För bara några dagar sedan kom jag
och Ulf hem från en resa långt bort.
Inte i mil och kilometer, inte ens i
timmar, även om resan hem kändes evighetslång. Nej, rent fysiskt
var det bara till och från Kreta, inte ens utanför Europa. Men på
ett annat sätt var det en resa så mycket längre in i oss själva,
och en resa så mycket närmare varandra i gruppen, än vad det
fysiska avståndet kan avslöja.
Vi tillbringade dagarna där på Orthodox Academy of Crete tillsammans med andra från Svenska kyrkan
i utlandet och vår biskop Sven-Bernhard från Visby. Och det är få
gånger i mitt liv som jag har känt att hinnan mellan himmel och
jord varit så tunn. Det klaraste blå hav som tänkas kan, den
lysande himlen, dofterna, värmen och ljuset och tystnaden. Emellanåt
klingade klockklangen från det närbelägna klostret över nejden,
och bruset från vågorna vaggade oss till sömns. Citronerna är
sötare och större än någon annanstans, och doften av rökelse
sitter i väggarna på varenda kapell.
Det är lätt att tänka sig att Kreta
är en ö älskad av Gud.
Och det är lätt att finnas där, och
veta sig buren, älskad, önskad av Gud.
Och nog har kretensarna vetat om Guds
kärlek längre än många andra folk. När lärjungarna störtade ut
från rummet i Jerusalem, fyllda av helig Ande, stod kretensare bland
de som lyssnade. De förundrades över att höra berättelsen om
Jesus på sitt eget språk. Och nog var det lätt att komma tillbaka
till den soldränkta ön med den ärorika historien, och smaka och se
Guds godhet.
Men allt är inte bara solsken. Gud är
även motståndets och de regniga dagarnas Gud. Och även
krentensarna prövades, och prövas, precis som flamländare och
norrmän, som svenskar och valloner. Krig har svept fram, ekonomiska
kriser har tömt städernas affärslokaler. Rädsla och svårigheter
har fått oss att vända ryggarna mot varandra, har stängt våra
öron för Guds röst på tusen språk, för Guds Andes värmande
kärlek.
På ön hörde vi en berättelse: När en man en gång frågade en klok
man vad meningen med livet var, svarade den kloke mannen med att berätta om när
en liten pojke hittade en krossad spegel. Pojken tog upp en av
skärvorna, och lekte med den, fångade solens strålar och skickade
dem än hit, än dit. Han tog med sig skärvan hem och lade den
någonstans, som barn tenderar att samla på sig intressanta ting.
Men när han blev vuxen hittade han skärvan igen, och mindes hur den
trasiga biten kunde lysa upp det mörkaste hörn. Meningen med livet,
sade mannen, för mig, är att använda vilken trasig spegel jag kan
för att sprida ljus dit solen inte når.
Mannen som varit pojken med spegeln
grundade sedan Orthodox Academy of Crete efter andra världskriget.
En plats för att sprida ljus i mörkret. En plats där människor
med olika språk, både rent lingvistiskt men även olika sätt att
tala om världen, forskare och konstnärer, teologer och politiker,
kan mötas för att tillsammans staka ut vägen mot framtiden. Alla
trasiga bitar av samma gudomliga spegel, alla med olika sätt att
tala om Guds stora gärningar. En plats där Guds heliga Ande
sprudlar och dansar.
Men inte bara där. Överallt
profeterade sönerna och döttrarna till dem som stridit. Överallt
drömde de gamla om fred. Den når vi inte genom att envist hålla
fast vid gamla oförrätter eller sanningar, den söker vi oss fram
till genom att längta efter en gemensam framtid. Låt historien vara
historia. Gud lämnar oss inte ensamma. Flamländare och valloner,
svenskar och norrmän. Kretensare och turkar, fransmän och tyskar,
listan kan göras lång. Det ska komma en tid då Gud ska utgjuta sin
Ande över alla. Det ska komma en dag då vi förstår att vi alla är
i Kristus, och Kristus i oss. Alla trasiga spegelskärvor, och alla
med kunskapen och möjligheten att lysa Guds kärleks ljus in i de
mörkaste hörnen av vår värld. Där hat finns, ljus. Där girighet
finns, ljus. Där ensamhet finns, ljus. Där smärta och ångest och
rädsla och död finns, ljus. Kom heliga Ande, fyll oss med ditt
ljus!
