Jag har spenderat den senaste veckan
med att försöka förklara treenigheten för min man,
religionsläraren. Jag har spenderat den senaste veckan med att
misslyckats med att förklara treenigheten.
Det här är en av de söndagar som jag
och mina kollegor fruktar mest. Den är tacksam, för det finns
alltid bra psalmer och körerna har vacker musik att sjunga, men
sedan är det där med predikan... Själva poängen med predikan är
ju att göra bibeltexterna begripliga och tillämpbara för dagens
människor, och så står vi där, den samlade kristenhetens
predikanter, och stammar och tvekar. För vi tycker inte att det är
lättare att förstå än vad ni tycker.
Vi är alla barn av upplysningen. Vi är
alla fostrade i ett samhälle som värderar intellektuell kunskap
över allt annat. Vi får lära oss värdet av studier i
vetenskapliga ämnen, vi värderar det som är bevisbart mer än det
som inte är det. Går det inte att kvantifierbara, det vill säga
måttbestämma, är det inte värt någonting. Vi lägger större
vikt vid sådant som är baserat på fakta än sådant som bedöms
vara baserat på känslor. Huvudets kunskap leder oss. Hjärtats
kunskap är i bästa fall bonus.
Men...
”Jag prisar dig, fader, himmelens och
jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka
och uppenbarat det för dem som är som barn.”
Vår tro är en huvudets och hjärtats
tro. Vi slängde ut hustomtar och åderlåtning med upplysningen, och
tänkte att vi skulle resonera oss fram till en ljusare framtid. Och
på många sätt var uppgörelsen med vidskepelse och gamla dåliga
sedvänjor bra, men vi slängde ut barnet med badvattnet. Vi glömde
att våra hjärtan, våra känslor, är lika mycket en del av oss som
våra hjärnor är. Vi glömde att det finns klokskap och kunskap som
inte är bevisbar. Vi glömde skönhet och mysterium, dofter och
smaker. När öronens och ögonens kunskap är den enda som gälls,
vad händer när håret ställer sig på ända, när det smakar fel,
när längtan efter beröring blir för stark?
Vi har separerat våra kunskaper. Vi
har upphöjt den ena, och förlöjligar den andra. Det är ”bara”
intuition, det är fantasier, det är känslor, det är föraningar.
Men tänk om det är den enda kunskap
vi kan förstå Gud med?
Det är den kunskapen som blir mindre
ju mer vuxna vi blir. Ju mer vi fyller våra hjärnor med tabeller
och sanningar, desto mindre plats verkar det finnas för Andens
bubblande glädje, för tryggheten i Förälderns kärlek, för modet
från Sonen som utmanar. Det blir mindre plats för mysterium och
mirakel, och för längtan och passion och trots.
Kanske är det att smita undan det
svåra, men jag vill hävda att treenigheten är omöjlig att
förklara med huvudets kunskap. Och hjärtat ägnar sig inte åt
förklaringar. Hjärtat känner, bultar. Hjärtat vet om det är
Sonen eller Anden eller Fadern som talar. Vårt innersta barn behöver
inga etiketter eller utläggningar, utan gläds bara åt närheten.
Teorin om treenigheten har förklarats
många gånger, men aldrig på ett riktigt bra sätt. Antingen hamnar
man i modalismens dike, där de tre personerna egentligen inte är
åtskilda, eller i en annan urgammal hädelse, arianismen, där Jesus
och Anden är underställda Fadern. Och det finns knappt något sätt
som vi med språkets och intellektets begränsningar kan förstå hur
det hänger ihop. Och jag skulle vilja hävda att det inte ens är
särskilt viktigt.
Vi talar om Fadern, Sonen och den
Heliga Ande. Och vi talar om att Gud alltid är större. Våra namn
kunde lika gärna vara andra namn. En del väljer att säga Skapare,
Befriare och Livgiverska, och de är lika rätt, och lika begränsade.
Vi famlar efter minsta halmstrå av intellektuell förståelse, medan
känslan redan vet allt det går att veta om Gud. Allt är uppenbarat
för de som är som barn. Världens mirakel, solstrålens dans på
maskrosbollen, fjärilen som flyger i sin balett mellan blommorna,
skuggorna på ett golv. Musiken, och konsten. Drömmar och skratt.
Ingen kan fånga känslan av ett skratt
i ord.
Ingen kan fullt ut beskriva
förälskelsen genom text och matematiska formler.
Och ingen kan fånga Guds mysterium
genom teologiska utredningar.
Jag höll den här predikan för min
man. Han rynkade pannan, såg oimponerad ut, men jämförde sedan
försöken med att förklara Gud med att försöka förstå
oändligheten. Det kanske går på ett plan, men inte på ett annat.
Det är djupt otillfredsställande. Och
det är det enda jag kan ge er här idag. Vill du förstå
treenigheten, lyssna på ditt hjärta. Guds innersta väsen är
relationen. I mötet med Gud möter du de tre. Skratta, sjung, be,
gråt, håll om. Dela ditt liv med andra, i all dess trasighet och
skönhet. Där finns ledtrådarna. Där finns närvaron. Där finns
Gud.
