Vet du vad ditt namn
betyder? Vet du var det kommer ifrån, och varför du fick det? Såhär gick det
till när jag fick mitt:
Min mamma tänkte sig att jag skulle heta Amanda. Så fint, så
vacker betydelse. Hon som bör älskas. Jag var ett efterlängtat barn, mammas
första. Att jag borde älskas var självklart. Men namnet, det stötte på patrull.
Så säger i alla fall familjelegenden. Ja, i min familj har vi sådana,
berättelser som berättas om och om igen. Det är få berättelser som blir sämre
av att berättas många gånger, de flesta vinner på det, faktiskt. I alla fall
sägs det att mammas planer på att ge mig det vackra namnet Amanda fick stora
delar av släkten att hota med att inte komma på dopet, eftersom ett nyfött barn
verkligen inte skulle utsättas för ett sådant namn. ”Vadå”, tänker nu
nittiotalisten som råkat ratta in P1s radiogudstjänst, ”halva min
bekantskapskrets heter ju Amanda, inte är det något fel på det?” Och
nittiotalisten har rätt. Men på sjuttiotalet, när jag föddes, var en amanda ett
städredskap som en använde för att borsta smulorna från den vackert
brungrönrandiga duken på furubordet, och inget barn förtjänar att bli liknat
vid ett städredskap.
Så mamma tänkte om. Efter ett par olika förslag som föll av
olika anledningar, fastnade hon, och uppenbarligen släkten, för Maria.
Sjuttiotalets och världens vanligaste namn, Jesus mammas namn, men ett som
känns som jag, trots att det betyder ”den bedrövade”, och trots att samma namn
ironiskt nog sedermera skulle ges åt en städmopp som såldes i varenda mataffär.
Om det var så att det hos min mamma fanns någon slags vag,
undermedveten förhoppning om att hennes äldsta dotter skulle vara en ordentlig,
skötsam och framförallt renlig och städintresserad person, skulle den
förhoppningen krossas rätt snart.
Men ändå. Namn betyder något.
Enligt en del källor brukade kinesiska föräldrar förr i
tiden ge sitt nyfödda, eller ännu inte födda, barn ett fult och förolämpande
namn, så att inte andarna skulle ta barnet. Den rosenkindade babyn kunde kallas
”hundansikte” eller ”exkrement”, för att ett barn som fått ett dylikt namn
måste ju ratas av andarna. Tack och lov behövde inte barnet släpa på detta namn
i resten av sitt liv, utan fick ett nytt i vuxen ålder.
Flera afroamerikanska bekanta jag har, har namn i still med
Innocence och Miracle, som uttrycker föräldrarnas tacksamhet eller
förhoppningar. Och många av våra små har också namn som eventuellt uttrycker
föräldrarnas önskan och hopp, som Victor – segrare, eller Ebba – stark själ.
Namn har betydelse.
Inte minst för att dessa namn kommer användas till och om
barnet, varje dag, hela tiden. Namnet, liksom hur vi talar om och med våra
barn, präglar dem.
En judisk pojke får sitt namn när han är åtta dagar gammal.
Den här judiske pojken fick namnet Jesus, Yeheshua. Det namnet betyder ”Gud
räddar”. Nu var inte namn av den här sorten särskilt ovanliga. Bibelns hjältar
heter saker som Jonatan – Guds gåva, eller Daniel – Guds domare. Men just den
här pojken var speciell. Så speciell att världen aldrig skulle bli densamma
igen.
Hans mamma visste det. Hans styvfar visste det. Snart visste
många om det.
Vad gör det med en liten pojke om han ständigt får höra att
han är världens hopp? Hur ska ett barn leva med vetskapen om att han är
Jerusalems befrielse, frälsningen för alla folk? Berättade Maria och Josef för
Jesus om vad som sagts om honom, eller höll de det för sig själva? Bibeltexten
ger oss ingen riktig ledning. Nästa kapitel berättar om när Jesus är tolv år
gammal.
De allra flesta föräldrar har förhoppningar och
förväntningar på sina barn. Vi ser dem växa, ser olika talanger och drag,
uppmuntrar visst och försöker uppfostra bort annat. Vi pratar med dem, påverkar
dem, försöker göra vårt bästa för att hjälpa dem välja väg i livet. Och ibland,
rätt ofta kanske, försöker vi styra dem till att välja den väg vi själva vet,
eller tror i alla fall, är bäst. Och vi gör det av välvilja, för det allra
mesta, men kanske är det ibland så att det är våra drömmar vi jagar, våra
förhoppningar vi försöker infria, våra idéer om vad som är gott och sant och
bra? Ända från våra förtjusta utrop om hur starkt den nyfödde pojken sparkar -
”En fotbollsspelare, minsann!”, till hur toppstudenten förutsätts bli läkare på
grund av betygen. Och den besvärliga balansgången mellan beröm och påverkan
blir någon slags pendelrörelse. Än slank hen hit, och än slank hen dit, och än
slank hen ner i diket!
Och Jesus då. Gud räddar. Hur mycket berättade hans mamma
för honom? Gick han omkring under hela sin barndom i Nasaret och var medveten
om att han var Guds son, Messias, den som skulle vara frälsningen för alla
folk? Eller var han, just då, inte mer speciell i sina egna ögon än
lekkamraterna? Vi kommer aldrig att veta. Men att tänka sig barnet Jesus som
bekymmersfritt lekandes i vattenpölar och lera, visst går det att göra, och
visst hoppas jag att det var så.
Men jag undrar över hur hans mamma hade det. Jag undrar om
hon såg på sin son och undrade vad det skulle bli av honom. Jag undrar om hon
var rädd.
Och jag undrar vad Josef tänkte om sin styvson, barnet han
fostrade som sitt. Jag undrar om han lärde honom allt han kunde, och om han
ibland sökte efter likheter dem emellan.
Jag undrar om de ibland, viskande om kvällen, pratade om
alla profetior de hört, om Symeon och Hanna och änglar och herdar. Om ljus och
svärd och tecken och stjärnor.
Jag undrar om de ibland, trots allt och kanske i hemlighet
till och med inför sig själva, önskade att Jesus inte skulle vara något
speciellt. Bara en vanlig pojke, bara en som skulle lära sig snickra, växa upp
och gifta sig med en trevlig flicka, få barn och barnbarn, och dö gammal och
nöjd.
Men vi väljer, till slut, trots allt, inte våra barns väg.
Inte helt och hållet. Vi kanske lyckas prägla dem till att älska fotboll eller
studera varje dag. Men till slut måste de finna sin egen väg. En del av dem
vägrar gifta sig och skaffa barn, som Jesus. En del vägrar ta det jobb vi
tycker är bäst för dem, som Jesus. En del hamnar i trassel med myndigheterna,
hänger med fel sällskap, råkar illa ut. Som Jesus.
Och mitt i det, mitt i alla våra framtidsbekymmer och mörka
orosmoln, visar han på en väg fram, genom att dela våra liv, i vattenpölar och
lera. Alla vi amandor, vi som borde älskas. Alla vi hundansikten, vi bedrövade,
vi mirakel och segrare. Namnet Jesus visar vägen – Gud räddar. Ljuset i vårt
mörker, den som levde vårt liv och dog vår död. Namnet har betydelse.
Så vandra i ljus, min vän.
Ljuset skiner över dig. Det ömtåliga februariljuset omfamnar dig, med alla dina
brister och talanger och tillkortakommanden och triumfer. Allra längst in bär
du också namnet Amanda, för du bör älskas. Och älskad är du.
