Samma sak händer på
förklaringsberget.
Där står Jesus och pratar med
Mose och Elia. De stora profeterna: han vars återkomst många judar väntade på,
och han som gav dem lagen. Och Jesus. Den vanlige snickaren från Galiléen. Det
är enormt, monumentalt. Det största man kan tänka sig, ett bevis på hur
speciell Jesus var, och sedan hörs rösten som bekräftar det. Jesus är Guds son,
den älskade utvalde.
Och ändå är det Petrus som
sticker ut. Clownen Petrus. Det går nästan att höra Jesus himla med ögonen.
Kanske. Om han varit som jag är.
I min familj har vi en vana
att prata om människor vi möter eller känner och försöka avgöra om de skulle
vara hund eller katt, och vilken sorts hund eller katt. För det mesta brukar
det gå ganska lätt, vi är överens om hur vi uppfattar den personen, och så går
vi vidare till annat. När vi pratade om Petrus där uppe på förklaringsberget
enades vi i att han nog är en golden retriever. Någon här som har en speciell
förtjusning i golden retrievers? Jag kanske kommer att hårddra lite, vara en
smula orättvis. Men det är någonting i Petrus stora entusiasm som leder till
tanken på en glad och lite...okomplicerad hund. Ni vet, en sådan som är snäll
och glad och kanske inte så värst smart.
Men lojal, nästan jämt.
Människans, och Människosonens, bäste vän. Alltid där, alltid beredd att vandra
vid hans sida. Till och med namnet stämmer – Petrus skulle ju bli
människofiskare, en som hämtar, en retriever.
Och har man väl börjat
fundera över vilken sorts hund eller katt de olika personerna är, är det svårt
att sluta. Är Jesus i så fall en vallhund? En smart hund som ser till varenda
fårs bästa, en som skulle ignorera varenda regel om ett får var i fara? Och är
Paulus kanske en katt?
Se där något ni kan fundera
på när ni går hem idag. Det förutsätter förstås att man gillar hundar.
Jesus befinner sig uppe på
berget, tillsammans med sin flock byrackor. Där är golden retrievern Petrus,
där är den knappt vuxne irländske settern Johannes, och Jakob som jag inte har
en aning om vad för sort han kan vara. Och de blir rädda, fullständigt
förskräckta, när de hör Guds röst. Som hundar som inte riktigt är säkra på att
deras husse tycker om dem. Kryper på marken, gömmer sina ansikten bakom
darrande tassar, tills de får höra att det inte finns någon anledning att vara
rädda.
Det finns ingen anledning att
vara rädda. Ingen anledning alls. Vår Gud, vår husse, är nämligen hos oss. Det
finns mycket vi inte förstår, men där på berget, och i allt Jesus gjorde,
visade han hur Gud älskar sin oregerliga flock människor. Oavsett om vi är
ettriga chihuahuor, strävsamma taxar eller ilsnabba greyhounds. Oavsett våra
egenskaper, oavsett vår stamtavla, eller avsaknad av en sådan.
För Jesus tog med Petrus,
Jakob och Johannes upp på berget. Det var inte för att bevisa hur cool han var
som fick prata med Elia och Mose, utan för att visa hur värdiga de var. Hur de
vanliga fiskarna från landet kunde nalkas de största ur historien utan rädsla.
Och att det där berget inte var en plats där de skulle stanna, utan deras
plats, liksom Jesus plats, var bland alla de andra vanliga människorna.
Historien handlade om de stora, framtiden tillhör de vanliga. Gud har valt
sida, och inga titlar eller tjusiga stamtavlor kommer att göra någon mer helig
än någon annan. Någonsin igen.
Så kanske himlade Jesus med
ögonen åt sin golden retrievers entusiasm. Men troligtvis log han. Och lät bli
att ens kommentera. För det är inte på berget lärjungar ska vara. Inte i
sällskap med historiens stora, inte avskilda från världen. De hyddor som är
byggda för att avskärma världen ska rivas, och allt som skiljer oss från Guds
kärlek ska försvinna. Ner för bergsidan ska de rusa, ut bland människorna ska
de springa. Som ivriga hundvalpar. Ibland snubblar de, oftare på sig själva än
på något annat, men springa ska de, spridas ska budskapet.
När Petrus själv sen skriver
om sin upplevelse är det med stor återhållsamhet. Han missar helt att berätta
om Elia och Mose, och framförallt låter han bli att nämna sitt eget förslag.
Och det är inte särskilt konstigt. Jag tror inte det är för att han skäms över
sin valpiga entusiasm. Nej, han vet att framtiden redan är där. Han har sett
tron tändas hos människor av alla nationaliteter, han har sett murarna rivas
ner. Och till slut är det enda som är viktigt kvar att berätta detta: Jesus är
Guds älskade son. Och vi behöver inte vara rädda längre.
