söndagen efter jul 09 (betraktelse)

Vad är det som hotar dem så?
Lärjungarna, Herodes, alla de som ville stena Jesus…?
Vad är det som hotar?

Inte är det en stor armé.
Inte är det uppviglande ord. Jesus var förföljd och hotad långt innan han kunde tala. Barnen i Betlehem dödades utan att ha hörts.
Det enda människorna ville var att Jesus skulle röra vid barnen, men lärjungarna agerar som livvakter. Barnen verkar vara ett hot.

Hur kan barnen hota? Svagast, i ett samhälle där inte barnen tillmättes något värde. Utan talan, utan rätt att påverka. Synas kanske, men inte höras.

Barnen hotar på samma sätt som Jesus hotar.
Deras enda makt är kärleken de framkallar.

Vi är genetiskt programmerade till att vilja ta hand om små barn. De tar from hos oss en vilja att vara vårt bästa jag. Sätt ett par barn i varje styrelserum och regeringskansli i världen, och den skulle se annorlunda ut, för vem vill förklara för barnen att det minsann är nödvändigt att bomba andra länder eller ta bort tryggheten för unga? Vi vill vara bättre än så, för deras skull, och det hotar denna världens stora och mäktiga.

Barnens makt är kärlekens makt. De tvingar inte till sig någons lojalitet, de utövar inte påtryckningar. Genom sin blotta existens motverkar de våld och död, men också lärjungars hierarkier och statustävlingar. Och där finns den likhet vi ska eftersträva.

Jesus makt är hjärtats makt. Han erbjuder Guds rike, det som redan finns inne i oss, till dem som kan ta emot det som ett barn. Utan baktankar, utan villkor. Det går inte att tjäna på det, inte att tvinga på det. Det är kärleken, att vi har skänkts Jesus. Det är kärleken, som springer fram ut våra hjärtan som när vi ser ett nyfött barn. Det är kärleken, det största hotet mot världens fel. De mäktiga slår tillbaka, med barnamord, förföljelser och trakasserier. Men kärleken som inte strävar efter makt går inte att krossa. Bli som barnen. Guds rike tillhör sådana som de.

julnattsbetraktelse 09

Det är något alldeles märkligt och underligt med det här barnet.

Han strålade säkert inte. Jag tror inte han var så värst mycket vackrare än alla andra. Säkert inte varken längre eller starkare än andra heller. När Gud blir människa väljer han att bli rätt så vanlig.
Gud väljer att bli människa helt och fullt. Han delar ett vardagsliv. Våra vardagsliv.

Och på något sätt är det något nästan lite sorgligt med hans tillkomst också.
Han föddes inte som ett resultat av kärleken mellan två människor. Inte heller kom han till efter en passionerad natt. Han var inte ett svar på en barnlös längtan, eller ens särskilt önskad från början.
Nej, han har ingen annan anledning att finnas än vi. Och Guds längtan efter oss.
Och just precis det är väl det fantastiska och underliga med Jesus.

På grund av oss blir Gud sårbar.
På grund av oss blir Gud liten.
På grund av oss blir Gud ett barn.

För Gud älskar oss så mycket att han vill vara nära. Precis som när vi är alldeles vansinnigt förälskade och bara vill tänka på, prata om och vara nära den vi älskar. Vi är beredda att göra nästan allt för att vara så nära det bara går. Tänk dig det, så kanske en liten aning av Guds kärlek blir uppenbar.

Detta är natten. Detta är tiden. Det är nu vi står mitt i det som hände. Guds kärlek blev verklig och nära den där natten för länge sedan, och här är vi. Kärleken tog oss hit. Låt oss bära den kärleken vidare. Julen är fredens högtid, och freden, den börjar här, och den börjar nu. Med oss.

Även om vi är sårbara.
Även om vi är små.
Även om vi, till och med, är barn.
Vi bär Guds kärlek nu. Med den kan vi skapa fred.