Häromdagen blev jag utmanad av en av de trogna. "Ni präster" sade hon, "ni måste predika om det som händer i människors liv. Jag sitter där i kyrkbänken och hör samma predikan vart tredje år, och den var bättre förr." Hon fortsatte med att säga att hon skulle komma idag. Ah. Förväntningar. Jag har varit präst i tio år, men inte hjälper det. Framåt lördagskvällen tilltar nervositeten ändå.
Jag tror att ni vet hur det känns. Rädslan för att göra någon besviken, för att inte kunna leverera, för att misslyckas. Och ändå var begäran fullt rimlig, och inte mer än jag själv skulle begära.
För era förväntningar är rimliga, era krav vettiga. Era önskningar ska vara i centrum, era liv i blickfånget. För att det är för era liv som Jesus kom, för era liv som lärjungarna blev apostlar, för era liv som ni sitter där. Inte för en nervös prästs skull.
Så jag surfade runt i jakt på vad som rör sig i människors sinnen. Vad kan det vara som öppnar för budskapet? Vad kan det vara som känns fräscht och aktuellt? Detta är vad jag fann:
Svenska folket bojkottar schlagern.
I Guatemala är en fruktansvärd orkan på gång att förstöra livet för tusentals människor.
Zlatan funderar fortfarande.
Nord- och Sydkorea bråkar.
Och den fasansfulla oljeläckan fortsätter pumpa ut olja i en natur som vi inte kan skydda.
Och jag vände och vred på nyheterna för att finna ingången. Det lät sig inte finnas.
Så gick jag ut för att hitta en regnrock åt min dotter. På väg ut från Triangeln knuffades jag åt sedan när en man sprang i högsta fart ut mot Friisgatan, tätt följd av tre väktare som alla ropade att vi skulle stoppa honom. Det gjorde vi inte, ingen av oss, men bredvid mig stod tre kvinnor i min ålder som började diskutera hur ofta de brukat snatta från Stadium. Jag trodde inte mina öron. Jag försökte snegla lite på dem för att se hur ex-snattarna kunde se ut, och kunde ha sett mig i en spegel. De såg ut som jag. Vanliga. Och jag skakade på huvudet åt mig själv, för det är klart att de är som jag. Det är klart att de är som vem som helst av oss.
Lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.
De hade gått med Jesus i tre år.
Inte bara hade de pratat med honom, de hade sett honom göra de mest fantastiska saker. Han hade botat sjuka. Han hade förvandlat vatten till vin. Han hade sett till att många tusen människor blev mätta av en pojkes matsäck. Han hade uppväckt de döda. Och till slut hade han själv kommit tillbaka, med såren fortfarande smärtsamt röda på händer och fötter. Och några tvivlade.
Och det allra mest fantastiska är att det inte verkar bekomma Jesus det minsta. Det nämns i en bisats nästan, men där i den gnistan av mänsklighet finns hopp för ex-snattarna, för mig och för dig.
För precis som med schlagern beror inte det stora uppdraget på din eller min kompetens.
Människorna i Guatemala behöver dig och mig, och de behöver tron.
Vår osäkerhet och våra beslut må, som Zlatans, bestämma vår omedelbara framtid, men för evigheten finns det en plan.
Och mitt i krigsmullret på koreanska halvön sitter kristna som du och jag och ber.
Och oljeläckan måste väl vara det senaste beviset på att vi inte är så bra på att ta det här med uppdrag från Gud på allvar.
Mitt i alltihop dök en före detta konfirmand upp. Hon ville veta vilket förhållandet mellan Gud och människan var. Jag stod barfota i det heliga kopiatorrummet och pratade med henne och försökte måla en bild av ett intimt förhållande som hon inte hade någon erfarenhet av. Så jag använde de bilder hon visste något om. Jag kallade Gud förälder, och vän, och värme. Jag kallade Gud skapare och befriare och livgivare. Jag planterade frön, och hoppades att de någon dag ska slå ut. Jag ville att hon skulle veta att Gud bryr sig om henne, att Gud vill henne väl, att Gud alltid är nära. Och hon antecknade. Skolarbetet avklarat, solen lockade, och hon log, gav mig en snabb kram och försvann. Hon vandrade iväg, utan att tänka på att hon just, i allt sitt tvivel, fått rollen som lärjunge, eller kanske till och med apostel. Fröna hennes skolarbete skulle så får jag aldrig se, men de finns där ändå, för Gud använder vem Gud vill. Jag kom på mig själv med att undra om hon någonsin snattat på Stadium, och jag insåg att det inte spelar någon som helst roll.
Vilken värld Gud har sänt oss ut i.
Vilket stort uppdrag vi har fått.
Mitt bland mullrande kanoner, skolarbeten och fotbollshjältar är vi kallade att, i lärjungarnas efterföljd, bli apostlar. Att inte längre vara de som tar emot, utan de som ger. De som ställer sig i tjänst, även om tvivlen kanske finns kvar. Där lade sig nervositeten. Jag är inte perfekt, men kallad. Precis som de före detta snattarna vid Triangeln. Kallad att gå ut och berätta, kallad att döpa och undervisa. Och det gäller dig också. Ta av dig dina skor, detta är helig mark. Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Trots våra brister är vi kallade. Vem kan känna Herrens tankar? Inte jag, inte du, men vi är valda. Valda till att vara apostlar i den treenige Gudens namn. Den Gud som kallar sig "Jag är" bekräftar att du är. Kallad. Utvald. Döpt och sänd. Herren, dina fäders och mödrars Gud, har sänt dig. Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.
