Text: Sakarja 14:6-9
Den dagen.
Den dagen.
Jag längtar.
Den dagen ska det inte finnas
kyla eller frost.
Den dagen ska det inte längre
finnas skillnader oss emellan.
Den dagen, systrar och
bröder, den dagen ska Herren vara konung över hela jorden.
Den dagen.
Den dagen är evig dag.
Den dagen utplånas alla
gränser.
Jag tror ni är som jag.
Jag tror ni också längtar.
För vi alla här, alla vi med
titlar och positioner och uppdrag, är människor med en längtan till Gud. En
längtan till en relation som sköljer bort all osäkerhet och all positionering.
En längtan efter en helhet,
en vila, en närhet som är alla frågors svar.
Och den dagen ska allt det
där bli verklighet.
Den dagen, då ska Gud vara
allt i alla.
Den dagen ska freden forsa
fram, det friska vattnet strömma från det himmelska Jerusalem, och ingen ska
längre vara törstig.
Ingen ska längre dö av
bomber, eller kulor, eller sjukdom eller svält.
Ingen ska längre vara offer
för någon annans maktsträvanden, någon annans begär, någon annans blindhet. Då
är vi inte längre judar eller greker, mina vänner. Då är vi systrar och bröder.
Den dagen är vi alla Guds
barn.
Den dagen, och redan nu.
Trots alla skillnader, och
utöver alla likheter. Gud är mitt ibland oss. Ingen av oss är endast katolik
eller pingstvän eller lutheran, för främst och först är vi Guds barn, systrar
och bröder till Jesus Kristus. Redan nu.
Och Anden rör sig i detta
rum, i vårt land, i vår värld. Redan nu, med ett löfte om den dagen.
Och jag längtar. Hela vår
värld längtar.
För vi behöver hjälp. När ska
hjälpen komma?
Vid gränsen till Gaza ligger
tårgasröken så tät att vi har svårt att se allt som sker. Barn dör, skott
avlossas, en brinnande tygdrake seglar ner över en kibbutz. Vi försöker avgöra
vad som är vad, vem som är vem, hitta fel och utnämna syndabockar, men röken
ligger för tät, sanningarna är för många. Herre, kom snart.
Någonstans i Sverige stoppar
en tonåring sin davidsstjärna innanför kragen en sen kväll, på busshållplatsen.
Det är för riskabelt att låta den synas, det finns ingen som kan hjälpa om fel
personer ser den.
Herre, kom snart.
I Indonesien gråter en kvinna
över sin döde man, dödad i kyrkan av en bomb som bars av en kvinna med barn.
Hon gjorde det i Guds namn. Och visst var Gud där, men i tårarna, i smärtan.
Bland dem som lider, bland dem som är rädda.
Herre, kom snart.
Någonstans i Sverige darrar
en nybliven artonåring, för snart kommer polisen. Planet till Afghanistan väntar.
Trots att han pratar svenska, har bra betyg, och allt han vet av familj här,
ska han utvisas till en land han aldrig bott i.
Herre, kom snart.
De är Guds barn.
De är våra människor. De är
vi, och vi är de.
Och i hela vår värld sprider
rädslan sitt gift. Rädslan för att bli som de, för att låta deras nöd komma
nära, för vad det kräver av oss. Giftet sipprar in i våra hem, våra skolor,
våra kyrkor och våra politiska sammanhang.
Det genomsyrar ledarsidor,
Facebook-kommentarer och debatter.
Det styr den politiska
diskursen och den mediala logiken.
Och det giftet bygger murar
och betonar skillnader, trots att enhet och framtidstro är vår väg ur kyla och
mörker.
För Guds väg är ljus och
värme. Guds väg är gemenskap och förlåtelse. Och Guds dag, den dagen, då ska
allt det som vi längtar till bli till jublande, sprudlande vår.
Den dagen är vår dröm och vår
längtan, men den är också vår gåva till hela denna såriga värld.
Vi har ett hopp.
Vi har en dröm, en längtan.
Vi har en tro på att Gud är
här nu, och att Gud en dag ska ställa allt till rätta.
Vi längtar, och vi kämpar och
arbetar för att den dagen en dag ska bli verklighet. Det är det vi gör, här och
nu.
Den dagen.
Jag längtar till den dagen då
rädslan är borta.
Jag längtar till den dagen då
Gud är kung över hela jorden, och all orättvisa, allt våld, all sorg, allt
förtryck är borta.
Kom, herre Jesus Kristus, kom
snart.
