Dagens text talar rakt in i dagens situation. Med en börs i kaos, med budgetuppgörelser som tar månader, med minskande resurser, med räntor som hela tiden höjs, kan många av oss känna igen oss i oron för framtiden och känslan av att vara bunden, nästintill förslavad, av en ekonomisk situation som verkar bli allt värre för varje dag.
Och än värre är det ute i världen.
Händelsen på den rike mannens gård kunde ha skett var som helst i världen idag. Arbetare på frukt- och kaffeplantager är skuldsatta upp över öronen, och tvingas hela tiden skuldsätta sig mer. De får betalt i specialpengar som bara går att använda i företagets affär, där priserna är många gånger högre än i andra affärer, och när de inte kan betala för den dagliga maten, sätts det upp på deras skuldnota. För att minska skulden börjar även barnen arbeta på plantagen, och så går slaveriet i arv.
Förvaltaren är ingen rik människa, utan snarare en av dem, men en som lyckats ta sig ur på något sätt, fått lite utbildning och börjat arbeta på kontoret, eller med att övervaka arbetarna på fälten. Säkert var han illa omtyckt, en förrädare, och säkert insåg han att det skulle bli omöjligt att arbeta intill sina forna underlydande om han skulle få sparken. Så han började ägna sig åt lite kreativ bokföring. De skuldsatta fick hoppet tillbaka. Kanske skulle det vara möjligt att ta sig loss, kanske behöver inte barnen arbeta utan kan gå i skolan istället? Förvaltaren blir plantagens hjälte, och när ägaren inser vad som hänt, är det för sent att göra något åt det. Antingen går han emot förändringarna, och får hela plantagen emot sig, eller så bekräftar han dem och blir hjälten, och kanske får lite lägre inkomster, fast i längden bättre förtjänst. Valet kan inte ha varit särskilt svårt.
Den här ohederlige förvaltaren efterskänker skulder, förlåter skulder, och gör han det även om det inte är hans skulder att efterskänka. Han ger hopp åt de som varit utan hopp, en framtid åt de som inte haft någon. Med vilka medel som helst. Han använder den ohederlige mammon för att skänka hopp, ungefär som vi kan använda pengar för att göra livet drägligare, eller ens möjligt, på Afrikas horn, han går till extremer i sin gärning, och han visar sig tjäna Gud.
Skuldsaneringen på den rike mannens gods gav människorna hoppet åter. När vi ber Vår fader, eller för all del Fader vår, ber vi att Gud ska förlåta våra skulder. Inte synder, skulder. Och förlåtelse, det är i den absoluta kärnan av vår kristna tro.
För allt tillhör Gud. Pengarna, arbetet, oljan och vetetunnorna. Skatterna och aktierna, den torra jorden och den bördiga. De svältande barnen och de förslavade kaffearbetarna. Allt tillhör Gud. Och förvaltaren går Guds ärenden. Skulderna efterskänks å Guds vägnar. Med hjälp av oärlighet, tårar eller våld betalas mänsklighetens skulder, och den som betalar är Kristus själv.
En berättelse om ekonomiska oegentligheter i första århundradets Palestina, kan lika väl vara en berättelse om mänsklighetens skuld till sin förste husbonde, och om hur den husbonden inte är som plantageägaren, utan en som vill befria. En som vill upprätta och ge hopp. En som gör det ologiska möjligt, och det osmakliga vackert. Brottet blir det som försonar.
Hur ska vi då förstå detta mitt i våra liv av amorteringar och krisbesked? Pengar är dåliga herrar, men goda tjänare. Det är upp till oss att låta den salomoniska devisen bli sanning även här och nu. Hur ska Sveriges och världens rikedom fördelas rättfärdigt, hur ska vi kunna hjälpa? Var är de skulder vi kan efterskänka, hur ska vi tjäna Gud istället för mammon?
För några dagar sedan skrev en av världens rikaste män, Warren Buffett, en insändare i New York Times. Rubriken var ”Stop Coddling the Super Rich”, ungefär sluta klema med de superrika, och hans poäng var att han, och majoriteten av de andra galet rika människorna i USA inte på något vis var intresserade av fler fördelar ekonomiskt sett. De vill inte ha fler skattelättnader eller speciallagstiftning för att göra sitt liv ännu mer framgångsrikt. De vill vara en del av det samhälle som gett dem deras rikedom, och de vill hjälpa till.
Jag läste artikeln med stegrande glädje. Vi blir ofta matade med ”sanningen” att de rika och företagen kommer att lämna Sverige om inte de får fler förmåner eller vad det nu kan vara. Likadant hörs retoriken i USA, och sällan är det någon som uttalar sig så här. Men med en viss självklarhet konstaterade Warren Buffett att han och många av de andra superrika han känner är hyggliga personer som vill göra världen bättre.
De, precis som vi.
Tillsammans. Bara tillsammans, med Kristus mitt ibland oss. Med evangeliets glasögon, med insikten om att tro levs i vardag lika väl som på söndag, med plånboken och fondplaceringarna och valet av kaffesort lika väl som i knäppandet av händer på kvällen. Det måste börja med oss, här och nu. I den gode förvaltaren Jesus fotspår.
