(jag jobbar alltmer med att predika utantill. Därför är denna predikan bara en ungefärlig skiss av hur det blev)
Följ med ut i öknen.
Den finns där alltid, som bakgrunden till den bibliska berättelsen. I ögonvrån när man betraktar de stora händelserna, och emellanåt, som miljön där de utspelar sig. Alltid närvarande. Alltid livsfarlig.
På dagen den tryckande värmen, på natten isande kyla. Skorpioner, lejon och ormar. Vätskebrist och inte en skugga så långt ögat når. På marken sand eller sten, och plötsligt uppblåsande sandstormar som döljer allt runtomkring.
Det är en plats för de stora frågorna. Det är en plats som bränner bort allt oviktigt, och en plats man inte söker sig till om man inte måste. Det är en plats man flyr till, eller en plats man sänds till. Men det är också en plats där man kan finna sanningen, där man kan möta Gud, oavsett anledningen man kom dit. Och enda sättet att komma ur öknen är med hjälp av sanningen.
Det är där, i öknen, den verkliga och vår inre öken, som vi möter de allra svåraste prövningarna.
De kommer alltid till oss när vi är som svagast, förstås. När vi tror oss om att vara på den säkra sidan, det är då utbrändheten slår till, det är då neddragningen på jobbet drabbar oss, det är då den älskade inte längre älskar... Det är när vi är som svagast, när försvaret är nere, när vi har vänt ryggen till, det är då det onda viskar med förföriska ord. Maten... Kärleken... Makten... Ta kontrollen. Låt mig hjälpa dig. Det finns sätt att nå makten, om du bara är beredd att rucka lite på en princip eller två, och alla gör det ju... Du ska se att du kan bli vackrast av dem alla, eller i alla fall kan älska dig själv lite mer, om du bara snittar lite här, slutar äta lite där... Ta kontrollen. Hägringar. Öknen suger livet ur oss, och det är så lätt att tro att vägen ut går via hägringarna på horisonten.
Bedragaren vill fylla våra hjärtan med sina lögner, vill förblinda oss.
Men Gud är seendets Gud.
Vi är inte ensamma i öknen.
När Hagar var nära att svälta ihjäl kom Gud till henne i öknen. Gud hörde hennes sorg och visade henne vägen ut. Inte den hon ville gå, inte den hon hoppades på, men en som räddade hennes liv, och hennes sons liv. En som gav henne möjligheten att en dag gå, och lyckas gå.
När Jesus mötte Satan i öknen gjorde han det inte ensam. Han kom till öknen direkt från sitt eget dop då han hört Gud proklamera honom som sin älskade son. Han kom med ett hjärta fullt av övertygelse, ett hjärta stärkt av kärlek. Han hörde det ondas lockelser, och svarade med all den övertygelse och sanning som hans förälders kärlek skänkt honom.
Och även om allt som Satan sade så småningom gick i uppfyllelse, var det i Guds tid, med Guds avsikt, med Guds kärlek. Jesus bjöd de 5000 hungrande i öknen på bröd, istället för att mätta sig själv. Jesus föll i döden på ett kors, och restes upp, med änglar som budbärare om hans uppståndelse, istället för att vara hans tjänare. Och över hela världen tillbeds han. Hela världen är hans, men det är en makt han inte vill ha.
Öknen är sanningens plats. Det finns inte utrymme för falskhet och lögner där. De leder bara till död. Jesus ser igenom djävulens sanna förutsägelser och ser falskheten undertill. Hagar får höra sanningen om sonen hon väntar. Båda gångerna bär sanningen dem ut ur öknen, båda gångerna leder sanning till liv.
Det är en gammal terapeutisk sanning att saker måste nämnas vid namn för att kunna behandlas. Det finns ingen mening med ett terapeutiskt samtal om den som ska behandlas är oärlig med sig själv eller terapeuten. Sanningen ska göra er fria. I prövningen, i öknen, är det lika sant.
Så när vi nu snart ska vända oss till Gud för att bekänna våra synder, tala sanning med dig själv och med Gud. Vilka är dina prövningar? Vilka är de frestelser du inte kan låta bli att falla för? Vilka är de hägringar du satt sikte emot, trots att du innerst inne vet att de leder dig vilse? Lägg fram det alltihop. Lägg fram det inför dig själv, och inför Gud. För sanningen ska göra dig fri. Och i öknen är du inte ensam. Vår Gud är seendets Gud.
