It is not all a bad dream. It all happened.
For Mary Magdalene it seems like she is waking up. There he is, standing right before her, talking to her, just like before. She is crying, tears flowing down her face, and she so desperately wants him to hold her and tell her that everything will be like it was, that everything is alright. She moves to embrace him.
And he sets her straight.
"Do not cling to me."
It must have felt like a slap in her face. He's back, and she can't hold him? But this, my friends, is important. Because however much Jesus loved Mary Magdalene, he did not come back for her sake. He did not come back for Peter's sake, or for the beloved disciple's sake. He came back for your sake. For my sake. And that is why he cannot let his friends cling to him, cling to their dreams and ideas of what he was to become. One person's idea about who Jesus is cannot be allowed to be the only idea. One congregations reading of what happened there by his tomb count be the only one for the whole of Christianity, and one church's interpretation should never be the rule for everyone else. But we want it to be. We so desperately want Jesus to make sense to people the way he makes sense to us, and so we cling to what he was, what we think he is, and our images.
But the message to all of us, when he stands there in front of Mary Magdalene, is: Do not cling to what he was. Do not cling to your old dreams of what he would become. Do not cling to your images and ideas. Jesus is something, someone completely different.
The other disciples get the same message. All of a sudden he is right there, in their midst, in spite of doors and walls. Smiling and offering Thomas, the doubting disciple, his wounds.
It could have been different. He could have proclaimed it all a bad dream, telling them that all was ok now, that evil can't touch him, or them, that they all are safe from harm and that he was ready to take over the reign of Palestine. But he doesn't.
His scars were real, just like his death was real. And he will not take away all your hurt, all your scars and wounds. He will share them, just like he shares your death. And it is through that, that he changes everything.
Jesus is something, someone completely different, and he makes everything different.
From here on everything is different. Mary is no longer "just" a female disciple like the other female disciples, she becomes an apostle. Peter has had to face his biggest failure ever when he denied knowing Jesus, and now realizes that Jesus is alive to talk to him about it. I can only imagine how devastated and deeply afraid he must have been, how small this the greatest of the disciples must have felt. Thomas makes a complete turn and becomes one of the great evangelizers.
Because Jesus call them, and call us.
To not search for the living among the dead, but instead the dead among the living.
To go places we would never have dared.
To not fear life, and not death.
From here on, everything is different.
Jesus is hard to hold on to…Always has been. Ever since he was a boy and slipped away from his parents to go to the temple all alone, he never did what was expected.
Every time we think we have hold of Jesus, he won't stay long because he has places he wants to take us, people he wants us to meet. Jesus is free of the grave and roaming at large in the world now. He will not let himself be held, confined, clung to. And he offers you, and me, freedom. Freedom from fear, from confinement in our ideas, from other's expectations of who we are supposed to be.
But if Jesus is going to free us from the grave of fear, we have to let go of it ourselves. We have to die to it first. If we are intent on holding onto our fear, Jesus will not be able to lead us to a future of hope.
Don't cling to fear. Don't cling to your images of Jesus, of the right church, of the right way to believe. Don't cling to death.
But cling to hope, to love, to life, and offer it to everyone you meet. From now on, everything is different. Christ is Risen! Alleluia.
Monday, April 25, 2011
Sunday, April 17, 2011
Predikan Palmsöndagen 2011
Det finns ögonblick när allting stannar upp. Som små pauser i tillvaron, små sekunder som sträcks ut till evigheter, och ibland är det i de stunderna, de sekunderna, som himlen når oss.
Jesus samlar kraft hos sina vänner. Han är i Betania, hos Maria, Marta och Lasaros, och ska strax fortsätta till Jerusalem. Han vet med all sannolikhet att detta är den sista gången han kommer att träffa dem. Sist de sågs var huset i kaos och Lasaros död, och Maria nästan anklagade honom för att inte ha stoppat hennes brors död. Nu är det ett hus fyllt av liv, men det är någonting som ligger i luften, en känsla av stora ting på gång. Fast kanske är det större ändå. Alla är på helspänn. Den här gången kommer Jesus med en annan gåva än sist. Då skänkte han dem Lasaros liv. Nu ska han skänka dem sin egen död.
Här i huset, där Marta pysslar och ordnar, och Maria lyssnar, där lärjungarna inte förstår och Judas förstör stämningen, har allting skett som om vore det en repetition. Det sker här, och det kommer att ske i morgon, och under veckan som kommer. Dramat spelas upp.
En man dog, och världen rasade för dem som älskade honom. Två kvinnor grät och rasade, och så levde han igen. Utanför graven träffar kvinnorna Jesus. Det har skett här, och det ska ske igen.
En måltid firas, som förvandlas till något annat, en försmak och en doft av himlen. Någon knäböjer för att torka fötter. Och Judas, som är som en av de där människorna som inte förstår när de ska hålla tyst, blir den som får stämningen att krackelera. Det sker här, och det kommer att ske igen.
Så när Jesus, med sina trötta, hårda fötter skinande av olja, säger att Maria förbereder honom för hans begravning, talar han till en publik som inte förstår att det de har hamnat på är generalrepetitionen för deras livs största drama. De, precis som vi, blir distraherade av detaljerna. Och visst säger de oss något. Nardusbalsamet, värt mer än någon parfym vi kan tänka oss, den ärbara kvinnan som mot allt vett och etikett släpper ner sitt hår, smörjningen som inte är en kunglig smörjning av hans hår, utan av hans fötter… Hon, den vanliga, talar med sina handlingar, och hon talar profetiskt. Hade hon smörjt hans hår hade hans ritt till Jerusalem kanske fått en helt annan mening. Nu smörjer profetissan hans fötter. Som till en begravning. En glimt av himlen. Tystnaden sänker sig. Doften sprider sig i hela huset, och ingen kan missuppfatta att stora ting är i rörelse. Där stanken av död knappt har hunnit försvinna, rullar nu doften av helighet in. Den är övermäktig, allgenomträngande. Precis som Guds kärlek hålls ingenting tillbaka. Maria, profetissan, visar vem Jesus är. Den som ger allt, genom sin egen död. Till skillnad från den smorde kung de väntar sig, kommer en man smord för sin död.
Dagen efter. Kulissen är redan på plats. Mot himlen avtecknar sig Jerusalems murar guldglänsande i skymningen. Vägen dit känner de sedan gammalt. Aktörerna håller på att samlas. Birollsinnehavarna är osäkra på sina repliker och hur de ska röra sig. Bovarna samlas i fjärran. Huvudrollsinnehavaren är koncentrerad. Publiken har hört talas om dramat, och platserna längs vägen är sedan länge uppbokade. De svala recensenterna vässar sina pennor, skvallerpressen hetsar upp stämningen. Har ni hört att han återupplivade Lasaros, ja, han från Betania? Har ni hört att han tänker bege sig till templet? Något kommer säkert att hända! Teaterns ägare, den romerske ståthållaren, är säkerligen nervös. Det verkar som om besökssiffrorna kommer att överträffa alla förväntningar, men vad händer om den uppeldade publiken blir besviken? Vad händer om den hypade stjärnan inte levererar?
Och när han kommer, fylls luften av en doft av nardus. När han kommer, på sin fredliga åsna istället för den segerrusiges häst, är allt radikalt annorlunda. Glimten av himlen är inte vad de hade väntat sig. Huvudrollsinnehavaren bryter med manus, rubbar allas cirklar. Men alla vet att här kommer hjälten, ridande rakt igenom deras liv. Dramat blir verklighet, handlar om dig och mig. Alla vet att det är nu det händer.
Genom hopen som trängs och ropar, genom öppningar ingen ser.
Genom sår och sprickor.
Genom ett folks längtan efter frihet, genom alla folks längtan.
Genom våra murar, faktiska och inbillade.
Genom ditt och mitt liv.
Genom Elfenbenskusten och Fukushima, genom Fridhem och Kroksbäck.
Här kommer hjälten, och han är inte som vi hoppas, inte som vi tror, inte som vi tror oss behöva. Han bryter manus, och det är vad som dödar honom till slut. Och det är vad som för honom tillbaka. Han är någonting alldeles eget, och runt omkring honom sprider sig doften av nardus. Stanna upp, släpp ner ditt hår. Ta emot gåvan. Hans liv för ditt. Hosianna!
Jesus samlar kraft hos sina vänner. Han är i Betania, hos Maria, Marta och Lasaros, och ska strax fortsätta till Jerusalem. Han vet med all sannolikhet att detta är den sista gången han kommer att träffa dem. Sist de sågs var huset i kaos och Lasaros död, och Maria nästan anklagade honom för att inte ha stoppat hennes brors död. Nu är det ett hus fyllt av liv, men det är någonting som ligger i luften, en känsla av stora ting på gång. Fast kanske är det större ändå. Alla är på helspänn. Den här gången kommer Jesus med en annan gåva än sist. Då skänkte han dem Lasaros liv. Nu ska han skänka dem sin egen död.
Här i huset, där Marta pysslar och ordnar, och Maria lyssnar, där lärjungarna inte förstår och Judas förstör stämningen, har allting skett som om vore det en repetition. Det sker här, och det kommer att ske i morgon, och under veckan som kommer. Dramat spelas upp.
En man dog, och världen rasade för dem som älskade honom. Två kvinnor grät och rasade, och så levde han igen. Utanför graven träffar kvinnorna Jesus. Det har skett här, och det ska ske igen.
En måltid firas, som förvandlas till något annat, en försmak och en doft av himlen. Någon knäböjer för att torka fötter. Och Judas, som är som en av de där människorna som inte förstår när de ska hålla tyst, blir den som får stämningen att krackelera. Det sker här, och det kommer att ske igen.
Så när Jesus, med sina trötta, hårda fötter skinande av olja, säger att Maria förbereder honom för hans begravning, talar han till en publik som inte förstår att det de har hamnat på är generalrepetitionen för deras livs största drama. De, precis som vi, blir distraherade av detaljerna. Och visst säger de oss något. Nardusbalsamet, värt mer än någon parfym vi kan tänka oss, den ärbara kvinnan som mot allt vett och etikett släpper ner sitt hår, smörjningen som inte är en kunglig smörjning av hans hår, utan av hans fötter… Hon, den vanliga, talar med sina handlingar, och hon talar profetiskt. Hade hon smörjt hans hår hade hans ritt till Jerusalem kanske fått en helt annan mening. Nu smörjer profetissan hans fötter. Som till en begravning. En glimt av himlen. Tystnaden sänker sig. Doften sprider sig i hela huset, och ingen kan missuppfatta att stora ting är i rörelse. Där stanken av död knappt har hunnit försvinna, rullar nu doften av helighet in. Den är övermäktig, allgenomträngande. Precis som Guds kärlek hålls ingenting tillbaka. Maria, profetissan, visar vem Jesus är. Den som ger allt, genom sin egen död. Till skillnad från den smorde kung de väntar sig, kommer en man smord för sin död.
Dagen efter. Kulissen är redan på plats. Mot himlen avtecknar sig Jerusalems murar guldglänsande i skymningen. Vägen dit känner de sedan gammalt. Aktörerna håller på att samlas. Birollsinnehavarna är osäkra på sina repliker och hur de ska röra sig. Bovarna samlas i fjärran. Huvudrollsinnehavaren är koncentrerad. Publiken har hört talas om dramat, och platserna längs vägen är sedan länge uppbokade. De svala recensenterna vässar sina pennor, skvallerpressen hetsar upp stämningen. Har ni hört att han återupplivade Lasaros, ja, han från Betania? Har ni hört att han tänker bege sig till templet? Något kommer säkert att hända! Teaterns ägare, den romerske ståthållaren, är säkerligen nervös. Det verkar som om besökssiffrorna kommer att överträffa alla förväntningar, men vad händer om den uppeldade publiken blir besviken? Vad händer om den hypade stjärnan inte levererar?
Och när han kommer, fylls luften av en doft av nardus. När han kommer, på sin fredliga åsna istället för den segerrusiges häst, är allt radikalt annorlunda. Glimten av himlen är inte vad de hade väntat sig. Huvudrollsinnehavaren bryter med manus, rubbar allas cirklar. Men alla vet att här kommer hjälten, ridande rakt igenom deras liv. Dramat blir verklighet, handlar om dig och mig. Alla vet att det är nu det händer.
Genom hopen som trängs och ropar, genom öppningar ingen ser.
Genom sår och sprickor.
Genom ett folks längtan efter frihet, genom alla folks längtan.
Genom våra murar, faktiska och inbillade.
Genom ditt och mitt liv.
Genom Elfenbenskusten och Fukushima, genom Fridhem och Kroksbäck.
Här kommer hjälten, och han är inte som vi hoppas, inte som vi tror, inte som vi tror oss behöva. Han bryter manus, och det är vad som dödar honom till slut. Och det är vad som för honom tillbaka. Han är någonting alldeles eget, och runt omkring honom sprider sig doften av nardus. Stanna upp, släpp ner ditt hår. Ta emot gåvan. Hans liv för ditt. Hosianna!
Subscribe to:
Posts (Atom)