hela vår värld fylld av förminskande
och förlöjligande och marginaliserande av kvinnor?
Varför, när den här kvinnan förkunnade för hela sin stad och
fick folk att komma till Jesus?
Varför, när Maria från Magdala var den första som berättade
om uppståndelsen?
Varför, när Jesus mamma Maria ropade ut sin förväntan på det
Gudsrike som hennes son skulle komma med?
Varför får så många av Bibelns kvinnor, och ända sedan dess,
till nu, inga namn, inga ansikten, ingen tillit? Varför är kvinnornas
vittnesbörd så lite värt att lärjungarna måste kolla om Maria från Magdala har
rätt? Varför finner många kvinnor än idag att de inte blir trodda eller
lyssnade på?
Varför, när Jesus själv visar på en annan väg?
Vi har delat samma drömmar, burit samma längtan. Vi har ju
vandrat samma vägar.
Nog förtjänar kvinnan vid Sykars brunn att få vara mer än en
namnlös bifigur.
För visst är det fantastiskt att hon,
just hon,
får höra att Jesus är Messias före någon annan.
Nog är det fantastiskt att den första som får höra Jesus säga
det,
är en utländsk kvinna med fel religion och relation.
Nog är det fantastiskt
att hon, som lika gärna kunde varit jag eller kanske du,
är först.
Han kom inte främst till de förmögna och mäktiga.
Inte till de rättroende och noggranna.
Han kom inte till dem som kunde allt.
Han kom inte till de som regerade,
eller de som revolterade.
Inte till någon med svärd i hand.
Han kom till kvinnorna,
till de sjuka, och till barnen.
Till de fattiga och utstötta.
Plötsligt en dag bara stod han där, när hon kom till brunnen.
Och han såg henne. I det mötet förändrades allt. Hon var den första kvinnan han
talade med på sina vandringar, och kanske var det hon som banade väg för alla
de andra med sina raka frågor och sin ärlighet. Hon, en riktig människa, som
mötte Jesus en vanlig dag.
Jag undrar om han tänkte på henne sedan ibland. Jag undrar om
jag faktiskt till en del har henne att tacka för att jag står här idag.
Glöm inte kvinnorna. Eller barnen, de sjuka, de utstötta.
Glöm inte den utan titel och position.
Glöm inte att evangeliet färdas längs deras vägar.
Glöm inte att budskapet om Jesus talas av deras röster, lika
mycket som, och kanske mer än, av någon annans.
Glöm inte kvinnan vid Sykars brunn, vår syster och
föregångare. En riktig människa. Som jag, och som du.
