Sermon Sunday January 25 2015

(texts: 1 Kings 8:41-43, Romans 1:16-17, Matthew 8:5-13) 

The kingdom of God has no borders, and no native inhabitants. We are all immigrants there, but at the same time, we are also all citizens of that Kingdom.

Now, a text like the end of the gospel for today has often been used to demean the Jewish people. Christian theologians of all times have taken great pleasure in explaining how God has cast the Jewish people aside, and chosen the Christians instead. Drawn to its conclusion, a statement like that could lead, and has led, to horrors like the Holocaust.

On Tuesday we observe the international day of remembrance of the victims of the Holocaust. Jews, Roma, people with physical and mental disabilities, Communists, nuns, Social Democrats, resistance fighters... Many died in the camps of the Axis powers. But Roma and Jews were especially targeted simply for being born into an ethnicity that the Nazis and Fascists considered unclean and undesireable. And it is a source of shame and great regret for us as Christians that there were people of the church cheering the murders on, often with Biblical quotes like the one in our gospel today.

There is nothing Christian in killing people. Ever.

There is nothing Christian in declaring the exclusion of certain people.

In the Kingdom of God we are all immigrants, and all worthy of citizenship.

If we instead shift focus to the first part of the gospel, a different story emerges. A Roman officer, someone who is well and truly a stranger and a heathen in the land of Jesus, comes to him and asks for help for his servant boy.

Not only does one of the occupying forces ask for help from one of the occupied, he does it for his servant's sake. The powerful man asks the one without power for help, for the sake of the powerless. The world turns upside down.

Jesus does not ask for any declaration of faith. He does not ask for a church membership, nor for tithing or volunteering. He does not demand baptism. He simply offers to come with the officer to cure his servant.

Because the foundation of the Kingdom of God is not our pious statements. It is not our membership rolls or even the kind acts we do to and for each other.

The Kingdom rests on grace willingly and lovingly offered by God. To everybody, Jew and gentile, Roman or Roma, Swedish or Danish or Indian or Greek.

This means that when Christians are using the Bible to exclude others, they are acting in opposition to Jesus himself. If a Roman officer from a culture scorned and feared by righteous Jews of Jesus' time can be used as an example of faith simply on the grounds of his asking for help, then there is nothing stopping anyone of us, or anyone else, from being an example. If this Roman's way of life, background, intentions or family did not matter to Jesus, why should anyone's matter to us?

God builds no borders or fences. The Kingdom of God is wide open for anyone who wants to enter in. And for anyone who would like to leave and then come back. There are no visa requirements, no limits to how many are allowed to enter. Everyone that wants to get to be a citizen.

Now, does that mean Jesus was happy with the occupation of his homeland? Assuredly not. Just as he is not happy with the state of the world today. But just as true love isn't earned, but leads to the lovers wanting to be worthy of that love, so God's love for this world and us who live here is completely unrequited, but should light in our hearts a desire to be better, to be worthy of all this love, this life, this grace. Through us this world can be better.

The Kingdom of God has no borders. It reaches around the world, encompasses it, lives in the hearts of all who believe. It touches all, serves all, loves all. It bothers not with your past. It asks not for eloquent words or declarations of faith. It only asks ”Do you want me to come with you?”

Predikan 1 efter 13 S:t Pauli

Ett av de största ögonblicken i mitt prästliv inträffade för några år sedan, när en liten flicka som jag tänker kalla Lillasyster här, döptes en höstsöndag i S:t Andreas kyrka här i stan.

Lillasysters föräldrar och jag hade haft en hel del kontakt. Jag har döpt Storasyster, vigde föräldrarna, och hade pratat mycket med dem under babycaféerna. Och Storasyster hade tillbringat mycket tid den sommaren i lekkyrkan som finns i Andreasgårdens trädgård, där hon hade lekt dop.

När familjen kom till kyrkan den här söndagen bar Storasyster med sig sin docka, iklädd en dopklänning. ”Åh”, sade jag till henne, ”ska du döpa dockan idag?” Hon sade ja, och då kom vi överens om att hon kunde döpa sin docka efter att Lillasyster blivit döpt av mig.

Under hela dopgudstjänsten stod Storasyster lite framför sina föräldrar och iakttog mig noga. Det var som om hon kontrollerade att jag gjorde rätt. Ibland nickade hon när någonting var bekant från lekkyrkan. Mot slutet vände jag mig till henne och sade: ”Storasyster, nu är det dags att döpa dockan.” Hon gick fram till dopfunten och klättrade upp på trappallen som vi hade placerat där för hennes skull, och jag sade till alla de andra barnen att de fick komma närmare om de ville. Snart stod en skara om femton barn och trängdes runt funte, och Storasyster hällde med stort allvar tre skopor vatten över dockans huvud. I Faderns, och Sonens, och den heliga Andens namn. Sedan klättrade hon ner, och höll upp dockan och välkomnade den in i Guds stora familj.

Jag vände mig mot barnen och sade: ”Vet ni, om det är så att man inte har en docka att döpa, kan man alltid påminna sig själv om sitt eget dop. Hjärtat kommer ihåg även om huvudet inte gör det. Då doppar man sitt finger i vattnet och ritar ett kors i pannan med det.” Helt tysta doppade barnen fingrarna i vattnet, och ritade våta kors på sina pannor. Deras allvar rörde mig nästan till tårar. Och så kom en äldre man fram och frågade: ”Får man göra det även om man inte är ett barn?” Naturligtvis, sade jag, och mannen doppade yttersta toppen av fingret, och ritade med darrande hand ett kors i pannan, och började gråta. Då grät jag också. Och en efter en kom de vuxna fram och tecknade sig med dopvattnet. En del grät, andra log, och jag visste att jag aldrig skulle glömma.

Den dagen visade Storasyster oss alla att nåden kommer lika lätt genom ett barn som genom en vuxen. Och hon visade oss hur stort dopet är, även om man inte helt förstår det. Det har förmågan att ena oss, det drar oss närmare Gud och varandra. Och det rör vid de djupaste skuggorna i vårt inre, allt det där vi inte vågar släppa ut i ljuset, och dopets vatten tvättar allt rent.

Ett litet spädbarn som Lillasyster behöver inte bli renat från någon egen synd som hen har begått, lika lite som Jesus behövde det där i Jordans vatten. Men ett spädbarn, och Jesus, och vi, behöver veta djupt i hjärtat att vi är sedda och älskade. Att vi är utvalda, att vi är inbjudna, att vi är önskade och efterlängtade.

Jag tror att ni, precis som jag, vet hur det är att känna sig oönskad någon gång.

Jag tror att ni, precis som jag, vet hur det är att känna sig oviktig.

Och jag tror att ni, som jag, också åtminstone någon gång, fått känna er helt igenom älskade.

Dopet är ett kärleksbevis som skänkts oss från Gud. Som en kyss på pannan från en älskad förälder, och ett löfte att alltid vara med. När Jesus, över trettio år gammal, går ner i floden för att möta Johannes, är han för åskådarna en vanlig okänd man från Galiléen. När han går upp vet de att han är Guds son. Kanske hade även Jesus tvivlat tills den stunden, men med Guds röst fortfarande klingande i öronen tar hans liv en helt ny vändning.

När Martin Luther, mannen som startade den del av reformationen av katolska kyrkan som sedan ledde till att vår kyrka bildades, emellanåt hamnade i hårda diskussioner och blev attackerad av sina motståndare, sägs det att han skrev ”Ich bin getauft”, Jag är döpt, i det utspillda ölet på bordet. För hon var det en stor tröst, och drivkraften bakom allt hans arbete med att försöka göra kyrkan mer sann mot Guds ord. Alla döpta har samma värde, alla döpta kan och får predika, alla döpta är präster. En döpt människa är för alltid vald, för alltid efterlängtad av Gud, och för alltid ett dopsyskon med Guds son Jesus. Alltid älskad.