I USA har många kyrkor en anslagstavla
utanför byggnaden, där vaktmästaren eller någon annan sätter upp
små visdomsord eller söndagens predikotitel. Igår såg jag en bild
av en sådan och på den stod det:
Do not judge others just because they
sin differently than you.
Döm inte andra för att de syndar
annorlunda än du.
Som lutheraner är vår identitet som
både syndare och rättfärdiga, alltså både dumma och snälla,
både svaga och starka, både sökare och finnare, central. Det är
en paradox, självmotsägelse, men det öppnar för förbättring och
vila.
Ingen av oss människor är perfekt,
men vi bär alla himmelriket inom oss. Ingen av oss förmår att helt
och håller låta bli att tänka elaka saker, säga sårande ord
eller handla så att det skadar vår medmänniska. Och samtidigt kan
vi göra så mycket gott. Samtidigt hjälper främlingar varandra
varje dag. Varje dag riskerar människor sitt liv för andras skull,
varje dag ber män och kvinnor för sina fiender.
Vi är både syndare och rättfärdiga.
Så vi har ingen rätt, ingen moralisk
möjlighet, att döma andra för deras synder, då vi är lika
syndiga vi, fast på ett annat sätt.
Dagens evangelietext borde varje
kristen ha klistrad på spegeln i badrummet. Den borde finnas på en
post-it-lapp på datorskärmen, på anslagstavlan på jobbet,
inskriven i kalendern. Döm inte, så blir ni inte dömda. Varför
ser du flisan i din brors öga, men inte bjälken i ditt eget?
Det är fruktansvärt svårt att göra
någonting hjälpsamt för någon annan när man har en bjälke i
ögat. Framförallt är det rent omöjligt att försöka sig på
precisionsjobb som att plocka ut flisor. Det är lite som att vara på
ett flygplan och de där luftmaskerna faller ner från luckan
ovanför. Flygvärdinnorna är tydliga – sätt på din egen mask
innan du kan hjälpa någon annan. Ingen är hjälpt av en avsvimmad
förälder. Ingen syndare blir hjälpt av att en ännu större
syndare ska hjälpa genom att döma och korrigera utan att först se
till sin egen svaghet.
Paulus skräder inte orden. Det finns
inget försvar för en som handlar så. Inget försvar. Den enda som
får döma är Gud, som gör det i oändlig godhet och tålamod. Gud
tål det mesta, förlåter allt. Vi som kristna ska ta Gud som
föredöme, så som Gud uppenbarades för oss i Jesus. Och Jesus, han
förlät, och förlät och förlät. Alla mänskliga svagheter
förläts den som längtade efter Guds rike. Han ställde inte upp
några moraliska gränser för vem som dög och vem som skulle
förkastas. Nej, i själva verket var det de som upprätthöll sådana
gränser som riskerade gå miste om Gudsriket. Den som dömer blir
dömd. Den som förlåter blir förlåten. Den som älskar blir
älskad. Den som hoppas får hoppet uppfyllt.
Döm inte andra för att de syndar
annorlunda än du.
Det finns inga gradskillnader i
syndandet. Att snatta lite godis är en synd, att tala illa om en
bekant är en synd, att döda någon är en synd. Men det är heller
aldrig en synd att älska någon, aldrig en synd att önska någon
väl, aldrig en synd att be för någon.
Guds rike kommer att bryta igenom hos
oss. Det är redan här på många sätt. Allt du önskat, allt du
drömt, allt du hoppats är möjligt. Bli en medskapare i Guds rike.
Älska, tro, hoppas, önska, längta, bjud in. Oavsett hur besvärlig
den andra är. Oavsett om han luktar eller aldrig slutar prata.
Oavsett om hon ser annorlunda ut, eller du inte kan förstå hennes
val av livspartner. Oavsett om han tror annorlunda än du, eller ens
om hon gör sitt bästa för att förändra det samhälle du bor i
till det sämre, i dina ögon. Guds tålamod är oändligt, Guds
godhet utan gräns.
Be för henne. Hoppas för honom. Önska
dem allt gott. Och framförallt, döm dem inte. Först efter att du
fått bort den bjälken ur ditt öga kan du hjälpa din gråtande
syster eller bror med hennes flisa.
