Samma teman upprepas många gånger i
evangelierna: att ge allt för Guds rike, att inte vara rädd, att
välkomna den som är utesluten. Men aldrig säger någon att det är
lätt.
Det är inte ens lätt för Jesus.
Tre teman. Tre sätt att visa på de
viktigaste tre sakerna. Tre saker är verkliga, tre saker bestämmer
våra liv, tre saker, tre gåvor. Att ge allt för Gud, det är tron.
Att inte vara rädd, det är hoppet. Och att välkomna den som är
utesluten, det är kärleken.
Tro, hopp och kärlek. Reducerade till
sockersöta smycken och Alla Hjärtans dag-kort, men egentligen i
verkligheten, så svåra, så fyllda av smärta.
Hur uttrycker vi tron?
Det finns så många fromma svar på
det. Att gå i kyrkan, att göra gott, att låta döpa sig och sina
barn... Jesus uttrycker det så här: Om någon vill tjäna mig ska
han följa mig, och där jag är kommer min tjänare också att vara.
Genom fester och skratt, genom smärta
och förnedring. Genom vänskap och förräderi, genom ensamhet och
närhet. Det är ingen lätt väg Jesus går, och erbjudandet att
följa med är inget att ta lätt på. Att ge allt för Guds rike.
Den som älskar sitt liv förlorar det.
Det betyder inte, faktiskt, att varje
människa som vill följa Jesus kommer att bli dödad, eller ska
kasta sig in i farliga situationer. Det betyder att den som följer
Jesus förstår att livet inte längre tillhör en själv
uteslutande. Det är till låns från Gud, och det är en gåva som
ska användas till fullo. Ibland kan valet att följa Jesus leda till
samma saker som Jesus fick utstå – förföljelse, smärta och död.
Nyligen uppmärksammades det i Dagens Nyheter att kristna är
världens mest förföljda religiösa grupp, med över 100.000
mördade kristna varje år runtomkring i världen. Inte alla dödas
för sitt val att följa Jesus, men det är fortfarande på många
platser ett beslut som kan leda till tortyr och död.
Vi är relativt trygga här. Relativt
bekväma. Med all sannolikhet för bekväma.
Jesus kallar oss ut ut våra tröga
vanor. Han kallar oss till att undersöka våra hjärtan och våra
liv. Vad är viktigast för dig? På vad hänger du upp din tro?
Den som vill vandra mot framtiden kan
inte stå still.
Den som vill växa kan inte förbli den
samma.
Den som vill vara en förebild kan inte
förbli en i mängden.
Är tron viktig kommer den att förändra
oss. Är Guds rike centralt i våra liv, vill vi ge allt för Guds
rike, kommer vi få så mycket tillbaka. Men de enda som håller oss
tillbaka är vi själva.
Vi har ett hopp att räkna med, ett
löfte om framtiden. Vi behöver inte vara rädda, även om vi ofta
är det. När till och med Jesus själ är fylld av oro, finns det
förståelse för vår rädsla.
Men den är modig som är rädd men
ändå handlar. Som drottningen Ester som vågar sitt liv för sitt
folk, som de som följer Jesus trots hot om död och våld.
Vi har ett större hopp, men det finns
ingenting större än kärleken. Och ingenting som ger oss större
glädje, eller större smärta.
Det finns ingenting som kan vara så
obekvämt som att handla i kärlek.
Några greker sökte upp Filippos, en
av lärjungarna, eftersom de ville träffa Jesus.
De visste säkert att de inte riktigt
var välkomna. Som greker var de orena, hedningar, sådana som stod
utanför Guds förbund med det judiska folket. De fick inte komma in
i templet, och nu vågade de bara närma sig Jesus genom en av hans
lärjungar, som hade ett grekiskt namn.
Och Jesus svarar: Om någon vill tjäna
mig ska han följa mig.
Han välkomnar dem.
Trots att de inte passar in, trots att
de pratade konstigt, åt konstig mat, inte såg ut som dem. För
kärlek är inte ett substantiv, ett ting, utan ett verb. Kärlek är
handling och val. Att se bort från sina egna gränser och sin egen
bekvämlighet, och välkomna, inkludera. Greker och romer och
marockaner och funktionshindrade och kvinnor och barn och män och
vem det än kan vara som stör min harmoni, min bekvämlighet.
En kristen församling är en brokig,
bruten familj. En sådan där familj som minst av allt liknar de
romantiska föreställningarnas mamma-pappa-barn. Nej, en familj där
barnen är högljudda och bångstyriga, där syskonen slåss, där
pengarna saknas ibland, och ibland inte. En familj där kärleken
ibland saknas mellan barnen, men aldrig från föräldern. En familj
med en ensamstående, enastående förälder, och miljoner,
miljarder, vanartiga barn. Den kristna familjen misslyckas alltför
ofta med att älska, men det är vårt uppdrag och vår kallelse. Att
älska utan akademiska förbehåll, utan snygga bortförklaringar.
Det är ett livslångt uppdrag, och ett vi behöver arbeta på
alltid.
Störst av allt är kärleken, för den
innefattar hoppet, den innefattar tron.
Kom och följ Jesus, i rädsla kanske,
men mest av hopp. Vandra hans väg, och bjud andra med dig.
Ni ser staffliet täckt med lila tyg
här framme? Under det har jag placerat lappar, nålar och pennor. De
kommer att få finnas kvar under hela fastetiden. När du vill,
kanske vid nattvarden eller efter gudstjänsten, sätt dig ner en
liten stund och fundera över vem eller vilka som du behöver lite
extra hjälp med att älska. Skriv ner det och sätt upp. Om du vill
kan du sätta lappen bak-och-fram så att det inte syns, eller inte
nämna namn. Det räcker att du vet, och att Gud vet.
Jag vill be dig att vandra med mig, och
andra, denna fastetid och välja att älska. Störst av allt är
kärleken, och den leder till Jerusalems portar och hallelujaropen,
till långfredagens kors. Och den leder till det omöjliga hoppets
uppfyllelse.
Nu faller domen över världen. Det är
nu valet ska göras. Välj kärlekens väg.
