Hur ofta har inte jag varit i den här
situationen? Trots att jag i grunden är en rätt organiserad person,
har jag en fantastisk, och synnerligen irriterande, förmåga att
tappa bort flygbiljetter och boardingkort.
Inte idealiskt, nej.
Och om jag ska vara helt ärlig är de
aldrig helt borta. Jag bara grips av panikkänslan, måste stanna
eller kliva ur kön, och leta igenom hela mitt handbagage tills jag
hittat dem. Golvet på flygplatsen fylls av näsdukspaket, gamla
kvitton, plånbok, telefon, ett trasigt örhänge, ett buckligt
visitkort och en prästskjorteflärp, och till slut ligger också det
försvunna boardingkortet där. Naturligtvis låg det på rätt
plats. Och så stoppar jag tillbaka allt. Nej, kanske inte det gamla
kvittot, men allt ska tillbaka, i ordning. Tills nästa resa när
eländet upprepar sig.
Än värre är känslan när jag tror
att jag har tappat bort mitt barn. Det har aldrig, tack och lov, hänt
på riktigt, men det har funnits gånger då jag inte har sett henne,
inte vet exakt var hon är, och den kalla skräcken griper tag i
hjärtat. Den iskalla tomheten är det värsta som finns. Det finns
endast fasansfulla vägar från den platsen, och det tar bara ett par
sekunder tills livet helt verkar förlora sin mening. De få
millisekunderna av katastrof är tillräckligt för att barnet ska få
en hård kram när jag ser henne igen, och för att alla andra små
bekymmer blir alldeles oviktiga.
Jag tror att ni alla har varit med om
känslan.
Jag tror att ni alla har förlorat
något viktigt, och jag hoppas att ni har återfunnit det.
Kvinnan är så lätt att identifiera
sig med i den här evangelietexten.
Problemet är ju bara att vi inte är
kvinnan här. Det är vi som är myntet.
Kvinnan, det är Gud.
Det är Gud som letar med ett hjärta
fyllt av rädsla.
Det är Gud som slutar göra var det än
kan vara av viktiga ting för att vända upp och ned på tillvaron
för att hitta den där enda människan som vandrat vilse.
Det är Gud som anar katastrofen, och
som håller så nära, så nära, när människan är tillbaka.
Det fantastiska här är att texten
luras en smula.
Den avslutas med att referera till
syndare som omvänder sig, men i hela texten tidigare är det kvinnan
som letar, kvinnan som sopar, kvinnan som tänder lampan. Myntet bara
ligger där, på fel plats.
Så kan det vara med oss. Vi hamnar
fel, och förmår inte se hur vi någonsin ska komma rätt igen. Sant
vilse. Fast i omständigheter ibland utanför vår kontroll, fast i
vanor och lögner som går så djupt att vi inte ens för oss själva
känner igen osanningen i dem längre.
Men Gud ger sig inte.
Gud söker. Gud sopar och tänder
lampan och letar överallt. Letar tills den vilsna är funnen. Letar
tills Gud kan hålla den återfunne tätt, tätt intill, så att alla
de andra problemen blir oviktiga.
Omvändelse kan vara en människas
ånger och tillbakavändande till Gud.
Men uppenbarligen kan det också vara
när Gud letar reda på den som gått vilse, när Gud leder in på en
ny väg, en som leder fram, leder ut.
Gud omvänder. Gud handlar. Gud
längtar. Gud söker.
Och vi, vi behöver se oss runt
omkring. Är jag på en farlig väg? Är jag ett mynt som riskerar
trilla från bordet och ner i det mörkaste, dammigaste hörnet? Är
jag den som kommer ge Gud iskall rädsla? Är jag en som vandrar
vilse, förlamad av min egen ensamhet? Hur kan jag undvika det, och
hur kan jag vara Guds röst till den av mina systrar och bröder som
är vilse?
För även om vi är myntet,
boardingkortet, den vilsne vandraren, så kan vi också vara Guds
röst, Guds ögon, Guds letande händer, Guds omfamnande armar. Vi är
de enda händer och ögon och fötter och armar Gud har i den här
världen. Vi delar sorgen när någon går förlorad, och vi delar
glädjen, med alla Guds änglar, när någon är funnen.
Vi är i tjänst hos Den som söker,
och vi är de som blivit funna. För alltid i Guds armar.
