I varje enskilt ögonblick, vid varje
steg, varje andetag, följer oss Döden som en osynlig följeslagare.
I våra allra lyckligaste stunder, när livet leker och själen
sjunger av glädje, då står Döden bakom ryggen och väntar,
tålmodigt som en jagande varg.
När mörkret sluter sig runt oss och
allt är gråt, smyger sig Döden närmare. Den kalla handen sträcks
ut, stryker oss över pannan, andas hopplöshet och uppgivenhet som
en vind från Golgata. Döden är ingens vän, men allas närmaste.
Vi talar ibland om Ondskan med stort O.
Det är den som är fienden, säger vi. Vi håller den ifrån oss,
för Ond med stort O är det ingen av oss som är. Fienden är långt
borta, kampen utkämpas av helgon och änglar och mytiska hjältar i
länder i fjärran. Och vi lägger oss på kvällen i förvissning om
att Ondskan i alla fall inte har några medkämpar i oss.
Och det är sant. Visst är det sant.
Men det är bara det att när vi tänker
efter, när vi vaknar med hjärtklappning på natten, när vi smyger
in i barnens rum då den iskalla rädslan kramar våra hjärtan i ett
järngrepp, då är det inte den anonyma Ondskan, eller ens den
ondska som har ansikte och kropp som vi fruktar.
Vår fiende är den som är allra
närmast oss. Natten skalar av våra försvar, och Döden kliver fram
ur rummens skuggiga hörn. Och det är så lätt, så väldigt lätt,
att tänka oss hur den stjäl allt från oss. Allt som gör livet
värt att leva, själva livet självt. Och den rädslan, den
förvissningen är nog för att laka färgerna ur den soligaste
sommardag.
För Ondskan är nästan abstrakt. Den
går att hålla från sig. Men Döden, den är bara ett steg bakom
oss. En för hastig sväng med bilen, ett kvarglömt stearinljus, en
sjukdom som ingen kunde förutse. Och vi har alla slagits med den på
ett eller annat sätt.
Det är därför Jesus kommer med
Livet.
Det är därför allt som Gud gör, som
skapare, som befriare, som livgivare, handlar om Liv.
Ut ur tomheten bubblade Livet fram, Gud
skapade världen. I strömmar och vindar och växande obändig
grönska. Livet kravlade sig upp ur de virvlande oceanerna, ställde
sig på alla fyra, svingade sig från gren till gren. Livet födde
Liv, i smärta och kamp, och gång efter gång fick Döden se sig
besegrad. Förluster och skärande sorg lockade Döden att tro att
segern var nära, men vi vårdade Livet. Gud vägrade ge upp. Om och
om igen reste sig Guds älskade barn, om och om igen vände vi oss
till Livet. Och när det verkade vara alldeles omöjligt att
fortsätta, och vi gråtande anklagade Gud Skaparen för att ha
övergett oss, valde Gud Skaparen att leva med oss.
Det handlar om Livet.
Barnet som föddes levde fullt och
skänkte, som barn i allmänhet, sina föräldrar mest glädje och en
del besvär. Och barnet växte och blev vuxet. Han såg och talade,
rörde och helade. Han skänkte Liv till dem han mötte. Döden
vandrade ett steg bakom honom. Ibland var Döden förvissad om sin
seger. Den tog Guds Sons vänner från honom. Men Livet kämpade
emot, gav inte upp. Lasaros klev ur sin grav. Gråten torkade på
systrarnas kinder.
Inte ens när Döden tagit Sonen vann
den. Två dygn fick den. I två dygn härskade Döden på jorden, i
två dygn fanns ingen framtid och inget hopp.
Men Livet vann. Dess namn var Jesus.
Jesus, som gav Liv. Jesus, som delade
Liv. Jesus, som sände Livgivaren.
Ja, kyrkan är fylld av Ande och Liv.
Gud är nära, närmare än vårt eget hjärta. Gud är i de porlande
skratten från lekande barn i kyrkans kafé, och i den varma blicken
från en främling som lånar ut sin psalmbok till den sent ankomna.
Gud, den heliga Anden, dansar bland bänkrader och stolar, bland
kartongbitar som tjänar som sängar i tunneln vid Gare Centrale,
snurrar runt champagneglasen på studentmottagningarna, och de
knöliga pappersmuggarna i bedjande händer.
Döden må vandra med oss. Som iskalla
fläktar sträcker den sig efter oss, men dess grepp är svagt och
kraftlöst. Vi fruktar den, med all rätt. Den berövar oss det vi
älskar mest, men den kan inte hålla oss isär för alltid. Livet
vinner, i längden. Helig Ande, Livgivaren, binder oss samman, håller
Döden stången. Hopplösheten har ingen plats när Gud dansar. Döden
kan inte stjäla vårt hopp, för den är besegrad.
Det handlar om Livet. Det skapade, det
befriade, det givna. Det handlar om Gud, Fader, Son och Helig Ande,
och det handlar om oss. Var inte rädd. Livet vann.
